Etikettarkiv: dn debatt

Nycander ser ett spöke gå genom samhällsdebatten

Igår och idag har DN:s före detta chefredaktör Svante Nycander fått ondgöra sig över ”antiliberalismen” i svensk samhällsdebatt på DN Debatt. Jag kan väl knappast påstå att jag håller med honom. Han verkar helt ha missat att stora delar av universitetsvärlden och ännu större delar av det opinionsbildande materialet i svensk press formuleras utifrån liberala värderingar.

Men jag gillar när debattartiklar handlar om annat än dagspolitik och policy och ser fram mot när Sven-Eric Liedman och andra går i svaromål. Även om det riskerar att urarta i ytterligare en av dessa svenska kulturdebatter med rallarsvingar och oväsentligheter.

En kort reflektion dock. I slutklämmen på första artikeln skriver Nycander om introduktionen av  marxistiska idéer på universitetens humaniora och samhällsvetenskapliga institutioner:

”Men detta införlivande har inte upphävt konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi. Marxister betraktar alla samhällsfrågor genom färgat glas, de ser liberala idéer som slöjor utlagda för att dölja maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter.”

Man får onelkligen intrycket att Nycander anser att liberalism inte är en ideologi, utan sanning. Och då blir ju inte frågan om det är ”sanningskriterier” eller ”ideologi” som ska få råda. Utan bara vilken ideologi. Nycander vill att hans ideologiska preferenser ska vara dominerande. Inget annat.

Om vi bortser från svårigheten att tala om absoluta sanningar i dessa discipliner så kan vi väl konstatera att det kan vara befriande att se på samhället just genom de glas som tydligör ”maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter”? Om man inte är intressarad av att lägga slöjor över sanningen vill säga…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Var är storstadspolitiken?

I fredags beskrev Mona Sahlin tillsammans med ledande partikamrater från storstadsregionerna på DN Debatt skelettet till en socialdemokratisk storstadspolitik. Helt korrekt konstaterar de att storstäderna är tillväxtmotorer och nav i den svenska ekonomin (läs även den rapport som Anders Nilsson skrivit på uppdrag av Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö).

Man konstaterar även att socialdemokratin har ”fokuserat mer på industrins utveckling än på den tjänstesektor som dominerar i de stora städerna. Politiken har varit inriktad mot de stora företagen men försummat de småföretag och entreprenörer som är viktiga för storstädernas utveckling.” Även här har man gjort en korrekt analys. Socialdemokratin som ideologi och rörelse är starkt förknippad med industrialismens framväxt och guldålder. Det underliga är att diskussionen växt sig stark nu, trots att det är en process som pågått i fyrtio år. Jag har tidigare berört detta i min recension av boken Flyt! och i mitt bidrag till Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Debattartikeln innehåller flera bra reformförslag. Det är exempelvis bra att man vill begränsa möjligheten till vinstuttag och avknoppning av skattefinansierade verksamheter, och att man lyfter behovet av barnomsorg även på kvällar och nätter (man kan dock fråga sig om det behovet är begränsat till storstäderna, även i landsorten kan de som jobbar i hemtjänstens nattpatruller och skift i industrin behöva tillgång till barnomsorg). Detsamma gäller förslag om investeringsstöd för hyresrätter och skattesänkningar för flerhushållsfastigheter. Bland annat.

Men där finns också en del tokiga förslag. Återigen lyfter man det vilsna förslaget om en ny egnahemsrörelse. Ett förslag som är både socialt och ekologiskt ohållbart. En modern storstad kan inte byggas med vidsträckta villaförorter som är energislösande både i själva bebyggelsen som i dess främjande av privatbilismen. Vidstäckta villaförorter som också drar isär staden och gör dess olika stadsdelar till isolerade öar. Dessutom är det märkligt att man vill lägga byggandet av bostäder på amatörer istället för på de som har kunskap och erfarenhet på området, inte minst när det råder arbetslöshet bland byggnadsarbetare. Slutligen kan man konstatera att själva idén att subventionera sådant byggande också nedvärderar allmännyttan från att vara boende för alla till att bli det som internationellt kallas ”social housing”. Jag har tidigare berört ämnet. Läs även vad Johannes Åsberg skrivit om det.

Ett annat mindre välgenomtänkt förslag är det där man talar om startade av egna företag som ett sätt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Det ska vara lätt att röra sig mellan anställning och företagande. Och det är absolut så att det kan finnas ungdomar som har spännande och produktiva idéer. Men det som ligger i artikelns förlängning är ett f-skatteproletariat. Nyföretagande kräver både ekonomiskt kapital och kunskapskapital. En rimligare ingång om man vill få igång företagande är att se till att trygghetssystemen i större utsträckning omfattar företagare. Jag har tidigare skrivit om det här.

I artikeln saknas helt centrala områden som kollektivtrafik, både inom och mellan storstäderna. Behovet av investeringar i spårbunden trafik nämns överhuvudtaget inte. Tunnelbanor, spårvagnar, pendeltåg och snabbtåg är intimt sammankopplade med moderna och dynamiska storstäder.

Trots att en ganska stor del av artikeln berör bostäder så saknas både en diskussion om att klimatsäkra bostäder och åtgärder för att komma till rätta med en eftersatt renovering av miljonprogrammet. Jag har skrivit om det här.

Inte heller går man närmare in på hur man ska ”förbättra villkoren för konkurrenskraftiga kunskapskluster”. Det vore intressant om man hade lyft upp idéer om hur man ska kunna omvandla forskningsresultat vid universitet och sjukhus till nya näringar, företag och produkter, hur man ökar tillgången till riskkapital. Eller hur man skapar möjligheter för ett fritt kulturliv som kan leva i både symbios och konflikt med de kreativa näringarna.

Storstadspolitiken står fortfarande och stampar. Delvis handlar det om de tidigare nämnda rötterna i industrisamhällets bruksorter. Delvis är det för att man har en idealbild av vad man tror är storstadsmänniskan som korrelerar med den ”medelklass” som man så nervöst vill apellera till. Jag har tidigare berört medelklassen här.

Om socialdemokratin på allvar vill få genomslag och sätta dagordningen i storstäderna måste man också ta storstadspolitiken på allvar. Där landar inte debattartikeln i DN.

Katrine Kielos kommenterade artikeln bra i Aftonbladets lördagsledare. Marika Lindgren Åsbrink skriver ofta bra om storstadsrelaterade frågor på sin blogg Storstad.

***

För övrigt skulle jag gärna se att Gunnar Wetterbergs artiklar på DN Debatt (27/10 och 13/12) om en nordisk union ledde till en bredare och livligare diskussion.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Reflektion om tjänstesamhällets Stockholm

Jag har tidigare skrivit om den debattartikel som Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström publicerade i DN 24 augusti. Då fokuserade jag på deras idéer om framtidens bostäder i Stockholm. Här tänker jag fokusera mer kring idén om tjänstesamhället.

Det är inget snack om att Stockholm i allt större utsträckning är en tjänsteekonomi. Många av de industriborgar som tidigare omgav huvudstaden har omvandlats till köpcentrum och eventlokaler, och antalet anställda i industrin i Stockholms län har nästan halverats under de senaste decennierna. Men att därifrån gå till att tro att Stockholm har förvandlats till en stad av tjänstemän är fel. Även tjänstesamhället är ett klassamhälle. Vid sidan av PR-byråkrater, webbredaktörer och reklamare har vi undersköterskor, spärrvakter och restaurangbiträden. Yrkesgrupper med betydligt sämre löne- och arbetsvillkor än både Stockholms medelklass och landsortens industriarbetare. När det gäller lönespridning är det mer av ett klassamhälle än industrisamhället. Det är inte ett lika homogent och välorganiserat klassamhälle som tidigare, men likväl ett klassamhälle. Så vad än debattörerna påstår, så suddas inte klassbegreppet ut. Och en socialdemokrati som prioriterar bort dessa grupper till förmån för en politik som man tror är specialdesignad för en framgångsrik medelklass är förmodligen inte någon socialdemokrati längre.

Stockholm är som sagt en tjänsteekonomi, och kommer att bli det i än större utsträckning. Och det är klart att även skattesystemen ska vara anpassade till det existerande samhället. Men att tala som skattelättnader för tjänstesektorn generellt är knappast framtidsorienterat. Vi ska givetvis inte gynna lågproduktivt tjänstearbete på mer produktiva sektorers bekostnad. Sverige och Stockholm kommer inte att bygga sitt framtida välstånd på att varje medelklassfamilj har ett hembiträde.

När det gäller Arbetsförmedlingens vara eller icke vara har debattörerna en poäng. Få som varit i kontakt med den har nog känt att den levt upp till sitt namn. Men att därifrån gå till att avskaffa den är att gå lite långt. Men något som bör tittas närmare på är om samma myndighet ska ägna sig åt både det rena myndighetsutövandet och medborgarservicen. Det vore bra om vi hade ett system som i större utsträckning gav trygghet i omställning. Det debattörerna skriver om rätt till omskolning och kompetensutveckling är bra.

LAS är knappast en avgörande fråga av den tyngd som förespråkarna och motståndarna gör den till. Dess disposivitet och undantag, tillsammans med den förändrade sammansättningen på arbetsmarknaden med småföretag, bemanningsföretag, projektanställningar och springvikariat har för länge sedan förändrat LAS från en lag som ”snävt räknar anställningsår”. Men vill man föra diskussionen i flexicurityriktning bör man också tala om trygghetsdelen, vilket innebär högre a-kassa för fler (förslagsvis 90 procent av lönen för 90 procent av arbetskraften). Här har vi förmodligen det verkliga svaret på varför moderatledningen blivit ”LAS-kramare”, att både försämra arbetslöshetsförsäkringen och anställningstryggheten hade varit en omöjlighet.

Slutligen kommer man inte ifrån en central fråga, hur ska debattörernas satsningar (forskning, högskoleplatser, yrkesutbildningar, ”kvalitetslotsar”, trafiklösningar och så vidare) betalas om skatterna samtidigt sänks? Det duger inte att i förbigående tala om effektiviseringar. Politiker som talar om att höja utgifterna och minska intäkterna är antingen populister som inte bryr sig om hur finansieringen ska gå till, eller så döljer man något?

Förövrigt kan jag tipsa om Neal Lawsons text om socialdemokratins utmaning i Social Europe.

Intressant?


Reflektion om boendet i framtidens Stockholm

En första reflektion på den debattartikel som Helene Hellmark Knutsson, Ilija Batljan, Anders Johansson och Niklas Nordström publicerade på DN Debatt 24 augusti. I den här väljer jag att fokusera på de delar som rör boendefrågan och trafiklösningar. I mån av tid kan det komma reflektioner om andra delar av debattartikeln framöver.

Socialdemokraterna i Stockholm pratar om att regionen ska fördubbla sin befolkning de närmsta 50 åren. Det är förmodligen en både god och realistisk målsättning. Stockholmsområdet i bred bemärkelse kommer att vara en tillväxtregion där nya idéer och branscher kommer skapas, växa och stötas och blötas. Banden kommer att förtätas med andra regioner i Europa och Världen. Men en sådan befolkningsexplosion kommer också orsaka en mängd problem när det gäller till exempel infrastruktur. Det kommer att kräva ett intrikat hanterande av logistiska problem och en fantastisk ökning när det gäller byggande av både bostäder och trafiklösningar.

Frågan är hur dessa boenden och trafiklösningar ska se ut? I den debattartikel som fyra socialdemokrater från Stockholms län publicerade i Dagens Nyheter i måndags talar man om visserligen om ett ökat byggande av olika former av bostäder men deras vision lämnar mig lite undrande:

”… när familjen växer måste också de som vill bo i villa ha möjlighet att göra det. För oss är det en självklarhet att två heltidsarbetande ska ha råd att bo i eget hus. En ny egnahemsrörelse för storstadens familjer behövs.”

Ett fördubblat Storstockholm som till stor del ska bestå av nya vidsträckta villaområden, är det så en modern hållbar storstad ser ut? Mitt omedelbara svar är nej. Villor är, oavsett hur miljömedvetet de byggs, betydligt större klimatbovar än flerfamiljshus. Dessutom skulle denna villastad sprida ut sig på ett sätt som förmodligen skulle omöjliggöra en trafiklösning som i huvudsak bygger på kollektivtrafik. Ju längre det är från hem till arbete, desto troligare är det att privatbilismen kommer att gynnas på kollektivtrafikens bekostnad.

Boende i en modern storstad måste alltså till helt dominerande del finnas i flerfamiljshus. Förmodligen snarare i fastigheter med tvåsiffriga våningar än två våningar. Ett sådant prospekt skulle leda till en bättre sammanhållen stad där en kollektivtrafikbaserad trafiklösning är betydligt lättare att åstadkomma.

Dessutom väljer debattörerna att fokusera på idén om ”boendekarriären”, där ägandet av bostaden sätts i centrum. Frågan är varför det skulle vara så eftertraktat. Problemet i Stockholm idag handlar snarare om bristen på bostäder än något annat. Och frågan är om det inte är betydligt modernare och dynamiskt att satsa på hyresbostäder där de boende inte måste följa räntevågorna eller ansvara för renoveringar och föreningsadministration. Snarare än en ny egnahemsrörelse så är det rimligt att skapa förutsättningarna för en stad där ett eget hem är möjligt överhuvudtaget. Och om ett eget hem ska vara möjligt för alla är ett storskaligt byggande av allmännyttiga hyresrätter det mest effektiva.

Vill man vara lite elak så skulle man påpeka att debattörernas idéer om boendet är grundade i det faktum att Stockholm är väldigt ung som storstad. De flesta svenskar har ganska grunda rötter i staden. Istället är det drömmen om ett eget hemman som får dominera. En i grunden ganska konservativt rural och föga modern urban boendesyn.

Intressant?


Om Friskolan AB

De senaste dagarna har det rasat en ilsken debatt i den socialdemokratiska bloggsfären om friskolornas vara eller icke vara. Jag tänker inte bry mig om den debatten särskilt mycket eftersom den är ganska stelbent och mest verkar handla om den sedvanliga pajkastningen av invektiv åt båda hållen. Jag tycker varken det är hållbart att diskutera skolpolitik utifrån vad partiet tyckte för tjugo år sedan eller utifrån att den nyliberala omstöpningen av den gemensamma sektorn som skett under samma tid bara är sunt förnuft.

Istället vill jag säga några ord om de debattartiklar som utgör debattens tändande gnistor. I onsdags skrev socialdemokratiska oppositionsborgarrådet i Stockholm Carin Jämtin ett inlägg på DN Debatt om att den socialdemokratiska partikongressen borde ta beslut om att begränsa möjligheten till aktieutdelning i friskolor. Det här är ett fullt rimligt förslag som inte borde vara särskilt kontroversiellt, varken i partiet eller bland befolkningen som helhet. Faktum är att det svenska friskolesystemet i internationell jämförelse är ganska extremt (och möjligen unikt) i sin tillåtelse att ta ut vinst ur skattefinansierad skolverksamhet. Tyvärr var Jämtins artikel ganska hafsigt skriven, vilket bjöd in kritiken. Man kan fråga sig om det verkligen inte finns någon på det ganska välbemannade socialdemokratiska stadshuskansliet som hade kunnat bidra med lite stilistisk stringens och kritik?

Hade det skett hade vi kanske sluppit den replik som Haninges oppositionsråd Robert Noord med flera publicerade på DN Debatt igår. Den handlar underligt nog inte särskilt mycket om Jämtins förslag, utan snarare om deras syn på friskolan i största allmänhet. Det är närmast som en bisats som frågan om begränsning av vinstuttag tas upp.

”Ett vinstförbud kommer bara att leda till att skolor antingen drivs av kommuner eller av stora friskolekoncerner som har ekonomiskt och juridiskt kunnande för att kringgå ett förbud mot vinst. De stora förlorarna kommer att vara friskolor som drivs av engagerade föräldrar eller personal. Helt enkelt kooperativ som vi socialdemokrater mest av alla värnar. ”

Det räcker att läsa citatet för att förstå det orimliga i det. Varför skulle de som inte tar ut vinst, och inte har något intresse av att ta ut vinst, påverkas av att möjligheten att ta ut vinst begränsas?

Det hade lätt kunnat förekommas om Jämtin i sin artikel hade inkluderat att Socialdemokraterna i Stockholms stadshus har tittat på hur det ser ut i Stockholm och kunnat konstatera att idéburna friskolorna, det vill säga alla utom de vinstdrivna friskoleföretagen, inte tar ut några resurser ur verksamheten. Snarare tillför de extra resurser, ekonomiska eller andra.

Personligen tycker jag att det finns en hel del problem med friskolesystemet som det nu är utformat. Den ökande klass-, köns- och etniska segregationen. En skolpeng som inte tar hänsyn till olika elevers förutsättningar och behov. Den fria dragningsrätten som utarmar den kommunala skola som i slutändan har ansvaret att ge även de elever som går i friskolor en utbildning om deras skola av ena eller andra anledningen väljer att upphöra med verksamheten. Det faktum att det inte är skattebetalarnas representanter, de folkvalda politikerna, som har beslutanderätt över hur skatteinkomsterna används. Bland annat.

Tyvärr har friskoledebatten fastnat i en form som påminner om EU-debatten. Antingen är du för eller mot. Striden om att gemensamt finansierad verksamhet kan bedrivas av andra än stat och kommun är över. Det intressanta borde vara under vilka villkor den här verksamheten ska bedrivas så att fördelarna kan maximeras och nackdelarna minimeras. Då måste vi komma förbi sterila motsatspar som plan-marknad. Vi borde också utveckla möjligheterna för personal (lärare) och brukare (föräldrar och elever) att få större möjlighet att påverka inom den kommunala verksamheten, till exempel genom intraprenadmodeller eller något som liknar den norska modellkommunmetodiken. Men det är väl för mycket att begära när fundamentalisterna brakar samman som brunstiga buffelhannar?

Intressant?


Klimatrenoverad förort skapar jobb

På torsdagens DN Debatt la de rödgröna partiledarna fram ett förslag där ROT-avdraget ska omfatta även flerfamiljshus, med förbehållet att energianvändningen minskas med trettio procent. Även det ”vanliga” ROT-avdraget ska enligt förslaget utökas med samma typ av klimatrenovering. Enligt debattartikeln skulle dessa avdrag skapa 15 000 nya arbetstillfällen.

Det innebär att även hyresbostäder kan omfattas av de ROT-avdrag som tidigare var förbehållna de som äger sitt boende. Vilket i sin tur innebär att det kan bli en skjuts mot att påbörja en länge eftersatt renovering av miljonprogrammet. Att denna renovering dessutom ska leda till minskad energianvändning (och i sin tur minskade energiräkningar) är bara positivt.

Om man följt den här bloggen vet man att det här är en politik jag argumenterat för länge (se till exempel här och här). I den ekonomiska kris vi nu befinner oss i är det viktigt att göra satsningar som snabbt kan sättas igång. Där är just renoveringar ett område som bör prioriteras. Och kan man då rikta skattesubventionerna mot klimatsäkring snarare än nya jacuzzis är det bra politik. Vi behöver även se infrastruktursatsningar på till exempel järnväg. Men sådana satsningar tar längre tid och är helt enkelt krångligare att genomföra. Gröna renoveringar kan sättas igång snabbare och är ett helt korrekt sätt att använda och tackla både den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Dessa gröna renoveringar skapar också utrymme för utveckling och produktion på områden som kommer att vara nyckelsektorer i ett framtida industrisverige.

Rent generellt är dock inte den här typen av ”avdragsreformer” något jag tror på. Att subventionera vissa typer av tjänster snedvrider arbetsmarknaden. Därför hamnar den moderatledda regeringens ”husavdrag” fel när de vill göra det permanent. Men med en snabbt stigande arbetslöshet är vi inte i en normal situation och varje byggjobb innebär ungefär tre ytterligare jobb. Så som en undantagsreform är gröna ROT-avdrag bra politik. Och när det som i förslaget kommer större befolkningsgrupper till goda är det dessutom bra rödgrön politik.

Äntligen börjar bitarna i den rödgröna oppositionspolitiken falla på plats. Synd bara att det ska behöva ta så lång tid. Och att vi har en regering som inte alls visar intresse för att bekämpa arbetslösheten och skapa förutsättningarna för Sverige att ligga i framkanten när konjunkturen börjar vända uppåt.


Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.


%d bloggare gillar detta: