Etikettarkiv: demokratisk centralism

Dagens citat: Demokratisk centralism

As a disciplined member of the organisation I hold a view that those who take the [league] to court are ill disciplined, because disciplined members of the organisation discuss issues within the organisation and accept all the principles of democratic centralism. If any person thought that they would engage in ill-disciplined activities in my name, they should know that I do not approve of such actions.”

Andile Lungisa (vice ordförande i ANC:s ungdomsförbund) i Mail & Guardian

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?


Vänster, höger och organisering

Det förs tydligen en diskussion om bloggvanor i olika politiska läger. Jag har inte riktigt orkat följa den, metadebatter om hur man bloggar är sååå trist. Men det verkar som om borgerliga bloggare i större utsträckning än socialistiska bloggare saknar partitillhörighet. Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om bloggteknik (läs mer hos till exempel Sjölander, Svensson och Bloggen Bent istället), men tror mig ha en förklaring till skillnaden mellan vänster och höger när det gäller förhållande till partier och organisering.

Enkelt kan man skissa upp det så här: i vänstern finns det två traditionella partiinriktningar, å ena sidan en folkrörelselinje som i Sverige har representerats av socialdemokratin. Den bygger på en bred (och kollektiv) organisering som idealt ska omfatta hela arbetarklassen. Å andra sidan finns en avantgardistisk linje som representerats av diverse leninistiska partier. Den bygger på att en mindre, men upplyst del av proletariatet organiserar sig i ett parti för att leda massorna. Även om dessa linjer kan ses som sinsemellan olika så bygger de båda på en idé om partiet som verktyget för förändring, som klassens organiserade uttryck. Att vara oorganiserad socialist är därför något djupt motsägelsefullt.

Borgerliga partier (med vissa undantag) har däremot sitt ursprung i parlamentariska kotterier och valmansförbund. De har från början varit fokuserade på att samordna intressen i mer eller mindre valda församlingar, och har därför inte heller samma sakrosankta roll som vänsterns partier. På sätt och vis kan man säga att de borgerliga partierna är något nödvändigt ont, men i grunden väsenskilt från det liberala subjektet, individen.

En vän till mig fick jobb som liberal ledarskribent på villkoret att hon/han inte hade partipolitisk bakgrund. Andra har sett det som självklart att avsluta sitt partimedlemskap i liknande situationer. Medlemskapet ses som ett hinder för att kunna göra ett gott hantverk. Att en socialist skulle (behöva) göra samma analys i en sådan situation är tveksamt. Medlemskapet är en del av paketet, en förutsättning som ger trovärdighet och koppling till det socialistiska subjektet, klassen.

Bloggande, liksom allt skrivande, är i grunden individualistiskt. Det har därför också ett liberalt drag. Och även om det inte finns en självklar och ständig motsättning mellan liberalism och socialism finns det en strävan bland socialister att omstöpa denna individualism i en kollektivistisk form. Det kan göras på två sätt, som jag ser det ett dåligt sätt och ett bra sätt. Det dåliga sättet (som är ganska vanligt bland socialdemokratiska bloggare) går ut på att man ska rätta in sig i ledet, bakom den store ledaren. Det är en kollektivism som (genom ombud) dikteras uppifrån och kväver alternativa synsätt och åsikter. Det bra sättet å andra sidan handlar om att knyta samman nätverk av åsikter som både smeker och skaver varandra. Det är en kollektivism som snarare är släkt med Oscar Olssons studiecirkel än med Lenins demokratiska centralism.


%d bloggare gillar detta: