En brasklapp. Yrkesliv och hyllmetrar har ägnats åt klassamhällets struktur och sammansättning. En så här kort text innehåller med nödvändighet en del förenklingar.
Klassamhället är dött. Idag finns det inga industriarbetare och de orangea kuverten som dunsar ner i brevinkasten har gjort oss alla till kapitalister. Eller förresten, inte kapitalister, för sådana finns inte heller. Cylinderhattarnas tid är förbi. Medelklass är vi allihop. Vi har alla platt-tv, bostadsrätt och semesterresor till Thailand. Vi lever alla i en klasslös medelklassvärld av fria individer. Eller är det så? Kan det tvärtom vara så att klassamhället inte bara lever, det kanske till och med har hälsan i behåll?
Låt oss börja med att konstatera att det finns olika klassbegrepp som figurerar i debatten. Ofta samtidigt och utan att de som deltar i den påpekar att de pratar om olika saker när de möts i radioprogram och tv-soffor. För att förenkla i djungeln av klassmodeller kan vi säga att det finns två huvudperspektiv.
Dels har vi ett vad vi kan kalla weberskt klassbegrepp. Weber är i det här fallet den tyske sociologen Max Weber. Han är på inget sätt skyldig till allt som jag skriver här, men får fungera som samlingsnamn. I den här kategorin samlas den typ av klassbegrepp (statusgrupper sa Weber) som handlar om utbildning, kulturella mönster, familjebakgrund, löner, social status osv. Det är ett hierarkiskt system som ofta brukar kunna kokas ner till en klassuppdelning bestående av överklass, medelklass och underklass.
Å andra sidan har vi vad vi kan kalla ett marxskt klassbegrepp. Marx är så klart den lika tyske sociologen Karl Marx. Marx klassbegrepp handlar om förhållande till produktionsmedlen: om du säljer din arbetskraft eller köper andras, arbetarklass och borgarklass. Det är ett begrepp som handlar om maktförhållanden, och en konflikt mellan klasserna om makten.
Båda dessa perspektiv har sina poänger som analysinstrument. De existerar sida vid sida och kan användas för att förstå olika aspekter av vårt komplexa samhälle. Problemet är när de oreflekterat sammanblandas.
Det kanske vanligaste sättet det sker på är när man genom att ta det weberska klassbegreppet och ersätter underklass med arbetarklass påstår att automatisering av industrin, reallöneökningar och privatkonsumtion har lett till att arbetarklassen har uppgått i medelklassen (vad den där medelklassen egentligen är har jag aldrig kommit närmare att förstå än här). Förekomsten av villa, Volvo och vovve har lett till att arbetarklassen minskat och marginaliserats. Det här är en felsyn menar jag.
På samma sätt inser vi snabbt att en väldigt renodlat marxsk klassbegrepp har sina brister. Brister som ofta används för att påstå att det saknar värde som analysmetod. Är invandraren som äger en korvkiosk i brist på annat arbete kapitalist? Är den som är sjukpensionär kapitalist eftersom denne lever på andras arbete? Är VD:n för börsbolaget arbetare eftersom han säljer sin arbetskraft?
Den klassmodell som jag personligen har fastnat för (och det finns många) är den modell som den amerikanske sociologen Erik Olin Wright utarbetat. Wright är marxist, och hans modell är också en utveckling av Marx (outvecklade) modell. Enkelt beskrivet skulle man kunna säga att den går ut på att svara ja eller nej på fyra frågor:
|
Makt/
kontrolltyper:
|
Ägande av kapital
|
Beslutanderätt över användande av produktionsmedel
|
Beslutanderätt/
kontroll över andras arbete
|
Beslutanderätt/
kontroll över eget arbete
|
|
Ja
|
|
|
|
|
|
Nej
|
|
|
|
|
Med ägande av kapital menar jag här ägande av kapital i sådan mängd att man huvudsakligen lever på kapitalinkomster och kan använda det kapitalet för att besluta över investeringar i produktionsmedel. Det fondsparande som vi mer eller mindre frivilligt har börjat ägna oss åt under det senaste decenniet är alltså inte tillräckligt för att meritera ett jakande svar.
Om man svarar ja på samtliga frågor är man otvetydigt kapitalist. Om man svarar nej är man lika otvetydigt arbetare. Men en del av kommer att svara lite olika. Dessa har vad Wright kallar motsättningsfyllda klasspositioner, de har delvis inflytande över sin och andras arbetssituation. Ibland har de till och med gemensamma intressen med kapitalisterna. Dessa kan i sin tur delas upp i delvis självständiga lönearbetare (nej, nej, nej, ja) och arbetsledare (nej, ja/nej, ja, ja). Arbetsledarna innehåller som grupp både direktörer och lagbasar, något som givetvis kommer att förskjuta deras klassintressen åt det ena eller andra hållet beroende på vilket inflytande de har över användandet av produktionsmedlen.
Med utgångspunkt i den här klassanalysmetoden inser vi snabbt att det är ganska många som är arbetare även i dagens postindustriella samhälle. Men har detta någon politisk konsekvens? Inte nödvändigtvis. Marx talade t ex om klass i sig och klass för sig. En klass i sig är den grupp människor som objektivt utgör en klass (t ex de som är arbetare enligt Wrights metod). En sådan klass behöver i sig inte ha någon självidentifikation som arbetare. För att klassen ska bli ett politiskt subjekt måste de som ingår i den börja se sig som en del av ett kollektiv med gemensamma intressen, som en klass för sig.
Arbetarklassens vara eller icke vara handlar alltså inte om hur många som står och skruvar ihop bilar i Göteborg eller kokar massa i Piteå. Det handlar inte heller om hur vi bor eller tillbringar semestern. Det handlar inte ens om vi äter sushi eller falukorv. Även om allt detta kan vara indikationer på klasstillhörighet. Arbetarklassens vara eller icke vara handlar om hur makten är fördelad på arbetsplatserna och i samhället. Maktkampen fortsätter oavsett, men för att den inte ska bli ensidig krävs att arbetarklassen identifierar sig som klass. Borgarklassen tappar aldrig sin klasskänsla.
Jag fortsätter mina 
Det verkar som det finns ett sug efter tomtar därute i cyberrymden. De fyra termer som toppar listan av sökord som hamnar på bloggen är:
