Etikettarkiv: ernst wigforss

Dikt under päronträdet

Så stod han äntligen i talarstolen. Den lille skräddarmästaren tittade ut över salen på Hotell Stockholm, harklade sig och sa på en grötig skånska märkt av åren på kontinenten: ”Vad vilja socialdemokraterna?”

Ungefär så brukar man beskriva socialdemokratins ankomst till Sverige. August Palm kallar till möte och sedan är bollen i rullning. Det är givetvis en sanning med modifikation. Palm var långt ifrån den enda hantverkaren som gett sig ut på gesällvandring på kontinenten och det var många som förde med sig den nya tidens idéer till fosterlandet. Det handlade också om stora förändringar i samhället. Men ingen kan ta ifrån honom den centrala roll han som agitator spelade i etableringen av en organiserad och politiskt medveten arbetarrörelse.

Det är idag 129 år sedan det där mötet på Hotell Stockholm i Malmö då han både försökte räta ut en del missuppfattningar om den nya läran och sprida dess evangelium. Man kan läsa delar av det han sa här.

Men jag väljer istället att publicera en dikt som Stig Sjödin framförde på nittioårsjubileumet för trettionio år sedan. Ernst Wigforss satt i publiken och man får nästa känslan av att dikten improviseras fram i stunden. Päronträdet som nämns ska Palm ha klättrat upp i för att hålla ett tal dagen efter (?) Hotell Stockholm. Dikten lär ha publicerats i nummer 50 av den socialdemokratiska idétidskriften Socialistiskt Forum.

Dikt under päronträdet

I denna tid med mycken verbaliseringskonst
och mycken kunnighet i ortografi,
skulle mitt hjärta häftigt röras
om någon hyrde lokal och sammankallade till möte
om de socialistiska principerna,
här eller vid Lill-Jans.
Vad jag sett och hört på fabrikerna,
på det nu så ofta nämnda verkstadsgolvet,
i skogen, på byggena, i pappersbruken,
vid de dånande massakokarna,
överallt där hjulen snurrar, motorer morrar,
borde kunna transformeras till begripligt språk
och föranleda diskussion.

Det borde komma någon skräddare,
som oförvillat ser på verkligheten,
det vore inte ur vägen med en korkskärare
eller tidningsskrivare som beskriver målet.
Det duger bra med murargesäller
och agitatorer med broschyrer på fickan.
I värsta fall kan vi samlas i ett vägskäl
med likasinnade.
Med rikspolisen på behörigt avstånd.

Vid en sådan sammankomst tänker jag inte anföra Marx,
inte heller Engels, Lenin eller Lassalle,
varken Kautsky eller Bernstein.
Jag avstår även från Branting.
Wigforss är själv här och kan säkert vittna
om hur man skurar ord och idéer rena.

Det är inte längre det förflutna,
som vill tala genom mig.
Sentimentalitet har vi haft Övernog av.
Det finns folk i rörelsen som lyckas
med konststycket att förgylla 20-talets,
30-talets kriser med heroism.
Det är inte heller min personliga besvikelse,
inte min grämelse över ouppnådda mål,
som talar med mina ord.
Det är något större,
något förfärligt, skrämmande och kallt.
Det kan se ut som förvanskning.

Jag lägger alltså bara fram vad jag sett
och hört i fabrikerna, på det populära
verkstadsgolvet, föremål för täta studiebesök
av delegationer som hos teoretikerna noterat
att där kan revolutionen börja.
Jag har också upplevt det jag talar om
i skogen under upplegor, i kyla.
Vid den stora pappersmaskinen,
där ingen kan göra sig hörd,
har jag vaksamt följt dess viga rörelser.
Där de nya städerna reser sig
ser jag det dagligen, det vill säga
det hemska människospillet.

Det jag talar om heter likgiltighet,
vämjelse. Eller förakt.
Ordet framkallar konvulsioner, ryckningar,
spasmer. I tidningar, etermedier, hos enskilda.

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

Så talar bara fossiler.
Dithän har det gått. Jag är inte förryckt,
Och jag nöjer mig inte med undanflykter,
ty förtalet har spritt sig in i organisationens
blodomlopp.
Jag har hört begåvade statsråd retirera
när socialismen kommer på tal.

Har vi egentligen försökt att med humana
medel närma oss visionen?
Är det någon som kan telefonnumret till
Hotell Stockholm eller päronträdet?

2
Hör ni vad jag säger?
Hör jag vad jag själv säger?
Är det någon här som förstår mitt tungomål?
Jag frågar därför att jag är skakad
och därför att mitt språk hotar sönderfalla.
Jag dras själv med en feghet som är tyngre
än de göt som produceras i min ungdoms stålverk.

Jag nämner ordet socialism
och tänder därmed ett fruset ljus
i arborrarens,
i gjutarens,
skogsarbetarens,
maskinförarens,
fanerhuggarens,
valsarens,
elektrikerns,
målarens,
svetserskans Ögon.
Ännu en barnslig stadsbo,
som har råd att vara naiv eller skamlös
och trivs bland slipprigheter.
De vänder sig bort med slocknande ögon.

Många som varit på kurs och lärt sig termerna
börjar genast tala om bruttonationalprodukten.
För andra är frågan teknisk, retorisk, teoretisk.
Sedan börjar de exemplifiera och fjärmar sig
raskt från kärnan i min fråga:
Hur gick det med socialismen?
Hur kommer det sig att ordet klart utsagt
i förtroendevalda församlingar låter som blasfemi?

Den som blir arbetslös fräts inifrån.
Jag vet att den överflödiga söndervittrar.
Men det handlar inte bara om arbetslösheten.
Jag talar om en vidsträckt, långsträckt
innebörd i socialismen.
Om den värdighet som finns inne i själva ordet
och som berättar för oss att det går att leva
jämlikt mänskligt.
Mitt i dånet från motorerna kan du höra
hur mitt ord krossas och splittras
mot det hårda golvet.

3
Den politiska fången Bobynin, en tekniker,
säger i Solsjenitsyns Den första kretsen,
när säkerhetschefen hotar att klämma åt honom,
att det finns bara hans liv att ta
och han är inte rädd för döden.
Kläderna, ja, till och med näsduken han snyter sig i
tillhör den allsmäktige staten-diktatorn.
Han har inga anhöriga.
Han har genomgått många stadier av förnedringar
och förödmjukelser utan att böjas.
Hans insikt är skållad i många läger under många år.
Det finns inget annat än livet att ta,
och det är honom likgiltigt,
ty sju bottnar under helvetet upphör den starkaste
kraften av alla, livsdriften, att verka.
Därför talar han sanning.
Dess verkan är fruktansvärd.
Som på en röntgenbild är rötan i systemet avslöjad
Säkerhetschefen ser den förlamning,
som omsluter honom själv,
känner kedjorna som håller honom fast,
sveket som ger svek tusenfalt igen,
medan fången självklar, öppen
vilar i sin oåtkomliga integritet.
En människa som man berövar allt är fri igen.

Av detta har jag lärt,
skolat min rädsla så att jag växer
rakare igen.

Därför kan jag erinra om den allvarliga cirkeln
under kökslampan vid bordet i baracken på bruket,
män som talade lugnt om socialismen,
om vad de läst i Tiden av en skribent med klara ögon.
Han finns här i dag.

Jag förmodar att deras spaningsuppdrag var viktigt.
Stundom blev samtalet hetsigt av motsatser,
motspråk, som när vågor välter mot varandra,
förda till stranden av flera vindar.

Nu säger en av dagens lojala, självsäkra poeter
att diktarna ska gå ut till folket och förse
detta anonyma folk med argument.
Då kan politikerna fortsätta att administrera
en allt mer komplex ekonomi.
Han aktar sig för att tala om rättens krater.

Jag tror mig veta och det får gärna
låta skrytsamt och förmätet,
att folket redan har det bästa av argument,
ty de upplever med kropp och själ vad som sker.
För 14: 50 i timmen lånar de ut sina kroppar,
för att nu hälsa från traktorfabriken.
Akta dig för att tala med dem om själen,
då möter du blickar som nässlor,
som syra som renar stål.

Försök att tala med dem om färdriktningen.
En röst ekar dovt i futten där arbetarna har rast
Fritiden? Vi flår kapsylen av en sjuttifemma
när veckan är slut.

4
Jag erkänner att det skulle ligga bättre till
på tungan att från denna plats i panegyriska
ordalag skildra den kollektiva gärning
som begynte när skräddargesällen for ut.
Det går att mäta den i kalorier, protein
och hygien. Längre tumstockar behövs nu
när pojkarna mönstrar beväring.
Jag bugar mig i vördnad för allt detta,
ty jag vet att tryggheten är det bästa fundamentet
om man vill göra sig fri.

Ändå känner jag på mig att någon måste åter
klättra upp i päronträdet och tala elementärt.
Min far var skräddarson och insöp också han
socialismen med vandrande gesäller.
Själv erbjuder jag hyskor,
eftersom jag inte kan sy knapphål.

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Stig Sjödin 7 november 1971

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Vad är det gemensamma?

I ett inlägg för en och en halv månad sedan refererade bloggaren Anders Nilsson till mitt inlägg Funktionssocialismens blinda fläck. Om vi bortser från de passager där jag genom någon slags ”guilt by association” sammankopplas med den nordkoreanska diktatorn Kim il Sung så är det ett intressant inlägg.* Inte för att jag i det här fallet delar Anders alla åsikter, utan för att det öppnar upp för en intressant diskussion om vad vi menar med det gemensamma och välfärden.

Anders Nilsson argumenterar i en frihetlig tradition som har djupa rötter i arbetarrörelsen. En tradition som bygger på att människor frivilligt sluter sig samman för att gynna den gemensamma välfärden. De första arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassorna byggde på ett sådant ömsesidigt ansvarstagande. Och det finns något sympatiskt i den här idén. Här hittar vi trådar att dra i som leder till de deltagande syndikalistiska källvatten som till exempel Ernst Wigforss ofta fiskade i. Anders skriver:

”För det måste stå klinkandes klart att en stor statlig offentlig sektor inte är den enda vägen till samhälleligt ägd och driftad gemensam sektor. Möjligheten till att starta vård, omsorg, försäkringar, banker, pensionskassor, ja allt det som vi förknippar med välfärdsstat och gemensam sektor, behöver inte begränsas till en aktör, staten. För mig är ett kooperativt, medlemsägt dagis eller en kooperativ, medlemsägd bank i högsta grad en samhällelig, gemensam aktör i en samhällelig och gemensam sektor. ”

Problemet med det här förhållningssättet är att det är ett exkluderande, partikulärt gemensamma. Vad jag menar med det är att det är en gemenskap som stänger ute de andra. Man kan ta en bostadsrättsförening som ett praktiskt exempel på det partikulära gemensamma. Det är en väldigt bra lösning för de som är medlemmar i föreningen. Men det löser inte bostadsfrågan för den som saknar möjligheten att köpa sig in i gemenskapen.

I kontrast till det partikulära gemensamma kan vi sätta det generella gemensamma. Idén att vi alla är en del av en helhet. Det var den här idén som skapade förutsättningarna för den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten. Genom att bjuda in hela folket i folkhemsprojektet skapade man en hållbarhet i systemet samtidigt som man försäkrade sig om att ingen skulle falla genom maskorna.

Det här systemet har börjat krackelera, delvis på grund av att den gemensamma välfärdens del av kakan inte ökat i samma utsträckning som den privata delen. Det generella gemensamma har inte kunnat motsvara folkets förväntningar. Det har skapat ett utrymme för kompletterande försäkringar utanför de generella systemen. Vilket i sin tur verkat negativt på viljan att bidra till dessa.

Om man ska försöka göra en syntes av dessa två perspektiv på det gemensamma tror jag att nyckeln till en framtida välfärdsmodell är att klara av att balansera den generella gemenskapen i välfärden med det medinflytande som det partikulära ger över välfärdens tjänster. Något som inte är det lättaste, men samtidigt är socialdemokratins kontenta. Att balansera friheten med jämlikheten och förstå att de är en förutsättning för varandra.

* Det är visserligen inte första gång jag blivit kallad Nordkoreakommunist. Förra gången argumenterade jag intressant nog för arbetarinflytande i offentlig sektor. Allt beror tydligen på med vem man debatterar?

Intressant?


Reformismens teoretiker

Anders Nilsson & Örjan Nyström
Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden
Agora/Premiss förlag
2008

Det är lätt att lite uppgivet gnälla över avsaknaden av en framåtsyftande socialdemokratisk idédebatt. Men det finns trots allt tecken i skyn på att det håller på att ske en förändring på det området. Strax före jul kom socialdemokratiska studentförbundets antologi Från smedja till sambandscentral, i förra veckan kom Tvärdrags antologi Snart går vi utan er, i nästa vecka kommer Den grå vågen (redigerad av Katrine Kielos) och i höst kommer vänsterteoretiska tidskriften Fronesis ut med ett temanummer om socialdemokrati (där jag ingår i redaktionen). Alla dessa projekt har med all tydlighet visat att det är i den unga socialdemokratin viljan till en radikal diskussion om socialdemokratins förutsättningar och utveckling finns.

Men frågan är om inte några av dagens främsta socialdemokratiska teoretiker är ett par grånande fackföreningsmän från LO Göteborg? Anders Nilsson och Örjan Nyström kom redan för några år sedan ut med den mastiga Den sociala demokratins andra århundrade?, en bok som i höstas fick en mer lättillgänglig uppföljare i Reformismens möjligheter.

Nilsson och Nyström målar med uppfriskande breda penseldrag upp en bild av socialdemokratins förutsättningar i ett nytt politiskt och ekonomiskt landskap. Här är det inte skattesatsers justerande några ören upp eller ner som är det centrala. Istället diskuterar man kapitalismens utveckling, varför populismen åter kan växa sig fram (och vad det är). Förmodligen har Nilsson och Nyström mer att säga om varför Sverigedemokraterna växer sig starkare än alla Sverigedemokratböcker tillsammans. Man diskuterar arbetslinje och sysselsättning och hur socialdemokratins sociala bas har utvecklats över åren. Men framförallt skissar de upp vad socialdemokratin ska vara i en globaliserad värld.

I sin nekrolog över Ernst Wigforss svarade rörelsepoeten Birger Norman nekande på sin retoriska fråga om Wigforss var ideolog. Han var teoretiker. En ideolog ägnar sig åt att försvara slutna system medan en teoretiker ständigt omprövar sina teser. På samma sätt är Anders Nilsson och Örjan Nyström teoretiker. Reformismens möjligheter är ett måste om man söker efter den framtida socialdemokratins nycklar.

Intressant?


Vi har ju ingen rörelse ju!

Jens Lundberg & Daniel Suhonen (red)
Snart går vi utan er: Brev till socialdemokratin
Tvärdrag/Leopard förlag
2009

– Vi har ju ingen rörelse ju!

Det är som ett mantra som ekar genom flera av bidragen i antologin Snart går vi utan er som SSU:s debattidskrift Tvärdrag har gett ut tillsammans med Leopard förlag. Och ska man vara ärlig är det lite tröttsamt. Vill man som flera skribenter återuppliva folkrörelserna måste man också analysera varför dessa rörelser inte fyller samma roll idag som de gjorde förr. Hur har samhället förändrats? En oreflekterad nostalgi om hur allt var bättre förr hjälper inte för att bygga de folkrörelser som man (även jag) gärna vill se. Först och främst för att bilden förmodligen är falsk. Tage Erlander var knappast – oavsett vilka råd han gav Olof Palme när denne tog över – någon mysfarbror som inför varje beslut samlade massorna kring sig för att noga höra sig för vad rörelsen tyckte. Möjligen gav ett vitt förgrenat rotverk en intuitiv förståelse för känslan i myllan, men framförallt gav det möjligheten att föra ut ett budskap i en tid då informationskällorna var betydligt färre än idag. Om man gräver i arkiven kommer man upptäcka att intoleransen mot oliktänkande var hårdare under guldåldern efter andra världskriget än den någonsin är idag. Men det görs ingen sådan analys. Istället har ett gäng politruker på något omärkt sätt tagit makten. Hur de lyckades göra det om det fanns en så stark rörelse är dock oklart? Ibland måste man kanske acceptera att socialdemokratin varken är eller har varit så rosenröd som den verkade för många på det första klubbmötet i SSU.

Och kan man som Sofie Wiklund argumentera för Mona Sahlins olämplighet som partiledare med utgångspunkt i att hon ”knappt har haft ett vanligt jobb” om man inte samtidigt presenterar tidigare partiledares personliga erfarenheter av ”vanliga jobb”? Vad skulle det vara för kneg hon tänker sig då? Är det Hjalmar Brantings tid som amanuens på observatoriet i Stockholm? Är det Per-Albin Hanssons tid som bodknodd? Är det Tage Erlanders tid som lexikonredaktör? Är det Olof Palmes tid på den militära underrättelsetjänsten? Är det Ingvar Carlssons tid som SSU-ordförande? Är det Göran Perssons tid som ABF-ombudsman? Faktum är att man inte blir partiledare om man först tillbringar tjugo år på bruket i Borlänge. Faktum är att man knappt blir fackföreningsombudsman. Man kan ju beklaga att politik är ett hantverk som premierar yrkeserfarenheter som ligger nära politiken, som politisk tjänsteman eller rörelsenära ombudsman. Men frågan är om det varit så annorlunda förr? Hjalmar Branting blev arbetarrörelsens hövding i egenskap av tidningsman och opinionsbildare. Och efter det har det fortsatte på samma sätt. Socialdemokratins ledare har alltid varit yrkespolitiker. Dåtid och nutid kanske inte skiljer sig så mycket åt ändå?

Men det finns bidrag som höjer sig över mängden och försöker greppa socialdemokratins essens. I till exempel redaktörerna Jens Lundbergs och Daniel Suhonens texter finns den socialistiska reformism som var en bärande del när andra generationens socialdemokrater som Ernst Wigforss och Gustav Möller lade grunden för den moderna svenska socialdemokratin. De såg aldrig välfärdsstaten som ett alternativ till socialismen. Snarare var det ett sätt att ympa in socialistiska drag i det kapitalistiska systemet. Och där finns det något som ofta saknas i den aktuella socialdemokratiska debatten, en analys av hur maktförhållandena i samhället har förändrats av reformer och kontrareformer under efterkrigstiden och hur detta har påverkat förutsättningarna för politiskt inflytande och ekonomisk jämlikhet. Att socialdemokratiska politiker idag skulle stanna upp och fundera över hur den ena eller andra sammanslagningen eller egenavgiften påverkar dessa maktförhållanden är i all sin enkelhet nästan utopisk.

Magnus Wennerhag gräver i ett intressant bidrag efter den sociala demokratins källvatten och hittar den i den sociologiska pionjären Lorentz von Steins analys av den politiska demokratin och arbetarrörelsens parallella framväxt under 1800-talets första hälft i Frankrike. von Stein såg syntesen av dessa rörelsers krav på allmän och lika rösträtt, respektive sociala rättigheter och ekonomisk utjämning som garanten mot samhällets undergång. Via en diskussion om den ovetenskapliga moralpolitikens återkomst i samhällsdebatten avslutar sedan Wennerhag sitt inlägg med en appell till arbetarrörelsen att återuppta ett rationellt socialt demokratiskt projekt för att bekämpa de klyftor som skapats av de senaste decenniernas nyliberalism och moralism. Det är läsvärt.

Som en parantes kan det var värt att påpeka att den amerikanske tidningsmannen och arbetarledaren Orestes Brownson redan 1841 (nio år innan von Stein) talade om en social demokrati där ”människors faktiska omständigheter i samhället ska vara i harmoni med deras erkända rättigheter som medborgare.” (En parantes som kan sorteras in under avdelningen onödig kunskap.)

Eftersom Tvärdrag de senaste åren fått mer och mer drag av kulturtidskrift är det också självklart att boken har kulturella inslag. Fabian Göransson och Liv Strömqvist bidrar med varsin tecknad serie som på några få rutor lever upp till den gamla klyschan ”en bild säger mer än tusen ord”, framförallt är Göranssons beskrivning av hur ”sosse” var ett skällsord när han växte upp i fashionabla Saltsjöbaden genial i all sin enkelhet.

Och i Jenny Wrangborgs dikt Striden (där också antologins titel är hämtad) finns en ton som påminner mig om den dikt rörelsepoeten Stig Sjödin skrev till nittioårsdagen (1971) av August Palms tal om vad socialdemokratin vilja. Lite sorgset deklamerade Sjödin på jubileet:

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Samma typ av otålighet finner vi i en annan tid hos Wrangborg:

Glöm inte var det var vi började,
glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trötta på att vänta.
Snart går vi utan er.

I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp
ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

Snart går vi utan er är ett gott försök, men den håller tyvärr inte hela vägen när bidragen blandar och ger. Flera av texterna hade tjänat på ett tuffare redaktörskap för att mejsla fram analys och stilistik. Men mina invändningar kanske har att göra med att jag är lite bitter över att inte få vara med i antologin? I datorn låg ett utkast till en inledning:

Till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,

Till att börja med får jag passa på att gratulera på födelsedagen. Etthundratjugo år är en aktningsvärd ålder. Trots att du hann upp i de trettio innan den allmänna rösträtten infördes är du äldre som parti än alla andra. Visst kan några av dem hävda släktskap med parlamentariska kotterier långt ner i artonhundratalet. Men partier som vi menar med begreppet var de inte. Och kanske inte du heller, då under de första decennierna? Innan rösträtten blev var mans egendom var du framförallt en utomparlamentarisk rörelse. De som satt på den där kongressen på Tunnelgatan i Stockholm representerade fackföreningar som inte fick förhandla om kollektivavtal eller ens mötas som de ville, ett antal socialistiska diskussionsklubbar och till och med några begravningskassor. Men trots allt det här, du var först och är den enda som behållit sitt namn hela tiden. Det har väl varit ett starkt varumärke som man säger nu för tiden.

Vi har inte hängt lika länge. Vi dejtade visserligen från och till under många år. Jag röstade på dig när det var val. Det kändes alltid som ett självklart val. Men det stannade på den där KK-nivån under lång tid. Inte så att jag inte tänkte ibland att det vore schysst med ett mer stabilt förhållande. Men det blev liksom aldrig av. Ditt humör i slutet av nittiotalet, med budgetsanering och flörtande med anglosaxiska idéer om ”tredje vägen” gjorde det för svårt att ta det där avgörande steget.

Tills den 30 april 2001. Jag stod i tårgasdimman utanför ett högt stängsel som omgärdade det gamla kastellet i Quebec City i Kanada. Anledningen till tårgasen och stängslet var att Amerikas alla regeringschefer hade barrikaderat sig på insidan för att förhandla fram ett allamerikanskt frihandelsavtal. Där inne satt alla från Bush till Chavez och beslutade att allt från vatten till högre utbildning skulle vara varor som vilka som helst. Utanför fanns fackföreningsmedlemmar och studenter, kristna aktivister och svartblockare. Och där fanns också jag. En lite förvirrad utbytesstudent med en snusnäsduk över näsan och rinnande ögon. Det var där i tårgasdimman, i uppgivenheten och euforin som jag bestämde mig för att fråga chans på dig.

Sedan dess har det varit du och jag. Det har inte varit ett lätt förhållande. Vi har grälat och älskat med samma passion. Och det är bra, jag visste från början att vi inte alltid skulle vara sams. Förmodligen står det i alla relationshandböcker att man inte ska försöka ändra på den andra. Men jag tror att det är viktigt att tala klarspråk i ett förhållande, att säga till när man ser att den andra inte mår bra…

Intressant?


Det är dags för en jobbävning innan det är för sent

Idag släppte Konjunkturinstitutet en dyster prognos. Man räknar med att en kvarts miljon (!) arbetstillfällen kommer att försvinna till 2010 och att arbetslösheten kommer att öka till 10,7%. Var det detta moderaterna menade med arbetslinjen? Är det detta som regeringen menar är att ”ta ansvar”?

I en kommentar säger socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros:

– Konjunkturinstitutets prognos är ett kraftfullt argument för den socialdemokratiska ekonomiska politiken. Regeringen har missbedömt allvaret i krisen och dess passivitet har redan lett till alltför hög arbetslöshet. Statsfinanserna eroderas av den ökande arbetslösheten och regeringen håller på att tappa greppet.

– Det behövs en kraftfull satsning på kommuner och landsting, en utbildningssatsning och stora investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande samt en förstärkt a-kassa.

Jag kan inte hålla med mer, vi behöver en jobbävning. Jag kan visserligen tycka att Östros kunde ha använt hösten för att på ett bättre sätt argumentera för dessa självklarheter. Men bättre sent än aldrig. För att svara på Ernst Wigforss retoriska fråga från början av 1930-talet: Ja, vi har råd att arbeta! Vi har inget val.
För övrigt presenterar Luciano Astudillo som leder socialdemokraternas jobbrådslag ett förslag på sin blogg, på Facebook och på Twitter (så Obama!).

Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.


Skogen och träden

Det är uppenbart att mina inlägg ”Jag anklagar…” och ”Ett modest förslag” har berört och upprört en del. Problemet som jag ser det är att man verkar fokusera på två saker, antingen mitt användande av ordet ”förakt” eller min uppmaning till ”folkvett och ömsesidig respekt”. Och det är inte så att dessa fokusar är oviktiga, men jag tycker att det verkar som en del har missat skogen för alla träden.

Min huvudpoäng är att jag anser att man som socialdemokrat måste ta ansvar för att diskutera politikens innehåll. Och anledningen till att jag gör det är att jag är övertygad om att politisk förändring kräver politisk rörelse. Det var inte för att vara röstboskap och transportkompani åt andra som vi organiserade oss. Genom att organiserade oss tog vi också på oss ett ansvar för att försöka förändra samhället i enlighet med vår övertygelse.

En del kommentarer har velat göra gällande att detta är ogörligt därför att de inte har tillräckligt med högskolepoäng i statsvetenskap/sociologi/ekonomi eller för att de inte är Ernst Wigforss eller Gustav Möller. Underligt nog anses det inte behövas en examen i journalistik för att kommentera artiklar i dagspressen eller poäng i psykologi för att ha en åsikt om andras personligheter. Och Wigforss och Möller var inga genier som satt på kammaren och uppfann smarta lösningar, de var del av en rörelse och plockade upp idéer som kunde omformas och användas i den praktiska politiken.

Om socialdemokrater (inte bara bloggare) ska ha relevans så måste vi fundera över hur samhället ser ut och hur vi vill att det ska se ut. Och då spelar det ingen roll om det är barnskötaren som funderar över de allt större barngrupperna och hur man skulle kunna organisera verksamheten bättre, ledamoten i kulturnämnden som vill hitta lösningar på att läsandet är mer begränsat bland barn och ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden än i mer välmående områden, eller bloggaren som argumenterar för större stimulanspaket i ekonomin. Alla har vi det ansvaret. Det är inte ”Mona”, ”68:an” eller ”dom där uppe” som ska tänka åt oss. Det är vårt ansvar.

Erik Laakso, Arvid Falk, Jonas Morian, S-buzz, Bo Widegren och Eva Hillén Ahlström har bloggat om mina inlägg.


%d bloggare gillar detta: