Etikettarkiv: kluster

Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?

Annonser

Behovet av ett idékluster

Jag har flera gånger tidigare skrivit om vänsterns idéproduktion och tankesmedjor (se till exempel här, här och här). Ofta har jag varit kritisk till oförmågan att använda sig av nya medier, och beklagat mig över oviljan att finansiera välfungerande verksamheter.

Men kanske bör man ta en annan ingång på problemet. Visst har högerns tankesmedjor mer pengar. Men det man saknar i ekonomisk styrka kan man till viss del ta igen genom att svärma. Det finns flera organisationer som ägnar sig åt en rödgrön idédebatt. Där finns till exempel Arbetarrörelsens tankesmedja, vänsterpartinära Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och gröna tankesmedjan Cogito. Det finns ett stort antal ledarsidor. Det finns tidskrifter (Arena, ETC, Fronesis, Ordfront, Pockettidningen R, Socialistisk debatt, Tvärdrag och så vidare). Det finns fackföreningar och andra intresseorganisationer som lägger fram rapporter. ABF arrangerar seminarier och folkhögskolor kurser.

Istället för att klaga på att enskilda organisationer inte gör allt skulle man kunna tänka sig en mer heterogen samlingsplats för alla dessa aktörer, en portal där man kan ladda ner och diskutera rapporter från olika håll, där man kan få ett flöde av olika artiklar och bloggar, och titta på seminarier (livesända eller inspelade). Kluster är ju ett populärt ord i dessa industrikristider. Hur skulle det vara med ett rödgrönt idékluster där olika delar kan skava och smeka varandra?

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Intressant?


Spridda funderingar kring SAAB och den svenska modellen

Diskussionen kring SAAB har rasat den senaste veckan. Det är väl en diskussion som jag borde ha kommenterat i stundens hetta. Men den saknar ett självklart svar. Det här är ett försök att reda ut vad jag tycker. Det kanske verkar lite veligt, men verkligheten innehåller ibland för många gråskalor för självsäkra uttalanden.

I grunden är jag Rehn-Meidnerfundamentalist. Jag anser att företag som inte är lönsamma ska gå under för att personella och ekonomiska resurser ska kunna omfördelas till mer lönsamma delar av samhället. LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidners idéer om en solidarisk lönepolitik var central i den svenska modell som växte fram efter andra världskriget. Rikstäckande kollektivavtal som hindrar lönedumpning som konkurrensmedel, en generös arbetslöshetsförsäkring som gör att privatkonsumtionen kan upprätthållas även under perioder av arbetslöshet, och arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att omskola arbetskraften för att passa arbetsmarknadens behov var delar i en modell som gynnade ett dynamiskt näringsliv. Modellen slog ut företag och sektorer med dålig lönsamhet till förmån för de som var mer produktiva, samtidigt som man gjorde omställningen för de enskilda individerna så smidig och trygg som möjligt.

Problemet med en sådan position är att modellens verktyg har avlövats. Kollektivavtalen har underminerats, försäkringssystemen har försämrats, de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har lagts i malpåse och den kommunala sektorn som har möjlighet att vara motkonjunkturell ges inte tillräcklig förstärkning från staten. Även om detta är en process som pågått under lång tid så får den borgerliga regeringen med sin ”arbetslinje” ta på sig ansvaret för att Sverige idag står med kraftigt försämrade verktyg att ta sig igenom krisen.

Ett annat problem är att det världsekonomiska läget är som det är. Risken är stor att det inte finns mer livskraftiga alternativ som kan suga upp SAAB:s resurser och kompetenser när hela det världskapitalistiska systemet är på dekis. Det skulle kunna betyda att den existerande kunskapen går upp i rök.

Men är det argument för att gå in med statligt stöd?

Hade det varit ett annat företag – till exempel Volvo Lastvagnar – som på grund av finanskrisen inte kunde sälja sina varor eftersom dess kunder inte lyckas säkra lån för att köpa företagets produkter, hade jag tyckt att det vore självklart att gå in med till exempel statliga lånegarantier. Men SAAB är ett företag som oavsett konjunkturläge har gått dåligt. Man kan inte skylla den nuvarande situationen på världsekonomin, SAAB har varit på väg mot avgrunden under lång tid.

Men samtidigt som SAAB är ett företag som länge gått dåligt är det ett nav i ett för svensk exportindustri och välfärd viktigt kluster. Och den samlade kunskapen där är större än dess delar. Om man låter SAAB gå under innebär det inte bara att man slutar tillverka några hundratusen bilar per år i Trollhättan. Risken är också att kunskapsintensiv forskning och utveckling upphör och att underleverantörer inte får chansen att ställa om sin produktion. Allt detta med följden att inte bara anställda i den industriella sektorn kastas ut i arbetslöshet. Den omgivande tjänstesektorn kommer också att få kraftigt minskade intäkter vilket i sin tur kommer att spä på arbetslösheten. Vilket sedan leder till ytterligare varsel i den kommunala sektorn på grund av minskade skatteintäkter.

Det är inte nödvändigtvis så att ett nedlagt SAAB innebär att stora delar av Västsverige förvandlas till en industriell ödemark. Kapitalismen har i teorin (och ibland i praktiken) ett inslag av kreativ förstörelse. Företag går under och andra uppstår, resurser flyttar till rätt plats i systemet. Ett bra exempel på detta är när läkemedelsföretaget Pharmacia i Uppsala köptes upp av ett amerikanskt företag som tog det de var intresserade av och drog hem. I Uppsala uppstod i dess ställe en mängd små och medelstora företag inom biomedicin och ”life science”. Idag är fler anställda inom branschen i Uppsala än på Pharmacias tid. I den kapitalistiska idealtypen uppstod det här spontant. I den verkliga världen var utvecklingen beroende av att ha en statlig infrastruktur med ett stort universitet och forskningssjukhus i dess närhet. Det kan även gälla situationen med SAAB. Det finns kunskaper där som kan lägga grunden till en ny svensk industrigeneration, även om SAAB upphör att existera. Frågan är bara hur man gör för att ge näring till en sådan utveckling?

Jag har inget svar på vad som ska göras. Men jag är övertygad om att svensk industri skulle ha stått bättre rustad om den svenska modellen hade bevarats och utvecklats snarare än avvecklats. Den nyliberala omregleringen av samhället kan mycket väl visa sig vara kapitalismens värsta fiende.


%d bloggare gillar detta: