Etikettarkiv: anders nilsson

Vi måste förstå att högern är höger

När man följer den offentliga debatten kommer man inte ifrån känslan att den allmänna uppfattningen, även från oppositionen, är att impopulära beslut från regeringen beror på dålig kommunikation eller oskicklighet. Som om det finns ett rätt sätt att besluta i olika frågor och det bara gäller att implementera det.

Jag tror delvis att det här har att göra med att bilden av Moderaterna som ett parti som rört sig mot mitten ligger kvar som en våt filt över debatten. Faktum är att Sverige inte har haft en så här högerinriktad regering sedan början av trettiotalet. Och det har inte bara handlat om Folkpartiet och Centerns högeromläggning. Det handlar i högsta grad om att Moderaterna hela tiden har fortsatt föra en tydlig högerpolitik, om än med ett nytt språkbruk och med en skattesänkarpolitik som är mer reformistisk än Bo Lundgrens revolutionära.

Men att metoderna förändrats betyder inte att målet är ett annat. Resultatet av de genomförda förändringarna av försäkringssystemen är inte olyckliga bieffekter. Försämringarna är förutsättningarna för ett totalt systemskifte. Försämringarna i kombination med jobbskatteavdragen skapar efterfrågan på privata försäkringslösningar.

En privatiserad sjukförsäkring och a-kassa kommer att bryta sönder förutsättningarna för ett solidariskt samhälle. Vi har redan sett den här utvecklingen framskrida under flera år med tilläggsförsäkringar för de som har råd. I grunden handlar det om att den generella välfärden inte tillåtits ta jämna steg med reallöneutvecklingen under det senaste decenniet.

Det är det här som är högern håller på med, en total omvandling av det svenska välfärdssamhället. Det är ingenting som efterfrågas av den svenska befolkningen som till övervägande del står upp för en generell och gemensamt finansierad välfärd.

Men om inte den här motsättningen synliggörs och ett trovärdigt alternativ presenteras kommer stora grupper att ge upp det gemensamma då det inte kommer att kunna leva upp till deras förväntningar på välfärdslösningar. Det är inte försent att ta upp kampen för det gemensamma, men man kan inte vänta hur länge som helst.

Det är kanske dags att inte bara ägna sig åt försvarsstrid, utan även gå på offensiven och på allvar ställa samma fråga som Anders Nilsson gör i rapporten (S)torstäder:

”Frågan är faktiskt berättigad om inte hela försäkringsmarknaden borde betraktas som ett naturligt monopol.”

Vi måste förstå att högern är höger, och bestämma oss för vad vi är…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Annonser

Var är storstadspolitiken?

I fredags beskrev Mona Sahlin tillsammans med ledande partikamrater från storstadsregionerna på DN Debatt skelettet till en socialdemokratisk storstadspolitik. Helt korrekt konstaterar de att storstäderna är tillväxtmotorer och nav i den svenska ekonomin (läs även den rapport som Anders Nilsson skrivit på uppdrag av Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö).

Man konstaterar även att socialdemokratin har ”fokuserat mer på industrins utveckling än på den tjänstesektor som dominerar i de stora städerna. Politiken har varit inriktad mot de stora företagen men försummat de småföretag och entreprenörer som är viktiga för storstädernas utveckling.” Även här har man gjort en korrekt analys. Socialdemokratin som ideologi och rörelse är starkt förknippad med industrialismens framväxt och guldålder. Det underliga är att diskussionen växt sig stark nu, trots att det är en process som pågått i fyrtio år. Jag har tidigare berört detta i min recension av boken Flyt! och i mitt bidrag till Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Debattartikeln innehåller flera bra reformförslag. Det är exempelvis bra att man vill begränsa möjligheten till vinstuttag och avknoppning av skattefinansierade verksamheter, och att man lyfter behovet av barnomsorg även på kvällar och nätter (man kan dock fråga sig om det behovet är begränsat till storstäderna, även i landsorten kan de som jobbar i hemtjänstens nattpatruller och skift i industrin behöva tillgång till barnomsorg). Detsamma gäller förslag om investeringsstöd för hyresrätter och skattesänkningar för flerhushållsfastigheter. Bland annat.

Men där finns också en del tokiga förslag. Återigen lyfter man det vilsna förslaget om en ny egnahemsrörelse. Ett förslag som är både socialt och ekologiskt ohållbart. En modern storstad kan inte byggas med vidsträckta villaförorter som är energislösande både i själva bebyggelsen som i dess främjande av privatbilismen. Vidstäckta villaförorter som också drar isär staden och gör dess olika stadsdelar till isolerade öar. Dessutom är det märkligt att man vill lägga byggandet av bostäder på amatörer istället för på de som har kunskap och erfarenhet på området, inte minst när det råder arbetslöshet bland byggnadsarbetare. Slutligen kan man konstatera att själva idén att subventionera sådant byggande också nedvärderar allmännyttan från att vara boende för alla till att bli det som internationellt kallas ”social housing”. Jag har tidigare berört ämnet. Läs även vad Johannes Åsberg skrivit om det.

Ett annat mindre välgenomtänkt förslag är det där man talar om startade av egna företag som ett sätt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Det ska vara lätt att röra sig mellan anställning och företagande. Och det är absolut så att det kan finnas ungdomar som har spännande och produktiva idéer. Men det som ligger i artikelns förlängning är ett f-skatteproletariat. Nyföretagande kräver både ekonomiskt kapital och kunskapskapital. En rimligare ingång om man vill få igång företagande är att se till att trygghetssystemen i större utsträckning omfattar företagare. Jag har tidigare skrivit om det här.

I artikeln saknas helt centrala områden som kollektivtrafik, både inom och mellan storstäderna. Behovet av investeringar i spårbunden trafik nämns överhuvudtaget inte. Tunnelbanor, spårvagnar, pendeltåg och snabbtåg är intimt sammankopplade med moderna och dynamiska storstäder.

Trots att en ganska stor del av artikeln berör bostäder så saknas både en diskussion om att klimatsäkra bostäder och åtgärder för att komma till rätta med en eftersatt renovering av miljonprogrammet. Jag har skrivit om det här.

Inte heller går man närmare in på hur man ska ”förbättra villkoren för konkurrenskraftiga kunskapskluster”. Det vore intressant om man hade lyft upp idéer om hur man ska kunna omvandla forskningsresultat vid universitet och sjukhus till nya näringar, företag och produkter, hur man ökar tillgången till riskkapital. Eller hur man skapar möjligheter för ett fritt kulturliv som kan leva i både symbios och konflikt med de kreativa näringarna.

Storstadspolitiken står fortfarande och stampar. Delvis handlar det om de tidigare nämnda rötterna i industrisamhällets bruksorter. Delvis är det för att man har en idealbild av vad man tror är storstadsmänniskan som korrelerar med den ”medelklass” som man så nervöst vill apellera till. Jag har tidigare berört medelklassen här.

Om socialdemokratin på allvar vill få genomslag och sätta dagordningen i storstäderna måste man också ta storstadspolitiken på allvar. Där landar inte debattartikeln i DN.

Katrine Kielos kommenterade artikeln bra i Aftonbladets lördagsledare. Marika Lindgren Åsbrink skriver ofta bra om storstadsrelaterade frågor på sin blogg Storstad.

***

För övrigt skulle jag gärna se att Gunnar Wetterbergs artiklar på DN Debatt (27/10 och 13/12) om en nordisk union ledde till en bredare och livligare diskussion.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Rotbiblioteket: (S)torstäder

En ny rapport har lagts till i Rotbiblioteket:

(S)torstäder
Anders Nilsson
Arbetarekommunerna i Stockholm, Göteborg & Malmö

Idépolitisk rapport utgiven av Socialdemokraterna i de tre storstäderna som söker reda ut varför socialdemokratin gör sämre val i storstadsregionerna, vad socialdemokrati är och varför den har förutsättningar att lyckas i dessa regioner. Rapporten behandlar också storstädernas roll som tillväxtmotorer i samhällsekonomin.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Vad är det gemensamma?

I ett inlägg för en och en halv månad sedan refererade bloggaren Anders Nilsson till mitt inlägg Funktionssocialismens blinda fläck. Om vi bortser från de passager där jag genom någon slags ”guilt by association” sammankopplas med den nordkoreanska diktatorn Kim il Sung så är det ett intressant inlägg.* Inte för att jag i det här fallet delar Anders alla åsikter, utan för att det öppnar upp för en intressant diskussion om vad vi menar med det gemensamma och välfärden.

Anders Nilsson argumenterar i en frihetlig tradition som har djupa rötter i arbetarrörelsen. En tradition som bygger på att människor frivilligt sluter sig samman för att gynna den gemensamma välfärden. De första arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassorna byggde på ett sådant ömsesidigt ansvarstagande. Och det finns något sympatiskt i den här idén. Här hittar vi trådar att dra i som leder till de deltagande syndikalistiska källvatten som till exempel Ernst Wigforss ofta fiskade i. Anders skriver:

”För det måste stå klinkandes klart att en stor statlig offentlig sektor inte är den enda vägen till samhälleligt ägd och driftad gemensam sektor. Möjligheten till att starta vård, omsorg, försäkringar, banker, pensionskassor, ja allt det som vi förknippar med välfärdsstat och gemensam sektor, behöver inte begränsas till en aktör, staten. För mig är ett kooperativt, medlemsägt dagis eller en kooperativ, medlemsägd bank i högsta grad en samhällelig, gemensam aktör i en samhällelig och gemensam sektor. ”

Problemet med det här förhållningssättet är att det är ett exkluderande, partikulärt gemensamma. Vad jag menar med det är att det är en gemenskap som stänger ute de andra. Man kan ta en bostadsrättsförening som ett praktiskt exempel på det partikulära gemensamma. Det är en väldigt bra lösning för de som är medlemmar i föreningen. Men det löser inte bostadsfrågan för den som saknar möjligheten att köpa sig in i gemenskapen.

I kontrast till det partikulära gemensamma kan vi sätta det generella gemensamma. Idén att vi alla är en del av en helhet. Det var den här idén som skapade förutsättningarna för den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten. Genom att bjuda in hela folket i folkhemsprojektet skapade man en hållbarhet i systemet samtidigt som man försäkrade sig om att ingen skulle falla genom maskorna.

Det här systemet har börjat krackelera, delvis på grund av att den gemensamma välfärdens del av kakan inte ökat i samma utsträckning som den privata delen. Det generella gemensamma har inte kunnat motsvara folkets förväntningar. Det har skapat ett utrymme för kompletterande försäkringar utanför de generella systemen. Vilket i sin tur verkat negativt på viljan att bidra till dessa.

Om man ska försöka göra en syntes av dessa två perspektiv på det gemensamma tror jag att nyckeln till en framtida välfärdsmodell är att klara av att balansera den generella gemenskapen i välfärden med det medinflytande som det partikulära ger över välfärdens tjänster. Något som inte är det lättaste, men samtidigt är socialdemokratins kontenta. Att balansera friheten med jämlikheten och förstå att de är en förutsättning för varandra.

* Det är visserligen inte första gång jag blivit kallad Nordkoreakommunist. Förra gången argumenterade jag intressant nog för arbetarinflytande i offentlig sektor. Allt beror tydligen på med vem man debatterar?

Intressant?


Reformismens teoretiker

Anders Nilsson & Örjan Nyström
Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden
Agora/Premiss förlag
2008

Det är lätt att lite uppgivet gnälla över avsaknaden av en framåtsyftande socialdemokratisk idédebatt. Men det finns trots allt tecken i skyn på att det håller på att ske en förändring på det området. Strax före jul kom socialdemokratiska studentförbundets antologi Från smedja till sambandscentral, i förra veckan kom Tvärdrags antologi Snart går vi utan er, i nästa vecka kommer Den grå vågen (redigerad av Katrine Kielos) och i höst kommer vänsterteoretiska tidskriften Fronesis ut med ett temanummer om socialdemokrati (där jag ingår i redaktionen). Alla dessa projekt har med all tydlighet visat att det är i den unga socialdemokratin viljan till en radikal diskussion om socialdemokratins förutsättningar och utveckling finns.

Men frågan är om inte några av dagens främsta socialdemokratiska teoretiker är ett par grånande fackföreningsmän från LO Göteborg? Anders Nilsson och Örjan Nyström kom redan för några år sedan ut med den mastiga Den sociala demokratins andra århundrade?, en bok som i höstas fick en mer lättillgänglig uppföljare i Reformismens möjligheter.

Nilsson och Nyström målar med uppfriskande breda penseldrag upp en bild av socialdemokratins förutsättningar i ett nytt politiskt och ekonomiskt landskap. Här är det inte skattesatsers justerande några ören upp eller ner som är det centrala. Istället diskuterar man kapitalismens utveckling, varför populismen åter kan växa sig fram (och vad det är). Förmodligen har Nilsson och Nyström mer att säga om varför Sverigedemokraterna växer sig starkare än alla Sverigedemokratböcker tillsammans. Man diskuterar arbetslinje och sysselsättning och hur socialdemokratins sociala bas har utvecklats över åren. Men framförallt skissar de upp vad socialdemokratin ska vara i en globaliserad värld.

I sin nekrolog över Ernst Wigforss svarade rörelsepoeten Birger Norman nekande på sin retoriska fråga om Wigforss var ideolog. Han var teoretiker. En ideolog ägnar sig åt att försvara slutna system medan en teoretiker ständigt omprövar sina teser. På samma sätt är Anders Nilsson och Örjan Nyström teoretiker. Reformismens möjligheter är ett måste om man söker efter den framtida socialdemokratins nycklar.

Intressant?


%d bloggare gillar detta: