Etikettarkiv: arbetarrörelsen

Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk

Det lilla bokförlaget Murbruk har publicerat Hjalmar Brantings klassiska tal Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk med förord av Josef Taalbi som e-bok. Den finns fritt tillgänglig för nedladdning här.

Föredraget som ursprungligen hölls på Gefle Arbetareklubb 24 oktober 1886 och kallades den svenska arbetarrörelsens självständighetsförklaring av Brantings antagonist och biograf Zeth Höglund är en av arbetarrörelsens centrala ideologiska texter.

Det är en kulturgärning helt enkelt.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

Allt var inte bättre förr

Theodor Paues & Fabian Wallen
Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet
Timbro
2009

1974 var Sverige ett land där Televerket ägde alla telefoner, kontorslandskap fylldes av kvinnor som renskrev diktamen på skrivmaskin hela dagarna, gruvarbetarna hostade svart slem efter skiftet, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och testikelcancer innebar döden. Det är tveklöst ett annat land som Theodor Paues och Fabian Wallen kontrastar utvecklingen mot i den av Timbro utgivna boken Flyt!

Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst. Vi har en större acceptans för andras livsstilar och -val. De senaste 35 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.

Men vem äger egentligen berättelsen om samhällsutvecklingen sedan mitten av 1970-talet? Under den föregående fyrtioårsperioden var det tveklöst arbetarrörelsen. Folkhemmet, den fulla sysselsättningen, en exportindustri på högvarv och en allt mer omfattande gemensam välfärd. Men någon gång i mitten av 1970-talet tar det stopp; oljekris, ökad arbetslöshet och slutligen Socialdemokraternas historiska valförlust 1976 som den sista spiken i kistan.

Det är frågan om vems berättelse det är som gör boken intressant, trots att den i mångt och mycket är en personligt hållen bagatell.

Vad beror alla förbättringar och framsteg på? Till viss del handlar det givetvis om avregleringar, globalisering, och tekniska och vetenskapliga landvinningar, produktivkrafternas utveckling som Marx skulle ha sagt.

Men mycket är sådant som föregåtts av politiska beslut, praktisk reformism. Inte sällan under starkt motstånd från den höger som nu gett ut boken. Att fler har tillgång till teater eller att det finns fler kulturtidskrifter kan man spåra till 1972 års kulturutredning. Att arbetsplatserna har blivit tryggare och säkrare beror till stor del på den arbetsmarknadslagstiftning som tillkom på 1970-talet. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden beror på avskaffande av sambeskattning och utbyggnad av barnomsorgen. Miljonprogrammet må vara bespottat, men bostadsbristen byggdes bort och boendestandarden höjdes. Många nya yrken och branscher har varit beroende av högskoleutbyggnaden. Folkhälsan har förbättrats av en utbyggd sjuk- och hälsovård och till exempel rökförbud i gemensamma utrymmen.

De senaste 35 åren är en framgångsberättelse som borde vara arbetarrörelsens. Men man har inte lyckats göra den till sin. Anledningen till detta går förmodligen att finna i att den här perioden sammanfaller med Sveriges övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Arbetarrörelsens identitet har varit tätt sammanflätad med industrialismens framväxt och storhetstid. Förändringen till tjänstesamhälle, trots författarnas rosenskimrande beskrivning, har inneburit en del problem som inte passat in i berättelsen. Vi har fått se en strukturell arbetslöshet bita sig fast, ökade klyftor, återkommande ekonomiska kriser, och hot om klimatförändringar och pandemier. Till stor del som en direkt följd av den här omvandlingen.

Men vill arbetarrörelsen ha en berättelse för framtiden måste den omfamna även de förbättringar som skett som en del av tjänstesamhällets framväxt. De är ju trots allt arbetarrörelsens förtjänst. Och som de senaste 35 åren visat är framtidens framsteg beroende av ett progressivt och jämlikt sinnat samhälle.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , och .


Förändring eller död

Idag presenterades en opinionsundersökning från Synovate i Dagens Nyheter som visar att väljarstödet för Socialdemokraterna i Stockholm nu är det lägsta sedan 1921, 21,6%. I sig är det inget förvånande. Under 2000-talet har vi sett en stadig minskning i väljarstödet i huvudstaden.

Det finns givetvis flera anledningar till att det ser ut så här. Stockholms län har under de senaste decennierna sett en halvering av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin samtidigt som en allt större del av arbetstillfällena finns i tjänsteproduktion. Förflyttningen av arbetsmarknadens tyngdpunkt från stora arbetsplatser med stark klassidentitet och trygga arbetsförhållanden till små arbetsplatser med svag klassidentitet och otryggare arbetsförhållanden har försvagat arbetarrörelsens position i Stockholm. Det här är en fråga om produktivkrafternas utveckling och är inget att beklaga i sig. Färre personer kan producera mer och behovet av arbetskraft flyttar till andra områden.

Men det är uppenbart att fackföreningsrörelsen har varit dålig på att anpassa sig till den nya tiden. Man har inte lyckats hantera och organisera en arbetsmarknad som i allt större utsträckning präglas av att alltfler rör sig mellan branscher och arbetsgivare, projektanställningar, bemanningsföretag, f-skatteproletärer och en strukturell arbetslöshet. Det krävs ett mer offensivt arbete för att visa på nyttan av ett fackligt medlemskap, samtidigt som man måste hitta former där man kan ha ett tvärfackligt medlemskap trots att man till exempel jobbar både i hemtjänsten och på kafé. Där är inte LO idag.

Men det är också frågan om att andra identiteter än klasstillhörighet blir allt viktigare, inte minst i storstäder. Subkulturer, etnisk identitet eller bostadsort blir markörer som i allt större utsträckning definierar vem man är. Svaret på den här utvecklingen har möjligen blivit ett identitetspolitiskt myller där majoriteten ska byggas av disparata minoriteter.

Det är dock inte bara en fråga om demografi och sociologi. Den socialdemokratiska partiorganisationen i Stockholm ser likadan ut som den gjorde på 1980-talet. Med den skillnaden att man hade tio gånger så många medlemmar som var tjugo år yngre. Den organisation som finns idag håller på att dö sotdöden samtidigt som försök och förslag om att ändra strukturen har mötts med ointresse eller direkt motstånd.

En modern partiorganisation måste ge mycket mer inflytande till den enskilde medlemmen. Det kan innebära att man måste avskaffa onödiga representativa nivåer, har direktval av partiledare och -sekreterare liksom kommunal- och landstingsråd, och ett seriöst ifrågasättande av en partiorganisation som verkar tro att flest lokalföreningar vinner.

Nu hävdar en del företrädare med viss rätt att vi har sett den här typen av undersökningar förut. Och visst kommer valrörelsen spela roll. Men jag tror att de överskattar partiorganisationens styrka. Den har successivt rostat samman de senaste decennierna och finns inte längre i folks vardag på samma sätt som den gjort en gång. Den överdrivna respekten för det socialdemokratiska valmaskineriet hos motståndarna har också försvunnit efterhand.

Det vore förmätet att hävda att man sitter inne med sanningen och ljuset. Men ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt i Stockholm kan varken bygga på en disparat identitetspolitik eller en politik som är utformad efter ett snävt och lättrörligt väljarsegment. Det borde den havererade socialdemokratin ute i Europa visa med all önskvärd tydlighet.

Istället måste socialdemokratin formulera en framtidsberättelse om hur man bygger ett modernt samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, som lyckas kombinera en universalistisk välfärd med individens förmåga. Det handlar inte om något väsensfrämmande för socialdemokratin, snarare handlar det om en uppdaterad version av en gammal berättelse, en berättelse som dessutom har stöd hos stora delar av befolkningen. Men för att det ska vara möjligt måste partiorganisationen till att börja med vara en spegel av det samhälle vi vill skapa.

Intressant?


Socialistisk skolning

Några tips som ramlat ner i mejlen som kanske kan vara av intresse?

Välkommen till en ideologisk sommarkurs!

”Hur mår arbetarrörelsen? Vad ska vi ha arbetarrörelsen till? Vilka är de viktiga framtidsfrågorna och hur får vi makt över vår gemensamma framtid?”

Deltagare från s-studenter, SSU, LO och andra delar av arbetarrörelsen möts under fyra dagar för att diskutera dessa frågor. Tillsammans kommer vi att kartlägga och analysera hur arbetarrörelsens förutsättningar ser ut för att mobilisera för ett i grunden förändrat samhälle. Kursen bygger på teoretiska kurspass som kompletteras med workshops, filmvisning, diskussioner, artikelskrivning och grupparbeten. Närmare schema över detta kommer senare.

Var? Viskadalens folkhögskola

När? Den 19-23 augusti 2009

Varför? För att diskutera de ständigt högaktuella poltiska frågor som rör arbetarrörelsens hjärta och hjärna.

Vi ser gärna att du som söker till denna kurs har fyllt 18 år. Antalet platser är begränsade! Sista anmälningsdag är 31 juli. Skicka ett mail till sommaruniversitet.2009@folkbildning.net, eller till kajsa.borgnas@s-studenter.se, med dina kontakt- och personuppgifter samt vilket distrikt/klubb/organisation du är medlem i. Deltagande, boende och resa är gratis.

För (preliminärt) schema – se nedan.

VÄLKOMMEN!

Onsdag 19 aug. Ankomst till Viskadalen

Information, in-chekning, middag.
19.00 ”Att skriva politiskt” , Olle Svenning, krönikör Aftonbladet

Torsdag 20 aug. Samhällsanalys – socialdemokrati

09.00 ”Socialdemokratins själ” Yvonne Hirdman – professor i samtidshistoria, Södertörns Högskola, författare bl.a. till boken ”Det tänkande hjärtat” om Alva Myrdal.
13.00 ”Socialdemokratins storhetstid” Kjell Östberg – föreståndare för samtidshistoriska institutet, författare till boken ”Olof Palme – i takt med tiden”. Lars Ekdahl –författare till en bok om Rudolf Meidner.
15.00 ”Socialdemokratin och 90-talet. Klass idag” Jenny Andersson – forskare institutet för framtidsstudier. Författare till en bok om socialdemokratins 90-tal.

Fredag 21 aug. Kultur, media och språk – hur formar vi varandra?

09.00 ”Makten över tanken – kultur, kunskap och bildning” Bengt Göransson – tidigare kulturminister (s), medarbetare på ABF-Stockholm.
e.m./kväll Filmvisning – gemensam tolkning

Lördag 22 aug. Moderna utmaningar – vad är problemet?

09.00 ”Är du lönsam lille vän?” Ulf Bjereld – professor i statsvetenskap Göteborgs Universitet Ett föredrag om kunskapen som klassmarkör, förändringar i föreställningar om auktoriteter och universalism efter -68. Finns kunskapssamhället?
13.00 ”Reformism – vad ska vi göra? Vem ska göra det?” Sverker Gustavsson – professor i statsvetenskap Uppsala Universitet Örjan Nyström – LO Göteborg, författare till bl.a. ”Reformismens möjligheter” Ursula Berge – Ett samtal om de politiska framtidsfrågorna. Vad ska vi göra, vem ska göra det?
15.00 Klimatet, resursfördelningen och hållbarheten” Lena Sommestad – ekonomisk historiker, Uppsala Universitet, tidigare miljö- och samhällsbyggnadsminister (s). David Jonstad – journalist, i augusti aktuell med klimatboken ”Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen”. Ett samtal om klimatkrisen och vad ett hållbart samhälle egentligen innebär          

Söndag 23 aug. Demokrati på 2010-talet, inflytande, rörelse och politiskt engagemang

10.00 Filmvisning – ”Facking generation!” Moa Forstorp – producent bakom filmen ”Facking generation” Frida Risberg – Videomixanställd – huvudrollsinnehavare Ett samtal med publiken om inflytande, fackets roll, ungas makt i arbetslivet och samhället.
11.00 Partier i rörelse? Rörelser utan behov av partier?” Magnus Wennerhag – doktor i sociologi med inriktning på sociala rörelser Morgan Johansson – riksdagsledamot (s) Ett samtal om demokrati och inflytande på 2000-talet. Hur har vi inflytande? Hur fungerar parlamentarismen? Partiernas framtida roll. Var finns rörelse?

***

Socialistiskt forum 28/11

Socialistiskt forum samlade förra året över 2000 personer i ABF- huset. I år, för åttonde gången fortsätter vi att samla till Sveriges största forum för vänsterdebatt. I år äger Socialistiskt forum rum den 28 november.

Om din organisation vill arrangera ett seminarium, samtal, föreläsning eller kulturinslag så är ni välkomna att mejla in en arbetsrubrik, några korta meningar om innehållet och namn på medverkande. Vi behöver ha ditt förslag senast den 1 september. Precis som tidigare kommer vi med största sannolikhet behöva slå samman programpunkter för att gå iland med det stora programarbetet och rymmas i de salar som står till förfogande. Under september kommer vi ta kontakt med respektive organisation, bolla idéer och arbeta vidare.

Er organisation är så klart välkomna att ha bokbord under forumet. Är ni intresserade så mejlar ni in er organisations namn och kontaktperson så sätts ni upp på listan över bokbordshållare.

Slutligen, sprid gärna den här informationen vidare till andra organisationer som du tror skulle vilja medverka på Socialistiskt forum 09.

Varmt välkomna i november!

Moa Elf Karlén

Samordnare Socialistiskt forum

moa.elf.karlen@abfstockholm.se


Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?


En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?


Vad är det gemensamma?

I ett inlägg för en och en halv månad sedan refererade bloggaren Anders Nilsson till mitt inlägg Funktionssocialismens blinda fläck. Om vi bortser från de passager där jag genom någon slags ”guilt by association” sammankopplas med den nordkoreanska diktatorn Kim il Sung så är det ett intressant inlägg.* Inte för att jag i det här fallet delar Anders alla åsikter, utan för att det öppnar upp för en intressant diskussion om vad vi menar med det gemensamma och välfärden.

Anders Nilsson argumenterar i en frihetlig tradition som har djupa rötter i arbetarrörelsen. En tradition som bygger på att människor frivilligt sluter sig samman för att gynna den gemensamma välfärden. De första arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassorna byggde på ett sådant ömsesidigt ansvarstagande. Och det finns något sympatiskt i den här idén. Här hittar vi trådar att dra i som leder till de deltagande syndikalistiska källvatten som till exempel Ernst Wigforss ofta fiskade i. Anders skriver:

”För det måste stå klinkandes klart att en stor statlig offentlig sektor inte är den enda vägen till samhälleligt ägd och driftad gemensam sektor. Möjligheten till att starta vård, omsorg, försäkringar, banker, pensionskassor, ja allt det som vi förknippar med välfärdsstat och gemensam sektor, behöver inte begränsas till en aktör, staten. För mig är ett kooperativt, medlemsägt dagis eller en kooperativ, medlemsägd bank i högsta grad en samhällelig, gemensam aktör i en samhällelig och gemensam sektor. ”

Problemet med det här förhållningssättet är att det är ett exkluderande, partikulärt gemensamma. Vad jag menar med det är att det är en gemenskap som stänger ute de andra. Man kan ta en bostadsrättsförening som ett praktiskt exempel på det partikulära gemensamma. Det är en väldigt bra lösning för de som är medlemmar i föreningen. Men det löser inte bostadsfrågan för den som saknar möjligheten att köpa sig in i gemenskapen.

I kontrast till det partikulära gemensamma kan vi sätta det generella gemensamma. Idén att vi alla är en del av en helhet. Det var den här idén som skapade förutsättningarna för den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten. Genom att bjuda in hela folket i folkhemsprojektet skapade man en hållbarhet i systemet samtidigt som man försäkrade sig om att ingen skulle falla genom maskorna.

Det här systemet har börjat krackelera, delvis på grund av att den gemensamma välfärdens del av kakan inte ökat i samma utsträckning som den privata delen. Det generella gemensamma har inte kunnat motsvara folkets förväntningar. Det har skapat ett utrymme för kompletterande försäkringar utanför de generella systemen. Vilket i sin tur verkat negativt på viljan att bidra till dessa.

Om man ska försöka göra en syntes av dessa två perspektiv på det gemensamma tror jag att nyckeln till en framtida välfärdsmodell är att klara av att balansera den generella gemenskapen i välfärden med det medinflytande som det partikulära ger över välfärdens tjänster. Något som inte är det lättaste, men samtidigt är socialdemokratins kontenta. Att balansera friheten med jämlikheten och förstå att de är en förutsättning för varandra.

* Det är visserligen inte första gång jag blivit kallad Nordkoreakommunist. Förra gången argumenterade jag intressant nog för arbetarinflytande i offentlig sektor. Allt beror tydligen på med vem man debatterar?

Intressant?


%d bloggare gillar detta: