Etikettarkiv: katrine kielos

Dagens citat: Vi byggde landet

”Har man lyckats bygga samhällen som trots alla sina fel är de mest anständiga som någonsin har funnits, då kan man inte be om ursäkt för det gentemot en höger som var emot varje steg.”

Katrine Kielos på Aftonbladet Ledare 2010-08-06.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser

Dagens citat: Intellektuell infrastruktur

”Den brittiska socialdemokratin har till skillnad från den svenska, en livlig tankesmedjeflora. Att i England förklara varför svensk arbetarrörelse trots alla sina pengar (Labour är just nu så ­fattigt att folk nästan betvivlar att man kommer kunna bedriva valkampanj) inte satsar på långsiktig idéutveckling, är svårt. För att inte säga omöjligt.

Trots alla sina problem har brittiska Labour en intellektuell infrastruktur – det finns en vilja att förstå vad som var rätt och vad som var fel med den tredje vägen, vilket inger hopp.”

Katrine Kielos, ”Europas vänster måste tänka om” i Aftonbladet Ledare, 091226.

Intressant?


Var är storstadspolitiken?

I fredags beskrev Mona Sahlin tillsammans med ledande partikamrater från storstadsregionerna på DN Debatt skelettet till en socialdemokratisk storstadspolitik. Helt korrekt konstaterar de att storstäderna är tillväxtmotorer och nav i den svenska ekonomin (läs även den rapport som Anders Nilsson skrivit på uppdrag av Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö).

Man konstaterar även att socialdemokratin har ”fokuserat mer på industrins utveckling än på den tjänstesektor som dominerar i de stora städerna. Politiken har varit inriktad mot de stora företagen men försummat de småföretag och entreprenörer som är viktiga för storstädernas utveckling.” Även här har man gjort en korrekt analys. Socialdemokratin som ideologi och rörelse är starkt förknippad med industrialismens framväxt och guldålder. Det underliga är att diskussionen växt sig stark nu, trots att det är en process som pågått i fyrtio år. Jag har tidigare berört detta i min recension av boken Flyt! och i mitt bidrag till Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.

Debattartikeln innehåller flera bra reformförslag. Det är exempelvis bra att man vill begränsa möjligheten till vinstuttag och avknoppning av skattefinansierade verksamheter, och att man lyfter behovet av barnomsorg även på kvällar och nätter (man kan dock fråga sig om det behovet är begränsat till storstäderna, även i landsorten kan de som jobbar i hemtjänstens nattpatruller och skift i industrin behöva tillgång till barnomsorg). Detsamma gäller förslag om investeringsstöd för hyresrätter och skattesänkningar för flerhushållsfastigheter. Bland annat.

Men där finns också en del tokiga förslag. Återigen lyfter man det vilsna förslaget om en ny egnahemsrörelse. Ett förslag som är både socialt och ekologiskt ohållbart. En modern storstad kan inte byggas med vidsträckta villaförorter som är energislösande både i själva bebyggelsen som i dess främjande av privatbilismen. Vidstäckta villaförorter som också drar isär staden och gör dess olika stadsdelar till isolerade öar. Dessutom är det märkligt att man vill lägga byggandet av bostäder på amatörer istället för på de som har kunskap och erfarenhet på området, inte minst när det råder arbetslöshet bland byggnadsarbetare. Slutligen kan man konstatera att själva idén att subventionera sådant byggande också nedvärderar allmännyttan från att vara boende för alla till att bli det som internationellt kallas ”social housing”. Jag har tidigare berört ämnet. Läs även vad Johannes Åsberg skrivit om det.

Ett annat mindre välgenomtänkt förslag är det där man talar om startade av egna företag som ett sätt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Det ska vara lätt att röra sig mellan anställning och företagande. Och det är absolut så att det kan finnas ungdomar som har spännande och produktiva idéer. Men det som ligger i artikelns förlängning är ett f-skatteproletariat. Nyföretagande kräver både ekonomiskt kapital och kunskapskapital. En rimligare ingång om man vill få igång företagande är att se till att trygghetssystemen i större utsträckning omfattar företagare. Jag har tidigare skrivit om det här.

I artikeln saknas helt centrala områden som kollektivtrafik, både inom och mellan storstäderna. Behovet av investeringar i spårbunden trafik nämns överhuvudtaget inte. Tunnelbanor, spårvagnar, pendeltåg och snabbtåg är intimt sammankopplade med moderna och dynamiska storstäder.

Trots att en ganska stor del av artikeln berör bostäder så saknas både en diskussion om att klimatsäkra bostäder och åtgärder för att komma till rätta med en eftersatt renovering av miljonprogrammet. Jag har skrivit om det här.

Inte heller går man närmare in på hur man ska ”förbättra villkoren för konkurrenskraftiga kunskapskluster”. Det vore intressant om man hade lyft upp idéer om hur man ska kunna omvandla forskningsresultat vid universitet och sjukhus till nya näringar, företag och produkter, hur man ökar tillgången till riskkapital. Eller hur man skapar möjligheter för ett fritt kulturliv som kan leva i både symbios och konflikt med de kreativa näringarna.

Storstadspolitiken står fortfarande och stampar. Delvis handlar det om de tidigare nämnda rötterna i industrisamhällets bruksorter. Delvis är det för att man har en idealbild av vad man tror är storstadsmänniskan som korrelerar med den ”medelklass” som man så nervöst vill apellera till. Jag har tidigare berört medelklassen här.

Om socialdemokratin på allvar vill få genomslag och sätta dagordningen i storstäderna måste man också ta storstadspolitiken på allvar. Där landar inte debattartikeln i DN.

Katrine Kielos kommenterade artikeln bra i Aftonbladets lördagsledare. Marika Lindgren Åsbrink skriver ofta bra om storstadsrelaterade frågor på sin blogg Storstad.

***

För övrigt skulle jag gärna se att Gunnar Wetterbergs artiklar på DN Debatt (27/10 och 13/12) om en nordisk union ledde till en bredare och livligare diskussion.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?


Reformismens teoretiker

Anders Nilsson & Örjan Nyström
Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden
Agora/Premiss förlag
2008

Det är lätt att lite uppgivet gnälla över avsaknaden av en framåtsyftande socialdemokratisk idédebatt. Men det finns trots allt tecken i skyn på att det håller på att ske en förändring på det området. Strax före jul kom socialdemokratiska studentförbundets antologi Från smedja till sambandscentral, i förra veckan kom Tvärdrags antologi Snart går vi utan er, i nästa vecka kommer Den grå vågen (redigerad av Katrine Kielos) och i höst kommer vänsterteoretiska tidskriften Fronesis ut med ett temanummer om socialdemokrati (där jag ingår i redaktionen). Alla dessa projekt har med all tydlighet visat att det är i den unga socialdemokratin viljan till en radikal diskussion om socialdemokratins förutsättningar och utveckling finns.

Men frågan är om inte några av dagens främsta socialdemokratiska teoretiker är ett par grånande fackföreningsmän från LO Göteborg? Anders Nilsson och Örjan Nyström kom redan för några år sedan ut med den mastiga Den sociala demokratins andra århundrade?, en bok som i höstas fick en mer lättillgänglig uppföljare i Reformismens möjligheter.

Nilsson och Nyström målar med uppfriskande breda penseldrag upp en bild av socialdemokratins förutsättningar i ett nytt politiskt och ekonomiskt landskap. Här är det inte skattesatsers justerande några ören upp eller ner som är det centrala. Istället diskuterar man kapitalismens utveckling, varför populismen åter kan växa sig fram (och vad det är). Förmodligen har Nilsson och Nyström mer att säga om varför Sverigedemokraterna växer sig starkare än alla Sverigedemokratböcker tillsammans. Man diskuterar arbetslinje och sysselsättning och hur socialdemokratins sociala bas har utvecklats över åren. Men framförallt skissar de upp vad socialdemokratin ska vara i en globaliserad värld.

I sin nekrolog över Ernst Wigforss svarade rörelsepoeten Birger Norman nekande på sin retoriska fråga om Wigforss var ideolog. Han var teoretiker. En ideolog ägnar sig åt att försvara slutna system medan en teoretiker ständigt omprövar sina teser. På samma sätt är Anders Nilsson och Örjan Nyström teoretiker. Reformismens möjligheter är ett måste om man söker efter den framtida socialdemokratins nycklar.

Intressant?


Dagens citat: Det är ekonomin, dummer

”Lago sa det man måste våga säga oavsett vad moderaterna hittar på: att segregationen består av fattigdom, klassklyftor, makt- och arbetslöshet och att de verkliga politiska frågeställningarna inte får reduceras till något som kan lösas genom ytlig kravretorik ensidigt riktad mot invandrade och flyktingar. Det kommer inte att funka! Och vi måste hitta något som funkar.”

Katrine Kielos skriver uppskattande om Södertäljes starke man, Anders Lagos formuleringsförmåga i Dagens Arena.


Dagens citat: Med lite tunga kan man slå världen med häpnad

”Barbara Ehrenreich skrev i en berömd formulering att ‘med allt detta prat om stimulans av ekonomin skulle man kunna tro att den var ett enda stort klitoris’. Och det ligger något i det. Även om ekonomisk politik naturligtvis inte är ens närmelsevis lika komplicerat som kvinnokroppen: det krävs lite fingertoppskänsla.”

Katrine Kielos skriver om ekonomisk politik i Dagens Arena.


%d bloggare gillar detta: