Etikettarkiv: europa

Fyrtio år av interregnum

”Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”

Det verkar som den europeiska socialdemokratins kris är ämnet för dagen. I land efter land har socialdemokratiska regeringar fallit och de socialdemokratiska partierna fått rekordlågt stöd hos väljarna. Allt som oftast hänvisas det till att det bara för ett tiotal år sedan satt socialdemokratiska partier i regeringsställning i snart sagt hela Europa. I detta korta perspektiv (och ett decennium är ett kort perspektiv) framstår nederlaget som plötsligt och oväntat. Högerns övertagande av regeringstaburetterna, inte sällan med parlamentariskt stöd av postfascistiska och xenofoba partier, blir till ett blitzkrieg, ett plötsligt anfallskrig på arbetarrörelsen och den politiska vänstern som man saknat förberedelser och vapenmakt att stå emot.

Men vi kan inte tala om socialdemokratins kris i detta korta perspektiv. Det är heller inte något som går att diskutera enbart i valtekniska termer. Socialdemokratins kris består i att vi sedan nästan fyrtio år befinner oss i ett accelererande interregnum.

Begreppet ”interregnum” har sin ursprungliga betydelse i den period av osäkerhet som uppstår när en furste avlidit eller tappat kontrollen över sina förläningar och det ännu inte finns någon efterträdare som tagit över och etablerat sin auktoritet. När nittonhundratalets främste marxistiska teoretiker Antonio Gramsci använde interregnum i citatet ovan gjorde han det för att förklara varför fascismen växte sig stark under tjugo- och trettiotalen. Han skrev det i Mussolinis fängelse och kunde känna dessa ”morbida symptom” in på bara skinnet.

Men Gramscis användande av begreppet blir än mer intressant om man sätter det i samband med ett annat av hans begrepp: den moderna fursten. Han använde det i analogi med Machiavellis klassiska studie i härskandets konst. Men hos Gramsci är fursten inte en individ. Istället är det

en organism, ett komplext samhällselement i vilket en kollektiv vilja, som redan har erkänts och i någon mån har hävdat sig själv i handling, börjat ta konkret form. Historien har redan tillhandahållit denna organism, och det är det politiska partiet”.

Genom att väva samman dessa gramscianska begrepp hamnar vi i ett interregnum mellan två furstar, i tomrummet mellan två partier. Partiet är det organiserade uttrycket för en kollektiv vilja att forma samhället. Men de är samtidigt formade i konkreta historiska situationer och måste därför utvecklas för att hålla jämna steg med omgivningen. Han skriver:

”Partier kommer till, och konstituerar sig som organisationer, för att påverka situationen vid de tillfällen som är historiskt livsviktiga för deras klass; men de är inte alltid kapabla att anpassa sig till nya uppgifter och nya epoker, inte heller att utvecklas i takt med de övergripande maktrelationerna (och därmed deras klass relativa position) i landet i fråga, eller på det internationella fältet. När man analyserar partiers utveckling, är det viktigt att skilja ut: dess sociala grupp; massmedlemskapet; deras byråkrati och generalstab. Byråkratin är den mest farligt inskränkta och konservativa kraften; om den bildar en enhetlig kropp, som står för sig själv och känner sig oberoende av medlemsmassan, blir partiet till slut otidsenligt och vid tillfällen av akut kris är det tömt på sitt sociala innehåll och lämnat hängande i fria luften.”

Det interregnum den europeiska socialdemokratin befinner sig i började formulera sig under tidigt sjuttiotal. Socialdemokratin som vi känner den tog form under de fyrtio år som följde på den stora depressionen. Klasskompromissen mellan arbetarrörelse och industribourgeoisie och ett starkt folkligt stöd för socialdemokratins ledande roll i det välfärdskapitalistiska samhällsbygget är centrala delar i den socialdemokratiska modellen. Den materiella basen för en sådan modell var ett expanderande industrikapital som skapade såväl de ekonomiska förutsättningarna för välfärdsbygget som de organisatoriska förutsättningarna för arbetarrörelsen. Det var på de stora arbetsplatserna i tillverkningsindustrin som arbetarklassen lärde sig att organisera sig som en kollektiv kraft, att gå från att vara en klass i sig till att bli en klass för sig.

Bretton Woods fall och energikrisen i början av sjuttiotalet blev startskotten för en grundläggande omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalet blev rörligare och mer oberoende av den nationella kontext den växt fram i. Den ekonomiska globaliseringen flyttade allt större delar av industriproduktionen till delar av världen som tidigare endast hade varit imperialistiska råvarulager. Det gamla samhällets lojaliteter och strukturer började brytas upp och en postindustriell verklighet har skapat andra i dess ställe. Finanskapitalets jakt på profit har (åter)varufierat många av de välfärdstjänster som bäddades in i efterkrigstidens samhällsbygge. Förutsättningarna för socialdemokratin har förändrats.

Det gamla är döende och det nya är ännu ej fött. Här någonstans måste diskussionen börja. Hur ser samhället ut idag? Hur ser kapitalismen ut idag? Och hur har det påverkat samhällets klasstruktur? Vad är det organisatoriska uttrycket som ska bära upp en socialdemokratisk idé i framtiden? Vad ska den idén bestå i? När alternativen är oklara är det lätt att antingen som en kalv stanna vid sin döda mors lik eller att låta sig adopteras av vargflocken som rev henne, i dessa situationer uppstår morbida symptom. Men även i mörkret finns stigar att finna som leder bort mot gryningen, framtiden.

Läs även John Kearne om socialdemokratins uppgång, fall och återfödelse och Immanuel Wallerstein om socialdemokratins framtid.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Pizzapopulismen

Nu är alla personkryss räknade och som jag misstänkt sedan jag första gången såg listan så fanns det inget utrymme för någon att komma in underifrån och lyckas kryssa sig in som både Anna Hedh och Åsa Westlund gjorde för fem år sedan.  Men när valet närmade sig dök det upp flera mer eller mindre ambitiösa personvalskampanjer. Den som fått mest uppmärksamhet är tveklöst Evin Cetins kampanj som tog sats från plats 29 på listan. De frågor som drevs var väl inte särskilt utmärkande. Men genom att använda sig av nya arenor (pizzerior, syrianska kyrkor och kurdiska bröllop) för den politiska kommunikationen blev det ändå lite spännande.

Men det jag funderade mest på när jag betraktade kampanjen på avstånd var om det inte var den första verkligt populistiska kampanj som bedrivits i Sverige. Till vardags kopplar vi ju populistbegreppet till extremhögern. Att vara populist betyder i allmänhet att man är en gapig jävel som inte vill ta ansvar. Men en mer ursprunglig tolkning av begreppet finns att hämta i det sena amerikanska artonhundratalet då en folkrörelse av framförallt småjordbrukare svepte fram över landet. Motsatsen till folket, populisterna var politikerna och monopolkapitalisterna, plutokraterna. Att vara populist handlar i korthet om att vi här nere står mot dom där uppe, småfolket mot eliten. (Läs gärna Per Wirtén, Populisterna: En berättelse om folkets århundrade, Norstedts, 2000)

Evin beskriver det hon kallar Pizza-Sverige så här i en debattartikel:

”Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen. Det handlar om studenter, barnfamiljer, invandrare. De bor i höghus med paraboler. De har varken sommarresidens eller lyxbåtar. När de synliggörs i media speglas oftast bilbränder och upplopp, inte den överlevnadskonst som har präglat deras liv.”

Det är faktiskt en klockren populistisk beskrivning av samhället. Folket (”Pizza-Sverige”) beskrivs tillräckligt brett för att inte bara innesluta arbetarklassen i traditionell mening, utan också småföretagare och f-skatteproletärer, svennar och blattar. Vi som käkar pizza, till skillnad från eliten (som förmodligen äter gåslever eller sushi?).

Utan att dra några jämförelser i övrigt så kan man göra kopplingen till de norska högerpopulisterna i Framskrittspartiet (FrP). I Aron Etzlers Trondheimsmodellen (Karneval, 2007) berättar den norska vänsterjournalisten Magnus Marsdal om hur han under ett år försökte knäcka det han kallar FrP-koden och förklara varför ett högerparti blivit Norges största arbetareparti. Han gjorde det genom att leva som FrP:s väljare. Vilket bland annat innebar att han var tvungen att äta massor av ketchup.

”Journalisterna skrattade så de grät, men det var inte bara för det absurda. De skrattar åt ketchupen, för det är något de inte vill äta. Och allt det som finns i väljarkåren till Framskrittspartiets kulturella värld rankas som det lägsta. De lyssnar på svensktoppsmusik, en musik som bara spelas på nätternas tv-sändningar, och bara säljs på bensinmackar tillsammans med allt annat som betraktas som skräp. FrP-koden handlar om respekt för arbetarklassen.”

För medan FrP är som folk flest (som deras slogan lyder) är de andra partiernas företrädare (inklusive socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Ap) representanter för samhällseliten, med begränsad respekt (eller illa dolt förakt) för arbetarklassens kultur. Marsdal fortsätter:

”[FrP:s grundare Carl I.] Hagen blev direktör vid 24 års ålder och det kan man ju anse överklassigt. Men [Ap:s partiledare Jens] Stoltenberg slår mycket högre: han är andra generationens socialdemokratisk statsadel. Killen som skall företräda arbetarklassen skulle aldrig äta ketchup.”

Som personvalskampanj får nog Pizza-Sverige betraktas som misslyckad, bara 2,82 procent av de socialdemokratiska väljarna lade sin röst på den. Men vem vet, kanske har Pizza-Sverige en framtid som bredare populistisk rörelse? Om jag skulle ge ett råd till Evin och de som ledde hennes kampanj skulle det vara att registrera en lämplig hemsidaadress och börja värva populister – kandidater och aktivister – som kan stå upp för Pizza-Sverige om ett år. Det finns ingen anledning till att det inte ska finnas pizzapopulister på mängder av socialdemokratiska listor i valet 2010. Folket bygger landet, som Ulf Lundell skulle ha sagt, de är de enda som kan det.

Intressant?


Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?


Eftervalsfunderingar

Då var Europaparlamentsvalet över för den här gången. Analyser av valet kan göras på flera nivåer. De flesta valanalyser ni läser kommer att handla om det svenska delvalet. Om hur Junilistan åkte ut, Partipartiet åkte in och Sverigedemokraterna inte sågs till. Vad riksdagspartiernas framgångar eller bakslag kommer att betyda för nästa års riksdagsval.

Om man ska dra några generella slutsatser av valresultaten i de olika länderna kan vi konstatera att högerpopulistiska och nyfascistiska partier har gått framåt på bekostnad av socialdemokratiska partier som gjort sitt bästa för att distansera sig från sina kärnväljare i arbetarklassen för att tävla om medelklassen. Man kan konstatera att Sverige är ett undantag i det fallet då Socialdemokraterna behöll sin andel av väljarna medan Sverigedemokraterna inte tog några mandat.

Sen kan man dra ner det på lokal nivå och titta på hur valmönstren ser ut i olika delar av den egna kommunen. Jag tänker inte göra någon analys just nu, men jag tänkte skriva några rader om valet i Stockholm. Socialdemokraterna blev fjärde största parti (!) i huvudstaden. Det kommer att locka fram diskussioner om att socialdemokraterna inte satsade tillräckligt mycket på den ena eller andra väljargruppen. Den tämligen ofruktbara diskussionen om förort kontra innerstad, arbetarklass kontra medelklass förtjänar att få sig en ordentlig omgång. Men det får vänta till en annan gång. Istället vill jag bara visa en liten graf jag satte ihop. Det här är socialdemokraternas valresultat i EU- och kommunalval de senaste tio åren i Stockholm och i landet som helhet.

valresultat 99-09

Den socialdemokratiska klyftan mellan Stockholm och Sverige som helhet ökar. En utveckling som inte direkt är uppmuntrande inför valen 2010. Tjugohundratalet har varit ett förlorat decennium för den stockholmska socialdemokratin. Man undrar om det finns någon som har självinsikt nog att ta på sig ansvaret för detta och inse att man har misslyckats med sitt uppdrag?

Läs även Peters och Anders intressanta valanalyser. S-buzz länkar till ett gäng socialdemokratiska valanalyser.

Uppdatering: Kom precis på att knappt 7,56% av de röstberättigade i Stockholm gjorde det aktiva valet att rösta på Socialdemokraterna i valet. Känn på den.

Intressant?


Jag kryssar Anna Hedh

annahedhFrån och med i onsdags kan man börja förtidsrösta i Europaparlamentsvalet (här kan du hitta vallokaler). Jag kryssar Anna Hedh, nummer fem på Socialdemokraternas lista. Den främsta anledningen till det är att jag lärde känna Anna i valrörelsen för fem år sedan då jag deltog i valledningen för hennes framgångsrika personvalskampanj (från trettioförsta till tredje plats). Anna har under sina fem år i Europaparlamentet framförallt arbetat med kvinnor och barns rättigheter, folkhälsa samt att försvara kollektivavtalen och den gemensamma välfärden. Hon var också den enda socialdemokratiska parlamentarikern som röstade mot Lissabonfördraget. Anna är en självständig och kritisk socialdemokratisk röst som har gjort ett bra arbete som parlamentariker och har gjort sig väl förtjänt av att fortsätta sitt värv i Europaparlamentet.

Intressant?


Skattebetalarna får betala apoteksprivatisering

Idag beslutar den moderatledda riksdagsmajoriteten att privatisera Apoteket AB. När man lyssna på de borgerliga sjunga privatiseringens lov får man onekligen intrycket av att allt kommer att bli guld och gröna skogar vid en privatisering av Apoteket. Till råga på allt är det tydligen ett gigantiskt steg på vägen mot en demokratisering av Sverige, för i deras argumentation är det bara diktaturer som kan ha apotek i gemensam ägo. Redan där inser man att deras argument ska tas med en rejäl näve salt. För om man måste likna Sverige vid kommunistdiktaturer så lämnar förmodligen även den övriga argumentationen en del över att önska.

Till att börja med kan vi konstatera att Sverige har ett av världens effektivaste system för att hantera och sälja medicin, och att priserna är bland de lägsta i Europa. Det är därför ett styvt jobb att argumentera för att man ska rasera detta.

Den borgerliga alliansen påstår, med hänvisning till att högkostnadsskyddet ska vara kvar, att en avreglering av Apoteket inte leder till ökade priser. Men vad de inte berättar är att det är skattebetalarna som gemensamt bekostar receptbelagda mediciner till 80 procent. Och de vill tillåta de privatiserade apoteken att ta ut samma vinstmarginal som i resten av EU. En vinstmarginal som i snitt är dubbelt så hög som den svenska. Även om den enskilde inte skulle få betala mer för sina mediciner kommer kostnaderna att öka för samhället.

Man försöker måla upp en bild av ett myller av småföretagare, farmaceutiska bävrar som kommer att ta över där den statliga (kommunistiska?) kolossen tidigare funnits. Man lyfter gärna fram den norska privatiseringen av apoteksväsendet som en förebild. I Norge är apoteksmarknaden idag till 93 procent kontrollerad av tre multinationella apoteksbolag. Det finns alltså en överhängande risk att det statliga monopolet övergår i ett kapitalistiskt oligopol. Om det är någon som tror att det kommer att pressa priserna kan ju denne ta en titt på den svenska byggsektorn.

Den moderatledda avregleringen och utförsäljningen av Apoteket är ingen frihetsrevolution. Den kommer att leda till högre kostnader för oss alla. De som tjänar på affären är en liten grupp multinationella läkemedels- och apoteksbolag. Frågan är varför regeringen vill berika dessa företag på svenska folkets bekostnad? Varför är de så oförsiktiga med skattebetalarnas pengar?

Intressant?


Det är dags att bygga det goda samhället

goodsocietyheader2

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.


%d bloggare gillar detta: