Etikettarkiv: idépolitik

Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?

Annonser

En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?


Behovet av ett idékluster

Jag har flera gånger tidigare skrivit om vänsterns idéproduktion och tankesmedjor (se till exempel här, här och här). Ofta har jag varit kritisk till oförmågan att använda sig av nya medier, och beklagat mig över oviljan att finansiera välfungerande verksamheter.

Men kanske bör man ta en annan ingång på problemet. Visst har högerns tankesmedjor mer pengar. Men det man saknar i ekonomisk styrka kan man till viss del ta igen genom att svärma. Det finns flera organisationer som ägnar sig åt en rödgrön idédebatt. Där finns till exempel Arbetarrörelsens tankesmedja, vänsterpartinära Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och gröna tankesmedjan Cogito. Det finns ett stort antal ledarsidor. Det finns tidskrifter (Arena, ETC, Fronesis, Ordfront, Pockettidningen R, Socialistisk debatt, Tvärdrag och så vidare). Det finns fackföreningar och andra intresseorganisationer som lägger fram rapporter. ABF arrangerar seminarier och folkhögskolor kurser.

Istället för att klaga på att enskilda organisationer inte gör allt skulle man kunna tänka sig en mer heterogen samlingsplats för alla dessa aktörer, en portal där man kan ladda ner och diskutera rapporter från olika håll, där man kan få ett flöde av olika artiklar och bloggar, och titta på seminarier (livesända eller inspelade). Kluster är ju ett populärt ord i dessa industrikristider. Hur skulle det vara med ett rödgrönt idékluster där olika delar kan skava och smeka varandra?

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Intressant?


Rotbiblioteket

bibliotek2I marginalen har jag en länk till en sida som jag kallar Rotbiblioteket där jag länkar till intressanta rapporter och policydokument som hjälper till att förstå varför samhället ser ut som det gör och skissar på idéer hur man gör det mer progressivt och rödgrönt. Länk till sidan.


Det är dags att bygga det goda samhället

goodsocietyheader2

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.


Idé och intresse i socialdemokratin

Idémässigt omfattar socialdemokratin både vänstersocialism och vänsterliberalism. Vill man sätta ideologiska förtecken på konflikterna inom SSU kan man enkelt hävda att det är mellan dessa positioner det har stått, oavsett om sidorna har benämnt sig självförvaltare eller traditionalister, traditionalister eller förnyare. Skillnaden mellan dessa idéströmningar ligger framförallt i målsättningen. Vänstersocialism kan man kortfattat beskriva som en ideologi som har en revolutionär målsättning (ett socialistiskt samhälle), medan vänsterliberalism har en reformistisk sådan (ett välfärdskapitalistiskt samhälle). När det gäller metod är det inga gigantiska skillnader mellan vänstersocialismen och vänsterliberalismen, även om det kan finnas skillnad i omfattning och hastighet. Socialdemokratin är metodologiskt reformistisk.

Det är denna idémässiga bredd som gör att så disparata personer som Venezuelas president Hugo Chavez och den amerikanska nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman kan kalla sig socialdemokrater. De må ha olika målsättningar, men de är överens om medlen (demokrati, reformism, utjämning).

Men det som skiljer socialdemokrater från andra vänstersocialister och vänsterliberaler är intresseperspektivet. Socialdemokratin representerar inte bara en uppsättning idéer, den representerar ett intresse. Det klassiska intresset är arbetarklassen (klassparti används ofta som synonym till intresseparti), det var som det politiska uttrycket för den organiserade arbetarklassen som partiet bildades. Detta syns fortfarande i partinamnet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet (liksom i många andra socialdemokratiska partiers namn). Och fortfarande är banden starka till fackföreningsrörelsen.

Intressets baksida är det som på engelska kallas ”workerism”, idealiserandet av arbetarklassen och dess kultur, och som innebär fokuserande på frågor som ses som klasspecifika på bekostnad av till exempel miljöfrågor eller jämställdhet mellan könen. Det kan vara värt att notera att arbetaren i dessa fall alltid antas vara en manlig industriarbetare. Även om ”workerismen” är starkare i Storbritannien (framförallt på grund av att fackföreningsrörelsens framväxt där i större utsträckning föregick socialismen) än i Sverige finns det drag av det här tänkandet även här. Framförallt på bruksorter som präglats av ett långvarigt patriarkalt förhållande mellan arbete och kapital.

Allteftersom har socialdemokratins intressesfär breddats, det socialdemokratiska folkhemsbygget var beroende av en koalition av arbetarklass och medelklass. Enkelt sett kan man säga att samhällspyramidens nedre tvåtredjedelar förenade sig i gemensamt projekt, socialdemokratin blev ett folkparti. Stora delar av de folkrörelser som bildat ryggraden i det svenska samhället har mer eller mindre officiella band med socialdemokratin. Även om det givetvis är så att socialdemokratin idémässigt inte kan tycka vad som helst är det intresset som dess essens. Det är intresset som avgör spelplanens yta. Socialdemokratin upphör att vara socialdemokrati om den tappar banden med intressenas organiserade uttryck.


Vad vilja socialdemokraterna?

När skräddaren August Palm ställde frågan på Hotell Stockholm i Malmö en höstafton 1881 var den retorisk. Han visste vad socialdemokratin ville och vad som skilde den från andra politiska inriktningar. Det var publiken som kunde ha ställt frågan. Socialdemokratin var vid den tiden omgärdad av rykten och mytbildningar. Den var något okänt och hotfullt. Mäster Palm ville besvara deras frågor, lugna några och elda andra.

Sedan dess har Palms rubrik använts otal gånger när socialdemokratin ska diskutera idépolitik. Och ofta har det varit fruktbara diskussioner som lett till en nytänkande och progressiv politik. Men om man skulle ställa samma fråga idag, vad vilja socialdemokraterna 2009?

Faktum är att jag inte kan svara på frågan vad den socialdemokratiska partiledningen vill. Jag vet varför jag inte ska rösta på moderaterna, men jag vet inte varför jag ska rösta på socialdemokraterna. Jag ser ingen vilja att sätta dagordningen, varken på global, nationell eller på lokal nivå. Jag ser inga svar på vår tids stora frågor. Vad vill man göra åt finanskrisen och klimatkrisen? Hur ska vi skapa full sysselsättning? Hur ska vi skapa en bostadspolitik som garanterar alla en gott boende? Hur utvecklar vi utbildning och forskning så att vi har förutsättningarna att utveckla samhället? Hur skapar vi en högklassig sjukvård som ger alla en likvärdig, god och snabb omsorg? Hur utvecklar vi demokratin så att människor får mer inflytande över sina liv, samhället och sina arbeten? Det är förvisso sant att det är lätt att vara liberal och svårt att vara socialist, men allt jag hör är en massa gnäll på borgarna. Vad är alternativet, vad vilja socialdemokraterna?


%d bloggare gillar detta: