Etikettarkiv: johan sjölander

Vänsterintellektuella skyttegravar i sandlådan

Blott Sverige svenska kulturdebatter har. Sällan intressanta för andra än de som deltar fylls kultursidornas spalter av högljudda och kränkta inlägg av de som får passera för intellektuella i denna avkrok av Hermodsingenjörer. Den senaste reinkarnationen är debatten om tidskriften Arenas vänsterkredd.  Det är visserligen en vulkan som legat och puttrat ett tag (läs Johan Sjölanders inlägg). Men den senaste veckan har den fått ett ordentligt utbrott.

I tisdags gick Daniel Suhonen (redaktör för SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag) och Dan Josefsson (kulturskribent) till attack mot Arena på Aftonbladets kultursida. I korthet så gick deras kritik ut på att Arena representerar en postmodern vänster som retirerat till områden som språkanalys och sexuell frigörelse. Ämnen där motsättningen mellan arbete och kapital ställs på sin spets lämnas där hän, eller misstänkliggörs som genom att beskrivas som reaktionära, patriarkala, rasistiska eller heteronormativa. Och att Arena därmed agerar nyttig idiot åt högern.

Som ett brev på posten kom sedan motelden när Arena på fredagen genom Karolina Ramqvist (redaktör för Arena) och Håkan A Bengtsson (VD för Arenagruppen) skrev en replik på artikeln. Det intressanta och symptomatiska i denna replik är att man omedelbart anklagar Suhonen och Josefsson för att ägna sig åt det som Arena själva excellerar i, nämligen att misstänkliggöra andra delar av vänstern. Tonläget högt och fullt av invektiv som ”sekterism” och ”vänsterism”.

På ett basalt plan delar jag Suhonen och Josefssons kritik. Det är länge sedan jag tyckte att Arena var en intressant tidskrift, och följaktligen så slutade jag också att prenumerera på den. Men trots att de har rätt i att Arena grävt ner sig i en ganska snäv postmodernism, och att en diskussion om något som ens andas kött och blod lyser med sin frånvaro så hamnar de fel i sin kritik.

I deras idévärld verkar den utveckling som skett de senaste decennierna begränsas till en rent ideologisk kamp där nyliberala idéer trängt tillbaka socialistiska för att de senare har saknat tillräckligt många tidningsspalter att utvecklas i. Som om det handlade om en debatt på någon kultursida snarare än om omvälvande förändringar i samhällets ekonomiska bas: avindustrialisering och strukturell arbetslöshet, finanskapitalets tillväxt på industrikapitalets bekostnad, produktivkrafternas utveckling.

Den demokratiska centralismen som var central för 1900-talsvänsterns industriella nationalstatsprojekt (det socialdemokratiska såväl som det leninistiska) är något som hör det förgångna till. Följaktligen är Suhonen och Josefssons appell om en enad vänster knappast något mer än en from förhoppning. Den typen av enighet och enhetlighet kräver en helt annan verklighet än det heterogena som finns idag. Här har Arenas företrädare åtminstone delvis rätt.

Inte heller är Arenas redaktörer några hovideologer hos den socialdemokratiska partiledningen. Den senare är knappast intresserad av en spretig vänster av den typ som Arena ger uttryck för. Det här vet givetvis Suhonen och Josefsson, men det ger onekligen debatten lite gravitas om den istället för en smal vänsterliberal kulturtidskrifts blodfattiga innehåll handlar om hela vänsterns framtid.

En anledning till att en så pass esoterisk tidskrift som Arena kan skapa så heta känslor bygger nog snarare än något annat på att den fortfarande anses vara den samhällstidskrift den var för något decennium sedan. Personligen är jag även övertygad om att det är anledningen till varför de flesta av tidskriftens prenumeranter fortsätter att betala för den och fackföreningsrörelsen fortsätter att köpa annonsplats i den.

Att Suhonen och Josefsson nämner det senare tolkas som en uppmaning till facklig annonsbojkott av Arena. Det är möjligt att det är det de menar. Personligen utgår jag från att fackliga annonser i Arena snarare ska ses som ett stöd av Arenagruppens övriga verksamhet än av tidskriftens innehåll. Men alldeles oavsett är det givetvis upp till varje annonsör att avgöra om de får ut något av att vara med och finansiera en verksamhet. LO:s roll är knappast att vara en leverantör av ett okritiskt tidskriftsstöd.

Det märkligaste i Ramqvist och Bengtssons replik är dock att de uppenbarligen inte känner att Arena kan stå på egna ben i den här debatten, och därför åberopas just Arenagruppens övriga verksamhet som ett bevis på att man inte är det Suhonen och Josefsson anklagar tidskriften för att vara. Men dessa har inte med ett ord nämnt nätledarsidan Dagens Arena, tankesmedjeverksamheten Arena Idé eller bokförlaget Atlas i sin kritik. Och varför skulle de det? Om man kritiserar innehållet i DN skulle nog de flesta tycka att det var ett ganska ynkligt försvar att påpeka att Albert Bonniers Förlag minsann ger ut en och annan intressant bok och eftersom det är samma ägare bör dessa sättas upp på DN:s pluskonto.

Den här typen av debatter tjänar sällan några andra syften än att leverera ett och annat frilanshonorar och stärka deltagarnas aktier i den lilla ankdamm som överhuvudtaget bryr sig om de till pugilism förklädda rallarsvingarna. Skyttegravarna är grävda i sandlådan. Och som i alla ställningskrig kommer stridsviljan snart att omvandlas till utmattning och tyna bort när ammunitionen börjar tryta. Eller tidigare om mamma ropar att maten är klar och det är dags att komma in…

Läs även andra kommentarer om debatten: Göran Greider i DN Kultur, John Swedenmark på LO-Tidningens kulturblogg och Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida.

För övrigt är Marika Lindgren Åsbrinks tredelade (1,2,3)genomgång och tolkning av den tyske socialdemokraten Sigmar Gabriels kongresstal klart läsvärd.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Avknoppningar och alternativ

Det är direkt upprörande att se hur den moderatledda majoriteten i Stockholms stadshus rear ut gemensam egendom. I lördagens Dagens Nyheter kunde vi läsa om hur hemtjänsten i Vantör ”avknoppats” för vrakpriset 69 500 kr. Genom att bara ta betalt för inventarierna har man sålt en verksamhet som lågt räknat är värd 25 miljoner kr. Efter nio månader har det nya företaget gjort en vinst på fyra miljoner kr. Om det var så att man värnade skattebetalarnas pengar borde även privatiseringsfundamentalister ta marknadsmässigt betalt för det man säljer ut.

Nu är det givetvis inte så enkelt att allt skulle vara frid och fröjd om man bara lärde sig att ta betalt. Om priset hade varit de 20-40 miljoner som Tomas Hjelström på Handelshögskolan uppskattar värdet till hade med största säkerhet inte de tidigare verksamhetsledarna kunnat ta över. De enda möjliga köparna hade varit något av de riskkapitalbolag som trängt sig in på den svenska välfärdsmarknaden under senare år.

Och det är givetvis inte så att de nya ägarna är onda. Det vore att moralisera i onödan. Vinsterna ligger kvar i bolaget och om man ska tro DN har de dessutom lyckats göra en del förbättringar:

”De har lika många anställda, varav en större andel är fast personal jämfört med tidigare. De som vill får arbeta heltid. Lönerna följer samma kollektivavtal som kommunen. De har satsat på jackor och bra vinterkängor till personalen, något de av erfarenhet vet är viktigt.”

Även om de nya ägarna försäkrar oss om att vinsterna ligger kvar i bolaget finns det ingenting som hindrar att de beslutar om en extra aktieutdelning imorgon. Precis som man gjort i det bolag som driver förskoleverksamheten i Årsta.

Men som citatet ovan tyder på var det inte nödvändigtvis så att verksamheten sköttes bra i kommunal regi. Det finns alltså utrymme och behov av effektiviseringar och förbättring. Men det som gör den här typen av verksamhet olämplig för privatisering är att den inte verkar på en riktig marknad. Det finns bara en kund, kommunen. En privatiseringslösning innebär bara att man leker affär, samtidigt som medborgarna förlorar inflytande över en verksamhet som de finansierar.

En alternativ modell skulle vara att ge personalen mer inflytande över verksamheten. Få skulle argumentera mot att det är de på golvet som har bäst insyn i hur man kan förbättra och effektivisera en verksamhet. Istället för att lägga ut verksamheten på entreprenad skulle man kunna tänka sig en intraprenadlösning där man ger personalen ekonomiska incitament att förbättra och effektivisera, samtidigt som man behåller verksamheten inom kommunen. En annan idé som skulle kunna vara intressant att titta närmare på är den norska modellkommunmetodiken. Det allmänna måste alltid ha målsättningen att vara den bästa och mest lyhörda arbetsgivaren.

Här borde socialdemokraterna vara bättre. För det är ju bra om de nya knopparna sitter kvar på grenen.

Läs även Johan Sjölander och Marika Lindgren Åsbrink. Och Jenny Andersson i Fokus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , .

Intressant?


En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?


Greider om Obama och det andra Amerika

Hos Johan hittar jag länken till en dikt som Göran Greider skrivit på Dala-Demokratens ledarsida med anledning av Barack Obamas installation som USA:s 44 president. Ganska fin tycker jag. Även om jag antar att han menar TAMLA Motown. Det andra Amerika, The Other America, var även namnet på en inflytelserik bok om fattigdomen i 1960-talets ekonomiskt blomstrande USA som skrevs av socialistledaren Michael Harrington. Appropå det där andra Amerika som Greider beskriver (och som även jag är väldigt förtjust i).

”Är du då inte betydligt mer radikal än
vad du kunnat visa?
Det är vad många av oss tror,
det är också vad jag innerst inne tror,
och det är ju därför som så mycket
hopp nu sätts till dig,
Amerikas förste svarte president.

Barack Hussein Obama –
bara ditt mellannamn
gör Amerika så mycket större
än det där imperialistlandet som så länge
jag levat härskat över världen,
med sina vapen,
sina högerkristna, sina nykonservativa,
och sina jätteföretag
som hemsöker varenda kontinent.
Och visst, jag hatar lika mycket som du
att tala om hudfärg,
men din afrikanske far finns där nu:
Hela den fattiga världen
med en fot i Vita Huset.

Det snöar i Sverige idag.
Landskapet börjar om.

Och hela mitt liv har jag levt i drömmen
om det andra Amerika:
Walt Whitmans Amerika,
Woodie Guthries Amerika,
Robert Kennedys Amerika de sista
veckorna av hans liv då han radikaliserades,
Malcolm Xs Amerika,
Rachel Carsons Amerika när hon såg planetens
framtid i en döende växt,
Henry David Thoreaus Amerika,
Joyce Carols Oates Amerika
och det sällsamma Amerika
där Marilyn Monroe aldrig begår sitt självmord,
Gary Snyders zenbuddhistiska Amerika
uppe bland Oregons skogshuggare,
John Browns hjältemodiga förräderier
och de upproriska slavarnas Amerika,
Rosa Parks Amerika när hon inte reser sig
för en vit man på bussen
i december 1955 i Selma, Alabama,
Tumbla Motowns Amerika,
Emma Goldmans anarkistiska Amerika och Joe Hills,
Bob Dylans, Janis Joplins
och Bruce Springsteens Amerika,
Martin Luther Kings Amerika som också ljuder
I John Coltranes A Love Supreme,
Sitting Bulls Amerika
med en buffels andedräkt:

Vi som tror på dig ser allt det där
och hör allt det där bakom dig.
Och det kan stanna där:
Vi ökar inte förväntningarnas bördor:
Vi lodar bara förhoppningarna
i det andra Amerika.”


Vänsterreformism: Krisen som förutsättning för förändring

Johan skrev med anledning av S-studenter almedalsseminarium om vänsterns pessimism inför framtiden. Jag funderar på det när jag läser en ledare i Washington Post:

”Since the Reagan years, free-market cliches have passed for sophisticated economic analysis. But in the current crisis, these ideas are falling, one by one, as even conservatives recognize that capitalism is ailing. […] This is the third time in 100 years that support for taken-for-granted economic ideas has crumbled. The Great Depression discredited the radical laissez-faire doctrines of the Coolidge era. Stagflation in the 1970s and early ’80s undermined New Deal ideas and called forth a rebirth of radical free-market notions. What’s becoming the Panic of 2008 will mean an end to the latest Capital Rules era.”

Jag tror inte på idén att revolutionära situationer bara uppstår när folk har det riktigt jävligt. Förmodligen inte E.J. Dionne Jr i Washington Post heller. Men i en situation där den doktrin som varit allenarådande börjar krackelera måste man formulera en ny inriktning. Och det är inte osannolikt att en sådan inriktning kommer att innebära en större roll för det offentliga i ekonomin. Inget mer prat om den ”tärande sektorn”, istället så kommer kanske den gemensamma sektorn ses som en förutsättning för tillväxt och välstånd.

För några månader sedan gick ledningen för Uppsala Akademiska Sjukhus (UAS) ut i en reklamkampanj som argumenterade för varför Uppsala skulle vara en del av en större region. Argumentet gick i korthet ut på att UAS behövde ett stort patientunderlag för att inte förvandlas från ett ledande universitetssjukhus till ett lokalt lasarett. Ett lasarett som inte skulle kunna bära upp den utbildning och forskning som ligger till grund för mycket av Uppsalas tillväxt av företag inom biomedicin och life science. Den offentliga sektorn skapar förutsättningarna för utvecklingen av nya företag. Den oreglerade kapitalismen är i kris, vi går mot en ny guldålder!


Johan, Zlatan och Karl

Johan skriver vänligt om min återkomst i bloggosfären. En stycke (som inte har med mig att göra) i inlägget lyder:

”Fotboll är som opium för folket. Eller kanske snarare någon form av uppåttjack. Åtminstone är alla negativa känslor jag hade efter dagens landstingsfullmäktige som bortblåsta efter kvällens 2-0 seger. Så trots ett landsting där ledarskapet tappat kontrollen och politiken nu rasar iväg högerut rakt mot avgrunden kan jag inte låta bli att känna mig en smula lycklig. Bara jag tänker på Zlatan.”

Det här är faktiskt en ganska OK använding av ett väldigt missbrukat och missförstått citat av Karl Marx. Egentligen skrev han inte ens att ”religionen är ett opium för folket”. I ett längre citat skrev han så här:

”Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium.

Upphävandet av religionen som folkets illusoriska lycka är ett krav på verklig lycka. Kravet, att illusionen om deras tillstånd upphävs, är ett krav på att upphäva ett tillstånd som kräver illusioner. Kritiken av religionen är därför ett embryo till en kritik av den jämmerdal vars halo religionen är.”

Så med tanke på Lagerbäcks ovilja att föryngra landslaget och den ofrånkomligt smärtsamma generationsväxling som kommer att inträffa när lagerbäckska favoriter som Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg och Niclas Alexandersson inte längre finns tillgängliga så är det bara att hoppas på att Johan och kamraterna lyckas vinna landstingsvalet i Stockholms län 2010 – och att Johan därmed inte behöver något opium sommaren 2012. För jag har svårt att se att Sverige kommer att kunna kvalificera sig till stora mästerskap under överskådlig framtid. Eller nåt.

Men Zlatan hade en schysst bössa.


%d bloggare gillar detta: