Etikettarkiv: kapitalism

Fyrtio år av interregnum

”Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”

Det verkar som den europeiska socialdemokratins kris är ämnet för dagen. I land efter land har socialdemokratiska regeringar fallit och de socialdemokratiska partierna fått rekordlågt stöd hos väljarna. Allt som oftast hänvisas det till att det bara för ett tiotal år sedan satt socialdemokratiska partier i regeringsställning i snart sagt hela Europa. I detta korta perspektiv (och ett decennium är ett kort perspektiv) framstår nederlaget som plötsligt och oväntat. Högerns övertagande av regeringstaburetterna, inte sällan med parlamentariskt stöd av postfascistiska och xenofoba partier, blir till ett blitzkrieg, ett plötsligt anfallskrig på arbetarrörelsen och den politiska vänstern som man saknat förberedelser och vapenmakt att stå emot.

Men vi kan inte tala om socialdemokratins kris i detta korta perspektiv. Det är heller inte något som går att diskutera enbart i valtekniska termer. Socialdemokratins kris består i att vi sedan nästan fyrtio år befinner oss i ett accelererande interregnum.

Begreppet ”interregnum” har sin ursprungliga betydelse i den period av osäkerhet som uppstår när en furste avlidit eller tappat kontrollen över sina förläningar och det ännu inte finns någon efterträdare som tagit över och etablerat sin auktoritet. När nittonhundratalets främste marxistiska teoretiker Antonio Gramsci använde interregnum i citatet ovan gjorde han det för att förklara varför fascismen växte sig stark under tjugo- och trettiotalen. Han skrev det i Mussolinis fängelse och kunde känna dessa ”morbida symptom” in på bara skinnet.

Men Gramscis användande av begreppet blir än mer intressant om man sätter det i samband med ett annat av hans begrepp: den moderna fursten. Han använde det i analogi med Machiavellis klassiska studie i härskandets konst. Men hos Gramsci är fursten inte en individ. Istället är det

en organism, ett komplext samhällselement i vilket en kollektiv vilja, som redan har erkänts och i någon mån har hävdat sig själv i handling, börjat ta konkret form. Historien har redan tillhandahållit denna organism, och det är det politiska partiet”.

Genom att väva samman dessa gramscianska begrepp hamnar vi i ett interregnum mellan två furstar, i tomrummet mellan två partier. Partiet är det organiserade uttrycket för en kollektiv vilja att forma samhället. Men de är samtidigt formade i konkreta historiska situationer och måste därför utvecklas för att hålla jämna steg med omgivningen. Han skriver:

”Partier kommer till, och konstituerar sig som organisationer, för att påverka situationen vid de tillfällen som är historiskt livsviktiga för deras klass; men de är inte alltid kapabla att anpassa sig till nya uppgifter och nya epoker, inte heller att utvecklas i takt med de övergripande maktrelationerna (och därmed deras klass relativa position) i landet i fråga, eller på det internationella fältet. När man analyserar partiers utveckling, är det viktigt att skilja ut: dess sociala grupp; massmedlemskapet; deras byråkrati och generalstab. Byråkratin är den mest farligt inskränkta och konservativa kraften; om den bildar en enhetlig kropp, som står för sig själv och känner sig oberoende av medlemsmassan, blir partiet till slut otidsenligt och vid tillfällen av akut kris är det tömt på sitt sociala innehåll och lämnat hängande i fria luften.”

Det interregnum den europeiska socialdemokratin befinner sig i började formulera sig under tidigt sjuttiotal. Socialdemokratin som vi känner den tog form under de fyrtio år som följde på den stora depressionen. Klasskompromissen mellan arbetarrörelse och industribourgeoisie och ett starkt folkligt stöd för socialdemokratins ledande roll i det välfärdskapitalistiska samhällsbygget är centrala delar i den socialdemokratiska modellen. Den materiella basen för en sådan modell var ett expanderande industrikapital som skapade såväl de ekonomiska förutsättningarna för välfärdsbygget som de organisatoriska förutsättningarna för arbetarrörelsen. Det var på de stora arbetsplatserna i tillverkningsindustrin som arbetarklassen lärde sig att organisera sig som en kollektiv kraft, att gå från att vara en klass i sig till att bli en klass för sig.

Bretton Woods fall och energikrisen i början av sjuttiotalet blev startskotten för en grundläggande omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalet blev rörligare och mer oberoende av den nationella kontext den växt fram i. Den ekonomiska globaliseringen flyttade allt större delar av industriproduktionen till delar av världen som tidigare endast hade varit imperialistiska råvarulager. Det gamla samhällets lojaliteter och strukturer började brytas upp och en postindustriell verklighet har skapat andra i dess ställe. Finanskapitalets jakt på profit har (åter)varufierat många av de välfärdstjänster som bäddades in i efterkrigstidens samhällsbygge. Förutsättningarna för socialdemokratin har förändrats.

Det gamla är döende och det nya är ännu ej fött. Här någonstans måste diskussionen börja. Hur ser samhället ut idag? Hur ser kapitalismen ut idag? Och hur har det påverkat samhällets klasstruktur? Vad är det organisatoriska uttrycket som ska bära upp en socialdemokratisk idé i framtiden? Vad ska den idén bestå i? När alternativen är oklara är det lätt att antingen som en kalv stanna vid sin döda mors lik eller att låta sig adopteras av vargflocken som rev henne, i dessa situationer uppstår morbida symptom. Men även i mörkret finns stigar att finna som leder bort mot gryningen, framtiden.

Läs även John Kearne om socialdemokratins uppgång, fall och återfödelse och Immanuel Wallerstein om socialdemokratins framtid.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Är fackföreningsrörelsen ett problem om man vill bygga vänstern?

Kanadensiska LeftStreamed har publicerat ett spännande föredrag med sociologen Francis Fox Piven om fackföreningsrörelsens roll i att bygga vänstern historiskt, och vilken roll den spelar idag.

[blip.tv http://blip.tv/play/AYKFjWMC%5D

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Välfärdskapitalism eller kapitalistisk välfärd?

Idag publicerades mitt bidrag till den diskussion om ”A New Political Economy and the Good Society” som Social Europe Journal har initierat tillsammans med Compass, Friedrich Ebert Stiftung and Soundings.

Jag bidrar med en text som fått rubriken Welfare Capitalism or Capitalist Welfare?. I den har jag försökt sammanfatta en del tankar jag har skrivit om här på bloggen under de senaste åren. Jag rör vid kapitalismens omdaning under de senaste decennierna, begreppen ”närande och tärande”, återvarufieringen av välfärdstjänster, funktionssocialism, det välfärdsindustriella komplexet, kontramarknaden och något om vad socialdemokrati bör vara i ett postindustriellt, kunskapsintensivt kapitalistiskt samhälle.

Några andra texter jag skrivit på temat är Några förslag för en modern socialdemokrati, Funktionssocialismens blinda fläck, Det välfärdsindustriella komplexet och välfärdens kärna och Norbergs blinda fläck.

Läs också Johannes Åsbergs utmärkta inlägg om varför vi ska ha en statlig enhetsskola.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Det välfärdsindustriella komplexet och välfärdens kärna

Följande text är ett utkast till en idé. Tankarna är inte färdigtänkta och referenserna är inte på plats. Om det blir en essä eller bok eller ingenting får tiden utvisa.

Kapitalismen behöver ständigt nya arenor och marknader. Det kan röra sig om en geografisk expansion (imperialism, globalisering), men det rör sig också om att skapa kapitalistiska marknader av områden som tidigare inte varit det. I ett land som Sverige framstår välfärden som kapitalismens senaste villebråd.

Man skulle kunna dra en väldigt godtycklig gräns mellan å ena sidan det som den borgerliga regeringen kallat välfärdens kärna – skola, vård, omsorg – och å andra sidan de transfereringar, försäkringar och bidrag som framför allt finansieras gemensamt via skattsedeln. Dessa två områden är båda centrala för den kapitalistiska utvecklingen i det postindustriella samhället. Men i det här inlägget håller vi oss till det som kallas välfärdens kärna.

Under de de senaste decennierna har vi sett en utveckling som gått från en i huvudsak offentlig finansiering och offentligt utförande till en situation som präglas av en till största delen fortsatt offentlig finansiering, men i allt större utsträckning präglas av privat utförande. När det gäller detta privata utförande har vi dessutom sett en utveckling som gått från små verksamheter drivna av småföretagare och kooperativ mot större verksamheter ägda av riskkapitalbolag som strävar efter att monopolisera dessa nya marknader.

Det kan jämföras med det förhållande krigsindustrin har haft med staten. Något som redan Rosa Luxemburg uppmärksammade i sitt mästerverk om kapitalackumulationen och som under Kalla kriget gick under benämningen ”det militärindustriella komplexet”. Ett system där det huvudsakligen finns en kund (det offentliga) som företagen är beroende av eftersom den klarar av att garantera stora investeringar och säker profit.

I analogi med detta skulle man kunna tala om framväxten av ett ”välfärdsindustriellt komplex” där tidigare allmännyttiga tjänster har kommodifierats, förvandlats till varor på en kapitalistisk marknad. I nyliberalismens ideologiska svallvågor är det lätt att tro att kapitalismen är antistatlig. Det stämmer inte, kapitalet är är i högsta grad för en stark statsmakt om det tjänar kapitalets syften. Nyliberalismen handlade inte i första hand om att avreglera staten, utan om att omreglera den.

Det handlar alltså i grunden om en förändring i samhällets ekonomiska bas där produktivkrafternas utveckling har lett till en ökad automatisering och globalisering av tillverkningsindustrin som i sin tur skapat mer kapital som söker nya marknader att göra profit på.

Samtidigt som den här processen fortgått har det inom vänstern odlats dolkstötsmyter. De som gärna ser sig som mest marxistiska har ofta varit de som varit snabbast att initiera svekdebatter. Ofta är det sossarna som får stå i skottgluggen, inte minst de politiska tjänstemän som på 1980-talet döptes till kanslihushögern. Men det är givetvis väldigt utopiskt att tro att samhällets utveckling ritats på Finansdepartementets ritbord.

En del val som gjorts var säkert felaktiga. Och det finns alltid val att göra. Men jag tror att man missar något centralt om man inte ser att vi lever i en period som präglas av postindustrialismen och kapitalets jakt på nya marknader. Den italienska marxistiska teoretikern Antonio Gramsci konstaterade i en av de anteckningsböcker som han i Mussolinis fängelser fyllde med storslagna och svårtydda tankar:

”Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”

Läs även Funktionssocialismens blinda fläck.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Skattebetalarna får betala apoteksprivatisering

Idag beslutar den moderatledda riksdagsmajoriteten att privatisera Apoteket AB. När man lyssna på de borgerliga sjunga privatiseringens lov får man onekligen intrycket av att allt kommer att bli guld och gröna skogar vid en privatisering av Apoteket. Till råga på allt är det tydligen ett gigantiskt steg på vägen mot en demokratisering av Sverige, för i deras argumentation är det bara diktaturer som kan ha apotek i gemensam ägo. Redan där inser man att deras argument ska tas med en rejäl näve salt. För om man måste likna Sverige vid kommunistdiktaturer så lämnar förmodligen även den övriga argumentationen en del över att önska.

Till att börja med kan vi konstatera att Sverige har ett av världens effektivaste system för att hantera och sälja medicin, och att priserna är bland de lägsta i Europa. Det är därför ett styvt jobb att argumentera för att man ska rasera detta.

Den borgerliga alliansen påstår, med hänvisning till att högkostnadsskyddet ska vara kvar, att en avreglering av Apoteket inte leder till ökade priser. Men vad de inte berättar är att det är skattebetalarna som gemensamt bekostar receptbelagda mediciner till 80 procent. Och de vill tillåta de privatiserade apoteken att ta ut samma vinstmarginal som i resten av EU. En vinstmarginal som i snitt är dubbelt så hög som den svenska. Även om den enskilde inte skulle få betala mer för sina mediciner kommer kostnaderna att öka för samhället.

Man försöker måla upp en bild av ett myller av småföretagare, farmaceutiska bävrar som kommer att ta över där den statliga (kommunistiska?) kolossen tidigare funnits. Man lyfter gärna fram den norska privatiseringen av apoteksväsendet som en förebild. I Norge är apoteksmarknaden idag till 93 procent kontrollerad av tre multinationella apoteksbolag. Det finns alltså en överhängande risk att det statliga monopolet övergår i ett kapitalistiskt oligopol. Om det är någon som tror att det kommer att pressa priserna kan ju denne ta en titt på den svenska byggsektorn.

Den moderatledda avregleringen och utförsäljningen av Apoteket är ingen frihetsrevolution. Den kommer att leda till högre kostnader för oss alla. De som tjänar på affären är en liten grupp multinationella läkemedels- och apoteksbolag. Frågan är varför regeringen vill berika dessa företag på svenska folkets bekostnad? Varför är de så oförsiktiga med skattebetalarnas pengar?

Intressant?


Reformismens teoretiker

Anders Nilsson & Örjan Nyström
Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden
Agora/Premiss förlag
2008

Det är lätt att lite uppgivet gnälla över avsaknaden av en framåtsyftande socialdemokratisk idédebatt. Men det finns trots allt tecken i skyn på att det håller på att ske en förändring på det området. Strax före jul kom socialdemokratiska studentförbundets antologi Från smedja till sambandscentral, i förra veckan kom Tvärdrags antologi Snart går vi utan er, i nästa vecka kommer Den grå vågen (redigerad av Katrine Kielos) och i höst kommer vänsterteoretiska tidskriften Fronesis ut med ett temanummer om socialdemokrati (där jag ingår i redaktionen). Alla dessa projekt har med all tydlighet visat att det är i den unga socialdemokratin viljan till en radikal diskussion om socialdemokratins förutsättningar och utveckling finns.

Men frågan är om inte några av dagens främsta socialdemokratiska teoretiker är ett par grånande fackföreningsmän från LO Göteborg? Anders Nilsson och Örjan Nyström kom redan för några år sedan ut med den mastiga Den sociala demokratins andra århundrade?, en bok som i höstas fick en mer lättillgänglig uppföljare i Reformismens möjligheter.

Nilsson och Nyström målar med uppfriskande breda penseldrag upp en bild av socialdemokratins förutsättningar i ett nytt politiskt och ekonomiskt landskap. Här är det inte skattesatsers justerande några ören upp eller ner som är det centrala. Istället diskuterar man kapitalismens utveckling, varför populismen åter kan växa sig fram (och vad det är). Förmodligen har Nilsson och Nyström mer att säga om varför Sverigedemokraterna växer sig starkare än alla Sverigedemokratböcker tillsammans. Man diskuterar arbetslinje och sysselsättning och hur socialdemokratins sociala bas har utvecklats över åren. Men framförallt skissar de upp vad socialdemokratin ska vara i en globaliserad värld.

I sin nekrolog över Ernst Wigforss svarade rörelsepoeten Birger Norman nekande på sin retoriska fråga om Wigforss var ideolog. Han var teoretiker. En ideolog ägnar sig åt att försvara slutna system medan en teoretiker ständigt omprövar sina teser. På samma sätt är Anders Nilsson och Örjan Nyström teoretiker. Reformismens möjligheter är ett måste om man söker efter den framtida socialdemokratins nycklar.

Intressant?


Rotbiblioteket: Vägen till mänsklig utveckling

En ny rapport har lagts till i Rotbiblioteket:

The Path to Human Development – Capitalism or socialism?
Mike Lebowitz
Socialist Project

Rapport och studiematerial som, utifrån ett venezuelanskt perspektiv, diskuterar marxism, kapitalism och strävan efter socialism. Stycken och ibland meningar är numrerade för att underlätta en kollektiv läsning av texten. Ursprungligen är den tänkt att användas som underlag för en diskussion om det venezolanska samhällets utveckling i till exempel fackföreningar, grannskapsorganisationer och socialistiska formeringar.


%d bloggare gillar detta: