Etikettarkiv: arbetslöshet

Dagens citat: Jobbmanifest? Arbetarparti?

Det yttersta beviset för att regeringens politik inte är speciellt framgångsrik vad gäller att minska arbetslösheten är att regeringen inte själv räknar med någon större effekt. Det skall ta fyra år till innan Sverige kommer ned till 6 procent, alltså den nivå som Göran Persson-epoken lämnade, och som då ansågs hög.

Ursäkta ett ungdomligt uttryck: WTF? Åtta år för att prestera Göran Perssons resultat? Reinfeldt vann valet på att kritisera ”massarbetslösheten” då.”

Aron Etzler kommenterar Alliansens ”jobbmanifest” i Flammans valblogg.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Spekulationsekonomins nyttiga idioter

Kritisera den svenska ekonomijournalistiken har kloka människor gjort i många år. Den har gång efter annan sjungit med änglarna i uppgångar och ständigt missat tecknen på nedgångar i ekonomin. Man hade kunnat hoppas att den senaste ekonomiska krisen skulle ha nyktrat till rapporteringen.

Men det verkar vara för mycket att hoppas på. Istället handlar det om kursökningar på Börsen, låga räntenivåer och höjda bostadspriser som om det vore tecken på att ekonomin återhämtat sig. Det är det inte.

Istället handlar ökade aktiekurser om en effekt av regeringens jobbskatteavdrag och låga räntenivåer i kombination med ett försämrat skyddsnät. Det privata sparandet har helt enkelt ökat bland de som fortfarande har arbete. Helt rationellt för privatpersonen som har fått mer pengar i plånboken men fortfarande är orolig för vad som händer om denne förlorar jobbet. Det är det ökande sparandet – det vill säga investeringar i olika aktiefonder – som lett till att börskurserna stuckit iväg uppåt. Det innebär inte att företagen i vars aktier det spekuleras i får tillgång till mer kapital.

Jobbskatteavdrag och räntenivåer i kombination med lågt bostadsbyggande har också lett till att bostadspriserna har ökat. Inte heller det här är något som bidrar till den reella ekonomin. Det är istället början på det som riskerar att bli en spekulationsbubbla. En låg tillgång på bostäder i kombination med en hög efterfrågan är det som driver på bubblan.

Inget av det här skapar arbetstillfällen. Tvärtom är det direkt skadligt för skapandet av nya arbetstillfällen. Det styr kapital bort från de låg- och medelstora företag som hade behövt lån för att investera sig genom krisen. Bankerna har i sant samhällsautistisk anda misslyckats med att förstå var de ska styra kapital för att skapa förutsättningarna för en mer hållbar ekonomi.

Men att uppmärksamma detta gör inte ekonomijournalistiken, spekulationsekonomins nyttiga idioter.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Party like it’s 1984

I gårdagens Dagens Nyheter skrev Henrik Brors om Moderaternas kongress i Västerås som inleds idag och hur Fredrik Reinfeldt inför framtiden försöker stajla om sig och sitt parti till något som ska likna Tage Erlander och Socialdemokraternas framgångsrika decennier på 1950- och 1960-talen. Även om man bortser från så grundläggande strukturella skillnader som att detta var gyllene årtionden med en exportindustri på högvarv, att en annorlunda demografi gjorde att folkrörelserna var starkare liksom klassröstandet, och att ett parlamentariskt system med en fördröjande effekt upprätthöll den socialdemokratiska majoriteten, är det i det närmaste löjeväckande att Fredrik Reinfeldt och Moderaterna väljer att jämföra sig med något som de själv har motverkat och stått i direkt motsättning till. En åsikt som för övrigt många Moderater borde dela.

Honnörsord för detta Nya arbetarparti 2.0 är enligt Henrik Brors ”trygghet, ansvar, full sysselsättning och fattigdomsbekämpning”. I George Orwells dystopi 1984 var det härskande partiets slagord ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.” Det är denna känsla av nyspråk man får när man läser Brors analys.

Tryggheten och socialförsäkringssystemen har i Moderaternas Sverige utarmas. Regeringen har visat en total avsaknad av ansvar för att motverka krisens effekter. Arbetslösheten har gått stadigt uppåt sedan senvintern 2008 (då enligt regeringen effekten av deras politik skulle börja visa sig). Och som resultat av allt detta har klyftorna ökat och köerna utanför socialkontoren stadigt växt.

Nej, Fredrik Reinfeldt är ingen Tage Erlander. Men gubbar och kärringar, huk er i bänkera, för nu laddar han om!

Förövrigt delar jag Cattis synpunkter.

Intressant?


Regeringen värnar bara finanskapitalet

I lördags höll Fredrik Reinfeldt sitt årliga tal i Vaxholm. Om vi bortser från det vanliga gnället på oppositionen så låg fokus på ytterligare en sänkning av inkomstskatten för de som arbetar. Enligt Reinfeldt kommer skattesänkningar på 10 miljarder kronor att ge mellan 200 och 250 kr mer i plånboken per månad för de som arbetar. Något Moderaterna menar kommer att ge 3 000 nya jobb på kort sikt, och 10 000 på längre sikt.

Även om man bortser från det huvudlösa i att låna till skattesänkningar i en ekonomisk nedgång, samtidigt som det är oklart hur vi ska finansiera den gemensamma välfärden, och att det är tämligen meningslöst att göra det mer lönsamt att jobba om det inte finns några jobb att få som alternativ till ”utanförskapet”, ska man nog se på det moderata förslaget med skepsis. 10 miljarder kronor fördelade på 3 000 nya arbetstillfällen skulle innebära en kostnad på 3,33 miljoner per arbetstillfälle. Och även om man kommer upp i alla 10 000 arbetstillfällen blir kostnaden 1 miljon kronor styck.

Regeringens antaganden bygger på att den privata konsumtionen ska öka om folk med arbete får mer pengar i plånboken. Men det antagandet bortser från att det privatekonomiskt faktiskt är mer rationellt att spara i kristider än att spendera. Inte minst när man ser hur arbetslösheten ökar och kryper allt närmare även den egna sfären, samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen utarmats.

Det är alltså betydligt troligare att skattesänkningen kommer att leda till ett fortsatt ökat sparande och stigande aktiekurser än att den kommer att leda till minskad arbetslöshet. Och ett ökat sparade kommer att leda till minskad konsumtion som kommer leda till ännu högre arbetslöshet. Det är den finansiella sektorn snarare än något annat som gynnas av regeringens subventioner.

Om man istället för att sänka skatten använde dessa tio miljarder till att anställa personal i den gemensamma sektorn – värna välfärdens kärna – skulle det innebära att minst 20 000 personer skulle få arbete, om man tänker sig att kostnaden för en anställd är 500 000 kronor om året. Men förmodligen skulle man kunna tänka sig att kanske ytterligare 10 000 personer skulle kunna anställas om man räknar på de sociala avgifter som stannar i staten och de besparingar som kan göras i arbetslöshetsförsäkringen och andra kostnader som kommer med en hög arbetslöshet.

Något som i sin tur skulle öka den privata konsumtionen på riktigt eftersom människor konsumerar mer om de arbetar än om de är arbetslösa. Detta av den enkla anledningen att någon som är arbetslös, särskilt med den a-kassenivå som vi har nuförtiden, helt enkelt inte har resurser att konsumera samt att värdet på den första extra hundralappen är betydligt högre än värdet på den sista. Och en ökad privatkonsumtion av offentliganställda kommer att leda till att fler anställs i privat sektor.

Om regeringen verkligen hade velat värna välfärdens kärna hade de gjort det senare. Nu verkar det som om de är mer intresserade av att värna finanskapitalets intressen framför den reella ekonomin. Det är samma gamla moderater som gömmer sig bakom en rökridå av folklighet.

Andra som har skrivit bra om talet är Alliansfritt Sverige (1, 2, 3, 4) och Ann-Marie Lindgren. S-buzz har kollnågra till.

Intressant?


Höjd skatt är det minst dåliga under omständigheterna

Igår kommenterade Konjunkturinstitutets (KI) chef Mats Dillén det faktum att många kommuner tvingas höja skatten för att klara av sina åtaganden. Han menar att skattehöjningarna riskerar att bromsa den ekonomiska återhämtning som man börjar se tecken på. Men det vore lite väl simplistiskt att tro att det är så enkelt att skattehöjningarna per automatik bromsar tillväxten. Men om man nöjer sig med Sveriges radios (SR) tolkning är det lätt att tro det. Till SR säger Dillén att

”En höjning av kommunalskatten, allt annat lika, är ju något som dämpar hushållens köpkraft och dämpar återhämtningen något.”

Men det är givetvis inte så att allt annat är lika. En effekt av, och fördjupande orsak till den ekonomiska krisen är att vi sett ett ökat privat sparande. Något som är fullkomligt rationellt för den enskilde individen, men knappast för ekonomin som helhet där vi vill se en ökad konsumtion för att få igång hjulen. Om allt annat var lika skulle det innebära att skattehöjningen bara lades åt sidan som offentligt sparande. Och det är givetvis inte så att en höjd kommunalskatt drar undan pengar från ekonomin. Istället går en skattehöjning direkt ut i ekonomin genom offentlig konsumtion, till löner och köp av varor och tjänster. Om kommunerna inte tillförs resurser på det ena eller andra sättet blir resultatet nedskärningar och varsel. Vilket i sin tur leder till en dämpning av återhämtningen.

Däremot har Dillén rätt när han säger att det inte är optimalt att öka det kommunala skatteuttaget för att komma till rätta med kommunernas vikande intäkter och ökade utgifter. Kommunalskatten är platt och slår hårdare mot låginkomsttagare än höginkomsttagare. Och vill man få igång den privata konsumtionen är det låginkomsttagarna som ska ges större konsumtionsutrymme eftersom de konsumerar hela sin inkomst istället för att dra undan kapital från den reella ekonomin genom ökat sparande.

Mats Dillén och KI föreslår istället återigen den betydligt intelligentare lösningen med ökade statsbidrag till kommunerna. Men så länge regeringen, vad än Folkpartiet snackar om, inte är beredd att skjuta till mer resurser till kommuner och landsting är alternativen höjd skatt eller ökad arbetslöshet och nedskärningar i den kommunala verksamheten. Under de omständigheterna är höjd kommunalskatt den minst dåliga lösningen.


Klimatrenoverad förort skapar jobb

På torsdagens DN Debatt la de rödgröna partiledarna fram ett förslag där ROT-avdraget ska omfatta även flerfamiljshus, med förbehållet att energianvändningen minskas med trettio procent. Även det ”vanliga” ROT-avdraget ska enligt förslaget utökas med samma typ av klimatrenovering. Enligt debattartikeln skulle dessa avdrag skapa 15 000 nya arbetstillfällen.

Det innebär att även hyresbostäder kan omfattas av de ROT-avdrag som tidigare var förbehållna de som äger sitt boende. Vilket i sin tur innebär att det kan bli en skjuts mot att påbörja en länge eftersatt renovering av miljonprogrammet. Att denna renovering dessutom ska leda till minskad energianvändning (och i sin tur minskade energiräkningar) är bara positivt.

Om man följt den här bloggen vet man att det här är en politik jag argumenterat för länge (se till exempel här och här). I den ekonomiska kris vi nu befinner oss i är det viktigt att göra satsningar som snabbt kan sättas igång. Där är just renoveringar ett område som bör prioriteras. Och kan man då rikta skattesubventionerna mot klimatsäkring snarare än nya jacuzzis är det bra politik. Vi behöver även se infrastruktursatsningar på till exempel järnväg. Men sådana satsningar tar längre tid och är helt enkelt krångligare att genomföra. Gröna renoveringar kan sättas igång snabbare och är ett helt korrekt sätt att använda och tackla både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Dessa gröna renoveringar skapar också utrymme för utveckling och produktion på områden som kommer att vara nyckelsektorer i ett framtida industrisverige.

Rent generellt är dock inte den här typen av ”avdragsreformer” något jag tror på. Att subventionera vissa typer av tjänster snedvrider arbetsmarknaden. Därför hamnar den moderatledda regeringens ”husavdrag” fel när de vill göra det permanent. Men med en snabbt stigande arbetslöshet är vi inte i en normal situation och varje byggjobb innebär ungefär tre ytterligare jobb. Så som en undantagsreform är gröna ROT-avdrag bra politik. Och när det som i förslaget kommer större befolkningsgrupper till goda är det dessutom bra rödgrön politik.

Äntligen börjar bitarna i den rödgröna oppositionspolitiken falla på plats. Synd bara att det ska behöva ta så lång tid. Och att vi har en regering som inte alls visar intresse för att bekämpa arbetslösheten och skapa förutsättningarna för Sverige att ligga i framkanten när konjunkturen börjar vända uppåt.


För lite, för sent

Så kom det äntligen. Den borgerliga regeringen har efter många om och men insett att det måste skjutas till resurser till kommun och landsting. Och det är ju bra. Men det är alldeles för lite och alldeles för sent.

Under 2009 tillförs inte en enda krona extra till välfärdssektorn. Och under 2010 kommer endast sju miljarder att skjutas till. Det är fem miljarder mindre än vad Konjunkturinstitutet anser behövs för att upprätthålla sysselsättningen. Ett tillskott som för övrigt hade fått plats under det heliga utgiftstaket.

Med den här halvmesyren kommer uppsägningarna och försämringarna i välfärden att fortsätta. Och kritiken från de fackliga organisationerna är hård. Enligt Lärarförbundet har två tredjedelar av kommunerna skurit ner på skolans verksamhet och 1 300 lärare har varslats. Är det så vi blir konkurrenskraftiga inför framtiden? Och Kommunals ordförande Ylva Thörn kommenterar regeringens utspel så här:

– Varje dag denna vår sker stora nedskärningar i vård, skola och omsorg. Regeringen väljer att stå passiv hela 2009. Därmed fortsätter jobbkrisen i kommuner och landsting att sprida sig som en lavin som direkt slår mot välfärdens kvalitet. Regeringens passivitet i år ger ett ännu sämre utgångsläge för 2010, en försämring som hade kunnat undvikas.

Inte ens hos den moderata partikamraten, Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) går det att spåra någon överdriven glädje. Men han står givetvis med mössan i hand och gör sitt bästa för att hålla god min samtidigt som Anders Borg kör över honom.

Den gemensamma sektorn skulle kunna spela en avgörande roll i arbetet för att ta Sverige genom krisen. Behoven har inte försvunnit, sysselsättningen skulle kunna upprätthållas. Men med en anorektisk politik fördjupar istället den moderatledda regeringen krisen. Konsumtionsutrymmet kommer att minska, de arbetslösa kommer att bli flera. Arbetsförmedlingens prognos talar om en halv miljon arbetslösa nästa år.

Det blir alltmer uppenbart att den borgerliga regeringen tänker använda sig av krisen för att åderlåta den svenska välfärdssektorn. En underfinansierad och allt sämre fungerande gemensam sektor öppnar upp för privata och privatfinansierade alternativ i vård, skola och omsorg. Genom att skjuta till kaffepengar får de ändå några positiva minuter i nyhetssändningarna och kan fortsätta med sin nyliberalism med mänskligt ansikte. Det är fortfarande samma gamla ulv i fårakläder som blottar huggtänderna i ett leende.


%d bloggare gillar detta: