Etikettarkiv: kris

Vad hände?

Jag har sedan Mona Sahlin meddelade att hon ska avgå på vårens extrakongress försökt få rätsida med vad som hände. Det är inte så att jag sitter inne med någon speciell information. Men jag tror att man kan tolka händelseförloppet ungefär så här.

När det började stå klar var valresultatet barkade förekom det givetvis en mängd diskussioner runt om i socialdemokratin om huruvida Sahlin var rätt person för att leda partiet. Men att de flesta kom fram till att det saknades en självklar efterträdare och att hon därför borde sitta kvar.

När sedan Kriskommissionen tillsattes såg nog de flesta det som ett efterlängtat tillfälle att äntligen få diskutera socialdemokratins förutsättningar och möjligheter. Men med oklara direktiv och långa perspektiv spred sig oron över vad som gällde.

Socialdemokratin är vilse i skogen. Och när man är vilse i skogen vill man inte sätta sig ner i en ring och diskutera varför man är vilse i skogen och hur man gick vilse. Man vill att någon tar kommandot, plockar fram kartan och med hela handen pekar ut riktningen hem.

Det gjorde inte Mona Sahlin. Istället kändes det som man stod och stampade. Och dessutom började man bli både blöt och kall. Och så började det bli mörkt. Är det ingen som vet var fan vi ska gå? Typ.

När sedan de rättmätiga kraven på att hela partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande och få sina mandat prövade kom tog Mona Sahlin chansen att säkra sitt grepp om ledningen genom att omfamna förslaget som dessutom skulle ge henne möjligheten att erbjuda en frustrerad partiorganisation några bondeoffer.

Men då hon stötte på patrull i partiledningen valde hon att spela allt på ett kort och offentligt föra fram kravet ändå, utan förankring. När det sedan stod klart att det inte räckte att partiledaren satte ner foten blev situationen ohållbar och hennes enda alternativ blev att avgå innan hon blev avsatt.

Frånvaron av ledning under hösten blev det som i slutändan fick den socialdemokratiska fördämningen att brista. Men man måste förstå att socialdemokratin har varit i behov av renovering under lång tid. Och nu gäller det att hitta en arbetsledare för återuppbyggnaden.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Den grekiska krisen och nyliberalismens galenskap

Intressant diskussion på Real News om Greklands kris och nyliberal galenskap.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Om sparandet och krisen

”I sin polemik mot den liberala arbetarrörelsens propaganda framhöll Wemelin att tron på ett allmänt sparande och spridning av kapitalet stod i strid med den pågående kapitalkoncentrationen. En förnuftig produktion måste inrättas efter det beräknade konsumtionsbehovet i stället för att följa ’kapitalets förvärdningsbehov’, det vill säga dess behov att frambringa mervärde. Han erinrade sparsamhetens apostlar om att de kapitalistiska kriserna, vilka kännetecknades av massornas bristande konsumtionsförmåga och av värdeförstöring, ’utgör det vanvettigaste tänkbara slöseri’, medan socialismen utesluter de ekonomiska kriserna.”

Referat av Atterdag Wermelins ”Kan sparsamhet rädda proletariatet?” från 1886 (det första svenska marxistiska originalverket) i Per-Olov Zennström, Lucifer – En bok om Axel Danielsson, Norstedts, 1967, s 46-47.


Dagens citat: Lärdomar från fienden

”Endast en kris – verklig eller inbillad – kan åstadkomma verklig förändring. Vilka åtgärder som vidtas vid en sådan kris beror alltid på vilka idéer som är i omlopp. Detta är enligt min mening vår viktigaste uppgift: att utveckla alternativ till den befintliga politiken, att hålla dem vid liv till den dag det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga.”

Milton Friedman, citerad i Naomi Klein, Chockdoktrinen, Ordfront, 2008, s 180.


En skakning på nedre däck

Om man följt den här bloggen så kommer det knappast som en överraskning att jag anser att vi står i ett historiskt vägskäl. Den finansiella kris som nu sprider sig över världen skiljer sig från de flesta kriser som förekommit i modern tid genom att den är global och har sitt epicentrum i världens ekonomiska centrum, USA och efter det snabbt har drabbat andra centrala länder i det ekonomiska systemet, till exempel Storbritannien. Andra kriser varit lokala och regionala, till exempel kriserna i Sverige, Ryssland och Asien. De har också varit betydligt mer perifera om man ser till det globala systemet som helhet. Det gör förmodligen också att krisens lösning inte kommer att vara den chockterapi som den internationella bokstavshögern har ordinerat för kriser i marginalen. Egnas barn och andras ungar så att säga. Den nu pågående krisen kan egentligen bara jämföras med en annan kris, den stora depressionen på 1920- och 30-talet. En kris som helt omdefinierade statens roll i ekonomin och lade grunden till den moderna välfärdsstaten. Något som även den nuvarande krisen skulle kunna göra.

Därför har jag också varit lite förvånad över hur tyst det är från den socialdemokratiska ledningen. Inte ens enskilda riksdagsledamöter vågar höja rösten för att ifrågasätta normpolitiken. Istället återkommer mantrat att hålla fast vid det rådande systemet. Jag kommer att tänka på Titanic. Titanic ansågs när den gick ut på sin jungfrufärd 1912 vara osänkbar, detta till den milda grad att man inte ens ansåg sig behöva tillräckligt med livbåtar för att täcka alla som fanns ombord. Det var den inte, den körde in i ett isberg och sjönk. Kanske satt det folk i baren på Titanic och upprepade mantrat att fartyget var osänkbart medan de sippade på sin cognac och plaskade med fötterna i det iskalla nordatlantiska vattnet? I tredje klass på nedre däck spelade det inte så stor roll vad mantrat var, där hade man låst utgångarna.


Vänsterreformism: Krisen och det gröna folkhemmet

Det socialdemokratiska folkhemmet växte fram i skuggan av den av kapitalets kriser som gått till historien under benämningen ”den stora depressionen”. 1929 kollapsade finanssektorn i USA, och under de följande åren spred sig dess svallvågor över världen. I Sverige fick den sitt mest dramatiska uttryck när militär öppnade eld mot arbetare som protesterade mot arbetsgivarnas försök att sänka lönerna i Ådalen 1931. Arbetslösheten var rekordhög och året därpå kom socialdemokraterna till makten och kunde på allvar starta bygget. Med teoretiskt stöd av den så kallade Stockholmsskolan och under finansminister Ernst Wigforss överseende förekom folkhemsbyggarna det som internationellt kom att bli mer känt som keynesianism. Istället för att reagera på krisen med nedskärningar och att låta marknaden reglera sig själv valde man att expandera den offentliga ekonomin. Man införde stöd till bostadsbyggande, a-kassa, folkpension och barnbidrag. Man började bygga välfärdssektorn. Industrin omstrukturerades och effektiviserades, inte minst på grund av den ökade tillgången på elektricitet. Det var den här processen som lade grunden för den socialdemokrati som dominerade den svenska samhällsutvecklingen under ett halvsekel.

1932 var inte första gången som socialdemokraterna satt på regeringstaburetterna. Men när man uppnått det som under decennier varit partiets helt överordande fråga – den allmänna rösträtten – saknades en tydlig inriktning på politiken. Den officiella partiideologin, en stelbent och deterministisk Marxtolkning, föreställde sig den historiska utvecklingen som starkt regelbunden och att kapitalismen snart av materiell nödvändighet skulle övergå i ett socialistiskt stadium. Men en föreställd naturlag duger inte som politiskt handlingsprogram. I Sverige försökte man lösa det på väldigt svenskt manér, man tillsatte två statliga utredningar. Utredningarna, som behandlade socialiseringar respektive industriell demokrati, ledde trots omfattande studier inte någonstans och fick inte heller några slutbetänkanden. Istället skapade depressionen och samhällets materiella förutsättningar grunden till välfärdssamhället och den moderna socialdemokratin.

Idag står vi åter inför en internationell kris i det kapitalistiska systemet. Vi gör det samtidigt som vi står inför ett än större klimathot. Precis som vid tiden för den tidigare nämnda depressionen är socialdemokratin vilse. Man har försökt orientera sig i en värld som inte längre domineras av den bipolära motsättningen mellan kapitalism och kommunism eller de tryggare och homogenare sammanhang som man tagit för givna. Egna lösningar på samhällets problem har dock i regel varit frånvarande, även om ansatser ibland har funnits där.

I ett tal på ett miljöseminarium anordnat av SSU och Byggnads 1997 tar Göran Persson avstamp i den stora depressionen och dess kanske främsta litterära uttryck, John Steinbecks mästerverk Vredens druvor. Han berättar om hur misshushållning med naturresurserna spädde på den redan existerande krisen. Utarmade jordar drev miljontals människor mot Kaliforniens fruktfält och en arbetsmarknad där utbudet på arbetskraft vida översteg tillgången på arbete. Och som på alla marknader där detta sker sjönk priset på varan, arbetskraften.

Persson berättar vidare hur vi, de 20 procent som lever i västvärlden lägger beslag på 80 procent av planetens icke förnyelsebara resurser. Den nuvarande utvecklingen är inte hållbar, något måste göras. Han säger:

”Jag ser framför mig en specifik och historiskt banbrytande uppgift … Den uppgiften handlar om att gifta samman ekologi, ekonomi och kampen för jobben. Det är en nödvändig och spännande utmaning för all världens nationer. Det är ett projekt med nästan svindlande perspektiv: globala, moraliska, existentiella.”

Senare i talet återkopplar han till framväxten av det socialdemokratiska folkhemmet:

”Så förvandlades också ’Gammel-Sverige’ till en modern välfärdsstat. Det stolta folkhemsprojektet engagerade hela nationen. Det byggdes bostäder, vägar, sjukhus, skolor och en gemensam trygghetssektor med syfte att ge alla människor lika tillgång till välfärdens frukter. Tekniken nyttjades som en positiv, välståndsbildande kraft. Den ekonomiska tillväxten fick sin näring i denna omvandling. Hundratusentals nya arbetstillfällen skapades, jobb som kanske tidigare var helt okända – ja, otänkbara.

Nu står vi inför en liknande uppgift. Lika stor, lika utmanande. Nu ska vi göra det igen. Med samma övertygelse, samma stolthet, samma engagemang. Nu ska vi bygga om landet Sverige så att det blir ekologiskt och därmed ekonomiskt och socialt mer hållbart inför 2000-talet!”

Göran Persson hade redan när han valdes till partiledare året innan gjort visionen om det ekologiskt hållbara samhället till ett tema i sitt installationstal. Och det vore fel att säga att inget gjorts, men projektet med de svindlande perspektiven har låtit vänta på sig. Kanske behövs det en kris för att kunna samlas kring en sådan utmaning?

Byggandet av det gröna folkhemmet kommer rent praktiskt att betyda just en hel del byggande. Under den högkonjunktur som nu nått vägs ände byggdes bostadsrätter och gallerior. När priset på borätter steg rakt upp fanns det ett ganska begränsat intresse av att bygga hyresrätter, även om sådana efterfrågats. När konjunkturen i byggsektorn snart tar samma riktning som bostadspriserna kommer det att finnas större möjligheter att bygga hyresrätter. Dessa hus ska givetvis byggas så ekologiskt hållbart och göras så oberoende av extern energi som möjligt. Bergvärme och solpaneler i varje hus så att säga. Liknade insatser ska givetvis göras i redan existerande hus.

Transportväsendet måste förändras. Vi måste föra över godstrafiken från landsväg till järnväg, det måste innebära en utbyggnad av järnvägsnätets kapacitet. Framförallt inrikesflyget ska ersättas av snabbtåg, ett område där Sverige – ett av västvärldens rikaste och mest vidsträckta länder – är pinsamt eftersatt. Det måste vi bli bäst på. Kollektivtrafiken måste öka sin andel av resandet. I tätorter ska det överhuvudtaget inte finnas någon anledning till att äga en personbil. I de fall då situationen kräver en sådan ska det finnas bilpooler där man kan få tillgång till en energieffektiv bil.

Energiproduktionen har historiskt i stor utsträckning präglats av stora kolosser. Kolkraft, olja, vattenkraft, kärnkraft. Det är som om det funnits en längtan efter nästa stora koloss. Och vem vet, kanske kommer fusionskraften att bli verklighet? Det finns absolut ingen anledning att sluta forska kring den i alla fall. Men i den situation vi nu befinner oss i kanske vi ska söka svaret i myllret istället för i kolossen? Effektivare energikonsumtion kan kombineras med mängder av små- och storskalig användning av värmepumpar, solpaneler, vind- och vågkraftverk.

Vi kommer att behöva en gigantisk satsning på utbildning, forskning och utveckling. Förutsättningarna för de forskningsresultat som ligger 20-30 år fram i tiden är beroende av att vi kan ge de som idag går i grundskolan förutsättningarna att bli morgondagens vetenskapsmän och uppfinnare. Vi behöver en pedagogik som både uppmuntrar till kunskap och självständigt skapande. Vi måste skapa fler utbildningsplatser, med tillhörande finansiering, på universitet och högskolor. Vi måste ge de forskare som finns där möjlighet till forskning och det måste finnas möjlighet att omvandla deras resultat till nya arbetstillfällen, nya företag, nya branscher. Vi måste stärka banden mellan universiteten och resten av samhället. Det måste finnas en högkvalitativ omskolningsverksamhet som för personer från de branscher och industrier som kommer att hamna på historiens sophög till de branscher som hör framtiden till.

Vi kommer att behöva omstrukturera vår basindustri för att kunna uppfylla allt detta. I skrivande stund verkar det som om nedskärningarna hos Volvo Personvagnar kommer att innebära att minst 10 000 arbetstillfällen kommer att försvinna i Västsverige. Förmodligen är den svenska personbilsindustrin bara dödsryckningar från att vara ett kapitel i den svenska ekonomihistorien. Det är ärligt talat inte särskilt konstigt. Volvo har valt att inrikta sig på ett personbilssegment som inte längre efterfrågas och där inte ens miljöbilarna är särskilt miljövänliga. Men det finns mängder med yrkeskunskap bland de tiotusentals människor som är sysselsatta i den industrin. Den omställning av samhället som vi här talar om kommer att behöva sina industrier, industrier som utvecklar och tillverkar det nya samhällets nya lösningar.

Vi står i ett vägskäl. Vi kan lära av historien och vetenskapen. De visar oss att en genomgripande förändring av samhället är möjlig och eftersträvansvärd i en krissituation, och att det är nödvändigt om samhället överhuvudtaget ska överleva. Vi kan göra det. Eller så kan vi likt kamrerer surra oss fast vid normpolitiken, tillbe likstela utgiftstak och budgetmål, alltmedan vattnet stiger oss åt huvudet. Personligen föredrar jag ”en specifik och historiskt banbrytande uppgift”.


Fördelen med att göra saker tillsammans

Det sägs att det var krigsansträngningen som öppnade vägen för välfärdsstaten i Storbritannien efter andra världskriget. Om samhället kunde organisera sina resurser för att föra krig borde det väl gå att göra detsamma för att ge folk sjukvård, utbildning och så vidare. Och följaktligen valde man en Labourregering istället för Churchills konservativa. Kanske ligger det något i att det är krissituationer som får människor att tänka i mer kollektiva banor.

Tidigare har jag skrivit om hur ordet ”socialism” har börjat dyka upp i den amerikanska debatten. Och i DN hittar jag ett annat tecken på detta. Det visar sig nämligen att det höga oljepriset har fått amerikanerna att i större grad åka kollektivt. De klassiska Greyhoundbussarna går lysande samtidigt som resten av den amerikanska ekonomin stannar av.

”Allt fler amerikaner väljer att – när det går – utnyttja kollektiva transportmedel som tåg och buss. Det statliga järnvägsbolaget Amtrak redovisar ökad passagerartillströmning. Det gör även Greyhound Lines, som är det stora rikstäckande bussbolaget, även om de tvingats höja sina priser något på grund av det dyrare bränslet.”

Det är för övrigt intressant att ett så individualistiskt land som USA har så ikoniserade och mytomspunna kollektivtrafiksystem – från vilda västerns diligenser till San Franciscos spårvagnar till just Greyhoundbussarna.


%d bloggare gillar detta: