Etikettarkiv: karl marx

Jag läste lite Marx

Lysande!

I thought I just wanted to pass;
Good grades were all I cared for.
My college made me take the class
More stuff for me to ignore!
But then I found out that
His theories weren’t so bad:
Labor and class combat,
What a very clever man!

CHORUS
I read some Marx, and I liked it;
The friend of the proletariat.
I read some Marx, just to try it;
Hope Adam Smith don’t mind it!
It felt so wrong,
It felt so right;
Men of the working class, unite!
I read some Marx, and I liked it;
I liked it!

There is a spectre hanging o’er
The face of Europe!
‘Tis communism, and it’s more
Than just a social hiccup.
A time will come soon when
The masses rise as one
To carve out their place in
The brand new poetry to come!

CHORUS

Marx is the man, he’s working for you;
The bourgeoisie, they just ain’t your crew.
Alienation of labor is bad,
Commodification is not a good fad.
The capitalists are greedy you see;
A shorter workday, now that’s what we need!
I’m reading some Marx, and I’m liking it;
Rise up now, proletariat!

CHORUS

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Grattis på födelsedagen Pariskommunen!

Idag är det 139 år sedan Pariskommunen föddes. Under 72 tumultfyllda dagar våren 1871, belägrade och omringade av franska regeringsstyrkor, skapade Paris arbetare ett samhälle vars existens ekar in i evigheten. Det första verkliga försöket att skapa ett demokratiskt socialistiskt samhälle. När svensk socialdemokrati senare valde att kalla sina lokala organisationer för arbetarekommuner var det delvis till minne av Pariskommunen.  I videoklippet berättar Karl Marx (från pjäsen Marx in Soho) om kommunen. Han skrev dessutom om den i Pariskommunen (Inbördeskriget i Frankrike).  

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


Är Marx tillbaka?

”Jag tror, som jag upprepat flera gånger, att det under det senaste seklet – men i andra former långt ner i historien – verkligen har funnits och finns en särskild personlighetstyp, som man skulle kunna kalla just vänster. En sådan person kännetecknas av att hon å ena sidan hyser alla dessa starka känslor av upprördhet, men å andra sidan också alltid står litet vid sidan av och betraktar alltsammans och intensivt tänker: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Ursinne och distans.”

Göran Greider, ”Mitt liv som vänster”, Ordfront 1/2010

Greiders ord resonerar med detta intressanta samtal med Leo Panitch, professor i politisk ekonomi vid York University i Toronto, Kanada, om vad marxism innebär idag, den moderna kapitalismens utveckling och vänsterns möjligheter (via Socialist Project).

[blip.tv ?posts_id=3265651&dest=-1]

[blip.tv ?posts_id=3265772&dest=-1]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?


Klassamhällets konsolidering och fragmentisering

Catti skriver ett läsvärt inlägg på SSK-bloggen om människor som jobbar i andra människors hem och de transnationella strömmarna av arbetskraft som följer i dess spår. Inlägget får mig att fundera på problematiken från ett delvis annat perspektiv, inte helt oväntat klassperspektivet.

Den framväxande industrikapitalismen skapade förutsättningen för arbetarklassens organisering i och med att man organiserade arbetarna på stora arbetsplatser. Den förlagsverksamhet som tidigare hade dominerat den kapitalistiska produktionen hade fragmentiserat arbetarna, men var också mer svårkontrollerad. På en global nivå är det fortfarande samma riktning som är dominerande, åtminstone fram till den nuvarande ekonomiska krisen var det allt fler som arbetade på stora arbetsplatser. Något som också skapar förutsättningarna för en gemensam identitet baserad på liknande socioekonomiska förutsättningar och förhållande till kapitalet. En klass i sig får möjligheten att utvecklas till en klass för sig om man ska tala med Marx.

Men parallellt med den utvecklingen ser vi också en utveckling som i större utsträckning fragmentiserar grupper med liknande erfarenheter och förutsättningar på arbetsmarknaden. Det gäller framförallt de som arbetar med ”hushållsnära tjänster”, i dominerande utsträckning kvinnor från andra länder än där de arbetar. Catti nämner burmesiska kvinnor som arbetar i thailändska hem och etiopiska kvinnor som arbetar i egyptiska hem. Men man skulle också kunna nämna filippinska kvinnor som arbetar i bahrainska hem, latinamerikanska kvinnor som arbetar i kaliforniska hem eller lettiska kvinnor i svenska hem.

Under 1900-talet rörde vi oss bort från den senare utvecklingen i Sverige. Ökad organisering, minskade löneklyftor och en socialisering av delar av denna typ av tjänster i den gemensamma sektorn marginaliserade ”hushållsnära tjänster”. Konsensus var att pigjobb inte hade någon plats i ett modernt samhälle. Det behov som fanns av den här typen av tjänster fördelades just efter behov snarare än efter betalningsförmåga. Att få hjälp i hemmet förbehölls gamla och handikappade. Barnflickor ersattes av dagis och förskolor. De som arbetat i de här sektorerna har precis som de som jobbar som pigor varit kvinnor (ofta med utländsk bakgrund). Skillnaden var att de istället för att fragmentiseras i olika privata hem har funnits i en gemenskap med andra i liknande situation och med samma arbetsgivare. Det ledde till en klasskonsolidering på ett sätt som liknar det som skett i industrin.

När allt det som marginaliserade pigsamhället rullats tillbaka har också pigsamhället rullat fram igen. Och precis som förr är det fördelning efter betalningsförmåga, snarare än behov som är centralt. Även om borgerliga politiker är betydligt mer klassmedvetna än de får kredd för tror jag inte att de ”reformer” som gjorts för att förenkla den här tillbakarullningen är medvetna. Pigavdrag och hemmafrubidrag har genomförts på grund av en blandning av egenintresse och realpolitisk kohandel. Men frågan är vad en sådan utveckling gör med vårt samhälle? Klassamhället försvinner inte när det fragmentiseras, bara möjligheterna att bekämpa det.


Om vad klass är

En brasklapp. Yrkesliv och hyllmetrar har ägnats åt klassamhällets struktur och sammansättning. En så här kort text innehåller med nödvändighet en del förenklingar.

Klassamhället är dött. Idag finns det inga industriarbetare och de orangea kuverten som dunsar ner i brevinkasten har gjort oss alla till kapitalister. Eller förresten, inte kapitalister, för sådana finns inte heller. Cylinderhattarnas tid är förbi. Medelklass är vi allihop. Vi har alla platt-tv, bostadsrätt och semesterresor till Thailand. Vi lever alla i en klasslös medelklassvärld av fria individer. Eller är det så? Kan det tvärtom vara så att klassamhället inte bara lever, det kanske till och med har hälsan i behåll?

Låt oss börja med att konstatera att det finns olika klassbegrepp som figurerar i debatten. Ofta samtidigt och utan att de som deltar i den påpekar att de pratar om olika saker när de möts i radioprogram och tv-soffor. För att förenkla i djungeln av klassmodeller kan vi säga att det finns två huvudperspektiv.

Dels har vi ett vad vi kan kalla weberskt klassbegrepp. Weber är i det här fallet den tyske sociologen Max Weber. Han är på inget sätt skyldig till allt som jag skriver här, men får fungera som samlingsnamn. I den här kategorin samlas den typ av klassbegrepp (statusgrupper sa Weber) som handlar om utbildning, kulturella mönster, familjebakgrund, löner, social status osv. Det är ett hierarkiskt system som ofta brukar kunna kokas ner till en klassuppdelning bestående av överklass, medelklass och underklass.

Å andra sidan har vi vad vi kan kalla ett marxskt klassbegrepp. Marx är så klart den lika tyske sociologen Karl Marx. Marx klassbegrepp handlar om förhållande till produktionsmedlen: om du säljer din arbetskraft eller köper andras, arbetarklass och borgarklass. Det är ett begrepp som handlar om maktförhållanden, och en konflikt mellan klasserna om makten.

Båda dessa perspektiv har sina poänger som analysinstrument. De existerar sida vid sida och kan användas för att förstå olika aspekter av vårt komplexa samhälle. Problemet är när de oreflekterat sammanblandas.

Det kanske vanligaste sättet det sker på är när man genom att ta det weberska klassbegreppet och ersätter underklass med arbetarklass påstår att automatisering av industrin, reallöneökningar och privatkonsumtion har lett till att arbetarklassen har uppgått i medelklassen (vad den där medelklassen egentligen är har jag aldrig kommit närmare att förstå än här). Förekomsten av villa, Volvo och vovve har lett till att arbetarklassen minskat och marginaliserats. Det här är en felsyn menar jag.

På samma sätt inser vi snabbt att en väldigt renodlat marxsk klassbegrepp har sina brister. Brister som ofta används för att påstå att det saknar värde som analysmetod. Är invandraren som äger en korvkiosk i brist på annat arbete kapitalist? Är den som är sjukpensionär kapitalist eftersom denne lever på andras arbete? Är VD:n för börsbolaget arbetare eftersom han säljer sin arbetskraft?

Den klassmodell som jag personligen har fastnat för (och det finns många) är den modell som den amerikanske sociologen Erik Olin Wright utarbetat. Wright är marxist, och hans modell är också en utveckling av Marx (outvecklade) modell. Enkelt beskrivet skulle man kunna säga att den går ut på att svara ja eller nej på fyra frågor:

Makt/

kontrolltyper:

Ägande av kapital

Beslutanderätt över användande av produktionsmedel

Beslutanderätt/

kontroll över andras arbete

Beslutanderätt/

kontroll över eget arbete

Ja

Nej

Med ägande av kapital menar jag här ägande av kapital i sådan mängd att man huvudsakligen lever på kapitalinkomster och kan använda det kapitalet för att besluta över investeringar i produktionsmedel. Det fondsparande som vi mer eller mindre frivilligt har börjat ägna oss åt under det senaste decenniet är alltså inte tillräckligt för att meritera ett jakande svar.

Om man svarar ja på samtliga frågor är man otvetydigt kapitalist. Om man svarar nej är man lika otvetydigt arbetare. Men en del av kommer att svara lite olika. Dessa har vad Wright kallar motsättningsfyllda klasspositioner, de har delvis inflytande över sin och andras arbetssituation. Ibland har de till och med gemensamma intressen med kapitalisterna. Dessa kan i sin tur delas upp i delvis självständiga lönearbetare (nej, nej, nej, ja) och arbetsledare (nej, ja/nej, ja, ja). Arbetsledarna innehåller som grupp både direktörer och lagbasar, något som givetvis kommer att förskjuta deras klassintressen åt det ena eller andra hållet beroende på vilket inflytande de har över användandet av produktionsmedlen.

Med utgångspunkt i den här klassanalysmetoden inser vi snabbt att det är ganska många som är arbetare även i dagens postindustriella samhälle. Men har detta någon politisk konsekvens? Inte nödvändigtvis. Marx talade t ex om klass i sig och klass för sig. En klass i sig är den grupp människor som objektivt utgör en klass (t ex de som är arbetare enligt Wrights metod). En sådan klass behöver i sig inte ha någon självidentifikation som arbetare. För att klassen ska bli ett politiskt subjekt måste de som ingår i den börja se sig som en del av ett kollektiv med gemensamma intressen, som en klass för sig.

Arbetarklassens vara eller icke vara handlar alltså inte om hur många som står och skruvar ihop bilar i Göteborg eller kokar massa i Piteå. Det handlar inte heller om hur vi bor eller tillbringar semestern. Det handlar inte ens om vi äter sushi eller falukorv. Även om allt detta kan vara indikationer på klasstillhörighet. Arbetarklassens vara eller icke vara handlar om hur makten är fördelad på arbetsplatserna och i samhället. Maktkampen fortsätter oavsett, men för att den inte ska bli ensidig krävs att arbetarklassen identifierar sig som klass. Borgarklassen tappar aldrig sin klasskänsla.


Tomtar, sökord och Marx

Det verkar som det finns ett sug efter tomtar därute i cyberrymden. De fyra termer som toppar listan av sökord som hamnar på bloggen är:

tomtar 152
män som hatar kvinnor trailer 74
karl marx 65
tomte 55

Det är tydligen något visst med tomtar, till och med Marx hade ju ett ordentligt tomteskägg


%d bloggare gillar detta: