Etikettarkiv: keynesianism

Skånska (s)jälvklarheter

I dagens SvD kan man läsa att det socialdemokratiska skånedistriktet i sitt svar till partiets rådslag har kommit fram till den fullkomligt logiska slutsatsen att det behövs en keynesiansk politik för att hantera den situation vi hamnat i i och med finanskris och lågkonjunktur. Morgan Johansson uttrycker det så här:

–Få tror att man kan spara sig ur en kris av den här omfattningen. Man måste kunna investera sig ur den. Bekymret är att utgiftstaken lägger en hämsko på den typ av investeringar man skulle vilja göra. … Då ska alla kostnader för den in under utgiftstaket. De kommer att tränga ut andra utgifter och då måste staten minska på annat. I slutänden måste man kanske själva säga upp personal. Det blir en bisarr situation.

Det är alltså inte ett uppror, det är ett remissvar på ett partirådslag. Är det bara OK att svara om man tycker som partiledningen? Dessutom har ju samma partiledning som ”stenhårt” tänker försvara normpolitiken under de senaste månaderna visat att vad som är ”stenhårt” förändras över tid (Peter skrev bra om det för en månad sedan). Om bara partiledningen vågade säga det alla vet är självklart så skulle vi på allvar kunna börja formulera den politik som vi så väl behöver.

Uppdatering (2009-01-12): Morgan Johansson kommenterar ”upproret” på sin blogg.

Annonser

Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.


Vänsterreformism: Investeringsfonder

Att keynesianism är tillbaka på spelplanen är väl uppenbart för de flesta som följt den politiska debatten under den senaste tiden. Idag talar ”alla” från vänster till höger om behovet av att stimulera ekonomin. Det som skiljer är i vilken utsträckning och i vilken form. Om man hör hemma till vänster kommer svaret vara i väldigt stor utsträckning och genom offentliga investeringar (snarare än skattesänkningar).

En stor del av dessa investeringar måste ske på kommunal nivå. Men problemet är att den kommunala ekonomin, i ännu högre grad än den statliga ekonomin, är medkonjunkturell. Med det menar jag att den kommunala ekonomin går bra när det är högkonjunktur, och sämre när det är lågkonjunktur. Det är inget konstigt, den kommunala ekonomin är väldigt beroende av inkomstskatt och inkomsterna av den är givetvis högre när invånarna arbetar flera timmar. När ekonomin försämras är det också troligt att kommunens kostnader ökar, framförallt genom ökade behov av bostads- och socialbidrag. Det är också ett problem att kommunerna har råd med investeringar samtidigt som resten av ekonomin gör liknande investeringar. Detta leder till att priserna drivs upp i högkonjunktur och att de kommunala kostnaderna blir högre, samtidigt som efterfrågan sjunker i lågkonjunktur med resultatet att arbetslösheten ökar. Vi måste finna former som ger kommunerna möjlighet att skapa en motkonjunkturell ekonomi.

På ett eller annat sätt måste vi alltså finna sätt att öka kommunernas möjligheter att göra investeringar i lågkonjunkturer och betala av dessa i högkonjunkturer. Ett sätt för att framförallt hålla uppe den kommunala driften är att öka de statsstöd som finns redan i ”vanliga” tider. Det är livsviktigt att vi inte hamnar i en situation där kommunerna blir lika kortsiktiga som de privata företagen och börjar friställa personal. Tvärtom bör kommunerna passa på att anställa fler människor som kan arbeta i den gemensamma tjänstesektorn med arbeten som faktiskt inte kan rationaliseras genom att göra jobbet snabbare och automatiserat.

Men vi måste också hitta former som ger kommunerna möjlighet att investera i större projekt, till exempel byggande av allmännyttiga hyresrätter, omsorgs-, fritids- och utbildningsinstitutioner och moderna kollektivtrafiklösningar i lågkonjunkturer. Dessutom bör kommunerna givetvis ha möjlighet att till exempel klimatsäkra och energiomställa sina redan existerande fastigheter, infrastrukturer och fordonspark.

En del kommuner kommer förmodligen kunna låna upp dessa resurser på den privata marknaden. Men alla kommer inte att kunna göra det. För att fylla detta behov bör vi därför skapa investeringsfonder som kan ge kommunerna fördelaktiga och långsiktiga lån för att genomföra dessa satsningar. Ett rimligt sätt skulle kunna vara genom att ge de statliga pensionsfonderna direktiv att detta ska vara en del av deras verksamhet, ett annat skulle kunna vara att Riksgälden vidarebefordrar inlånade pengar till en nyuppsatt investeringsmyndighet som fördelar resurserna till kommunerna.

Ett annat, parallellt sätt att använda dessa investeringsfonder skulle vara att tillhandahålla riskkapital för företag som utvecklar nya tekniska lösningar och kan skapa framtidens industriarbeten i Sverige. Fördelen med att låta pensionsfonderna finansiera ett sådant system är att människor faktiskt har arbeten innan de går i pension. Och det kanske inte är en helt oklok idé att finansiera framtidens välfärd genom ägande av framtidens tekniska lösningar, framförallt om vi blir allt fler som ska försörjas av allt färre (men effektivare) arbetande. När inkomstskatten sinar får man ta igen det genom vinsten.


Bäste keynesianen vinner

Det måste vara jobbiga tider att vara nyliberal i. Även om vi har sett försök från en del av de predikanter som haft nyliberalistisk agitation som inkomstkälla som hävdar att finanskrisen har sin grund i att man varit för vek mot bankerna i tidigare kriser och att de därför inte lärt sig att gå under kreativt eller att det är en politisk kris.

Istället har vi hamnat i en situation där frågan är vem som är den bästa keynesianen. Socialdemokraterna har lagt fram förslag på 12 miljarder för att stabilisera ekonomin och hålla uppe sysselsättningen. På söndagen skriver Svenskt Näringslivsbasen Urban Bäckström en debattartikel i DN tillsammans med sin chefsekonom Stefan Fölster där de förväntar sig att arbetslösheten kommer att växa med 100 000 personer om det inte görs omfattande offentliga satsningar.

Vem hade kunnat tro det för bara ett halvår sedan? Idag är plötsligt även de som finansierat de senaste tre decenniernas nyliberala offensiv keynesianer. Fölster är ju förvisso barnbarn till Alva och Gunnar Myrdal så det kanske inte var ett så långt steg för honom trots allt? Men om nu husse i verklighetens kranka sken inser att nyliberalismen inte håller, kommer det innebära att vi nu får se nyliberalerna ställa sig på led och idka kritik och självkritik som delar av 68-vänstern har gjort? Kommer Johan Norberg likt en sentida Göran Skytte ägna årtionden åt att ondgöra sig över nyliberalismens galenskaper för att göra bot för några fundamentalistiska ungdomsår?

Keynes har vunnit på walkover. Nu handlar det bara om vems version av keynesianismen som kommer att sätta agendan. Det kan bli en nog så intressant kamp.

Läs förövrigt Göran Greiders artikel i Aftonbladet om varför finanskrisen kan vara ett vinnarhål för vänstern.


Har vi råd att arbeta, Östros?

På socialdemokraternas hemsida kan man läsa ett pressmeddelande från Thomas Östros där han betonar vikten av satsningar på utbildning för att kontra lågkonjunkturen. Och det är bra. Vi kommer att behöva ”investeringar i utbildning som ger jobb och i trygghet för förändring och framtidstro”. Framtidens arbeten kommer att kräva nya kunskaper. Men det är inte tillräckligt. Vi kan inte lösa en allt högre arbetslöshet och allt sämre tillväxt med att sätta de arbetslösa i skolbänken. Vi måste också trycka in keramiken i offentliga infrastruktursatsningar, en rödgrön omställning. Vi måste komma bort från tunnelseendet i den gemensamma sektorn som gör att den egna verksamhetens budget blir ett slutmål snarare än en del av helheten. Där det kan vara lönsamt att skicka ut folk i arbetslöshet trots att det bara innebär att en annan del av det gemensamma ska betala a-kassa, bostadsbidrag, socialbidrag, där människans möjligheter krymper, det personliga konsumtionsutrymmet snävas in, där färre arbetar… Vi måste som Ernst Wigforss sa en gång i en liknande sitution fråga oss själva, ”har vi råd att arbeta?”


Vänsterreformism: Skattesänkningar

Rubriken kan verka lite oväntad när det handlar om hur man ska skapa förutsättning för en modern vänsterpolitik. Men faktum är att det är en tanke som ligger i linje med klassisk keynesianism. I en krissituation – som den vi nu befinner oss i – finns det två sätt att sätta fart på ekonomin. Det ena sättet är offentliga investeringar – framförallt genom att hålla uppe sysselsättningen i den gemensamma sektorn och att göra infrastruktursatsningar – och den andra är skattesänkningar. Båda dessa strategier handlar om att öka konsumtionen som i sin tur kan få fart på ekonomin.

Men alla skattesänkningar är inte likvärdiga. När den borgerliga regeringen avskaffade fastighetsskatten och ersatte den med en avgift ledde det till kraftiga sänkningar för de med högst inkomster medan det för de flesta handlade om en likvärdig eller högre kostnad.

För att skattesänkningar ska vara funktionell i ett keynesianskt perspektiv är det också viktigt att de kommer låginkomsttagare till del. Om låginkomsttagare får mer i plånboken är det betydligt större chans att de använder sina ökade resurser till lokal konsumtion. Höginkomsttagare använder istället ett större konsumtionsutrymme till global konsumtion (t ex semesterresor) och sparande, snarare än konsumtion som leder till en förstärkning av den lokala ekonomin.

Redan tidigare har jag argumenterat mot egenavgifter. Eftersom det handlar om att betala för gemensamma nyttigheter argumenterar jag också för att det är en skatt. Här kan vi se lite av en paradox. Om vi avskaffar egenavgifter är det samtidigt nödvändigt att höja skatten för att täcka inkomstbortfallet. Men det är förmodligen så att en sådan operation leder till att framförallt låginkomsttagare får mer pengar kvar i plånboken. Vad som på ytan är en skatteökning är en de facto skattesänkning. En skattesänkning som kan användas för privat och lokal konsumtion. Exempel på egenavgifter som bör avskaffas finns inom kollektivtrafiken, vården och barnomsorgen.

En annan typ av skatt som är orättvis ur ett omfördelningsperspektiv är moms. Detta eftersom skattesatsen inte är satt efter den beskattades inkomst, utan priset på varan som denne köper. Men samtidigt är moms en central inkomstkälla för staten och kan knappast avskaffas eller med lätthet omstruktureras så att den kopplas till den beskattades inkomst. Istället är det rimligt att i dessa kristider justera vissa momssatser nedåt. Och den mest aktuella är matmomsen. Alla måste äta och de ökade livsmedelspriserna är något som begränsar hushållens möjlighet till konsumtion. En sänkning av matmomsen på förslagsvis 5-10 procentenheter skulle skapa ett större utrymme för privatkonsumtion, framförallt för låginkomsttagare och barnfamiljer.

Men hur går dessa strategier ihop, hur kan man göra offentliga investeringar samtidigt som man minskar det offentligas inkomster genom skattesänkningar? Det enkla svaret är att låna pengar, vilket kan vara svårt att ta till sig när man det senaste decenniet har levt i skuggan av halvsanningar som ”den som är satt i skuld är icke fri”. Men med utgångspunkt i det citatet så kan man fråga sig vem som är mest fri, den som har ett bostadslån och en bostad, eller den som varken har bostadslån eller tak över huvudet? I den finansiella situation vi nu befinner oss i har det offentliga goda förutsättningar att låna pengar till fördelaktiga villkor. Vilket också sker när olika aktörer placerar sina tillgångar hos Riksgälden. Även andra offentliga instanser befinner sig i liknade situationer, Stockholms stadshus lär nästan svämma över av förslag från aktörer som vill placera sina tillgångar i staden. Det offentliga är en säker investering i osäkra tider. I bättre ekonomiska tider kan man sedan betala av lånen genom att höja skattenivåerna och därigenom kyla av ekonomin och förhindra allt för hög inflationsnivåer.


Om behovet av Keynes

Min favorittankesmedja, brittiska Compass har en artikel om behovet av mer Keynesianism i skuggan av finanskrisen. De har förresten gjort om hemsidan också.

”The recession is mostly discussed in terms that imply the process is somehow unavoidable and we have to put up with it as best we can. But recession is only inevitable if we remain confined within the neo-liberal ideology that has dominated economic policy for the past three decades. But now Alistair Darling has re-discovered Keynes, the great economist whose new approach to economic management made possible the recovery from depression in America in the thirties and full employment and growth in Europe after the war. It is this approach which urgently needs to be adopted now. …

The traditional orthodoxy, to which the neo-liberal ideology reverted, was that. if times looked hard, the government, like any prudent private household, should retrench. The government, it was believed, should cut spending and raise taxes. Keynes showed that this approach would only make things worse, because national economies do not behave in the same way as private household economies. In the wider economy depression is caused by inadequate overall demand – too little spending leading to reduced output, higher unemployment and declining incomes. So cutting government spending or raising taxes would further depress the level of overall demand, thereby making the depression worse, not better. …

Measures to increase demand need not be a real cost if they bring into use resources that would otherwise be wasted. For example, if there is a recession in the building industry, less building work is carried out, constructive capacity lies idle and building workers are laid off. If on the other hand the government seizes the opportunity for an expanded public building programme, it can mean the industry’s capacity is more fully used, more useful construction work is carried out and more building workers are still in a job, earning wages and spending them in ways that give a boost to the rest of the economy. And public finances are helped by receipt of taxes on company profits and workers’ wages instead of being burdened with higher unemployment benefits.”


%d bloggare gillar detta: