Etikettarkiv: labour

En ny generation

Igår höll Ed Miliband sitt linjetal som nyvald partiledare för brittiska Labour på partikongressen. Jag tycker att det känns lovande.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Ed Miliband leder brittisk socialdemokrati

Jag har varit borta från civilisationen några dagar och under tiden valdes Ed Miliband till partiledare i brittiska Labour. Det känns bra, han var min kandidat. Kanske återkommer jag med ett längre inlägg senare. Men ovan har vi hans tacktal.

Håkan A Bengtsson har också skrivit.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Dagens citat: Socialist med stolthet och glädje

”I’m happy to be defined as a socialist. My socialism is about being willing to critique the injustices of capitalism. We’re not about to replace it, but there are different forms of capitalism we can have . . . My socialism is not about a blueprint for the perfect society, but it is about saying we can have a more equal, just and fair society.”

Ed Miliband, partiledarkandidat i brittiska Labour i New Statesman.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


En reform av det brittiska valsystemet

Den konservativ-liberala brittiska regeringen presenterad idag frågeställningen som väljarna ska få ta ställning till i en folkomröstning nästa år. På valsedeln kommer det stå:

”Do you want the United Kingdom to adopt the ‘alternative vote’ system instead of the current ‘first past the post’ system for electing Members of Parliament to the House of Commons?”

Folkomröstningen som var ett krav från Liberaldemokraterna i regeringsförhandlingarna med de Konservativa kommer att äga rum 5 maj nästa år.

Alternativet till dagens ”first past the post”-system är alltså inte ett proportionellt valsystem. Istället är det frågan om ett så kallat ”alternative vote”-system som innebär att man förutom den kandidat/parti man föredrar i första hand kan rösta på ett andrahandsalternativ. För att bli vald måste en kandidat stödjas av minst hälften av de röstande.

Fördelen med det här systemet är att man kan visa på vilket parti man föredra utan att för den skull ”slösa bort” rösten på ett parti som inte har någon chans att vinna. Det skulle i bästa fall kunna fungera som ett påtryckningsmedel på de stora partierna, om till exempel en Labourparlamentariker väljs med stöd av en betydande andel andrahandsväljare som föredrar Green Party (som är tydligare vänster än svenska Miljöpartiet).

Nackdelen är att det trots allt inte är ett proportionellt system och att det gynnar de stora partierna.

En intressant variant hade varit om man hade kombinerat det med det med Billy Braggs förslag om att välja parlamentets överhus proportionellt med samma röst som används i valet till dess underhus (i kombination med AV-systemet skulle det i så fall vara förstahandsrösten).

Det kommer dock inte britterna få ta ställning till. Men det är en bit på väg. Det är dock en skam att Labour inte kom längre i reformerandet av staten under sina 13 år vid makten.

Utöver frågan om folkomröstningen om valsystemet så innehåller propositionen förslag om att minska antalet valkretsar från 650 till 600, och en revidering av valkretsarnas storlek för att skapa mer jämn stora valkretsar. En proposition om att införa fasta femåriga mandatperioder med val första torsdagen i maj lades också fram (idag är det upp till premiärministern att kalla till val).

Läs mer i The Independent och The Guardian.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Den ensamma morsans manifest

J.K Rowling, författare till böckerna om Harry Potter, har skrivit en fantastiskt ideologisk text i The Times om varför hon – trots sina enorma inkomster – inte röstar på högern eller har valt att bosätta sig i ett skatteparadis. Historien om Rowlings är välkänd, innan hon fick den första boken om Harry Potter publicerad var hon som arbetslös och ensamstående mamma periodvis beroende av välfärdssamhällets skyddsnät.

”Nobody who has ever experienced the reality of poverty could say ‘it’s not the money, it’s the message’. When your flat has been broken into, and you cannot afford a locksmith, it is the money. When you are two pence short of a tin of baked beans, and your child is hungry, it is the money. When you find yourself contemplating shoplifting to get nappies, it is the money. If Mr Cameron’s only practical advice to women living in poverty, the sole carers of their children, is ‘get married, and we’ll give you £150’, he reveals himself to be completely ignorant of their true situation.

[…]

Child poverty remains a shameful problem in this country, but it will never be solved by throwing millions of pounds of tax breaks at couples who have no children at all. David Cameron tells us that the Conservatives have changed, that they are no longer the ‘nasty party’, that he wants the UK to be ‘one of the most family-friendly nations in Europe’, but I, for one, am not buying it. He has repackaged a policy that made desperate lives worse when his party was last in power, and is trying to sell it as something new. I’ve never voted Tory before … and they keep on reminding me why.”

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


De som kämpar och tror förändrar världen

”It’s the fighters and belivers who change our world…”

Hos Labourbloggerskan Beavanite Ellie hittade jag reklamfilmen ovan. Den släpptes redan i höstas, men är givetvis aktuell nu när Labour går in i valrörelsen. Det skulle vara intressant om de svenska socialdemokraterna (som tveklöst har mer att vara stolta över än brittiska Labour) skulle ställa sig upp och stolt visa på vad man faktiskt åstadkommit och att det man vill göra är i linje med det redan genomförda. Om man skulle säga att det är vi som genomfört allt det du som medborgare ser som självklarheter i samhället. Men det skedde inte utan kamp, och det fanns hela tiden de som var mot reformerna. Det skulle väl inte vara så svårt? Att vi är stolta, men inte nöjda för att använda sig av en lite sliten klyscha.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Frankrikes socialister tillbaka från döden

Det franska Socialistpartiet (PS) har under de senaste åren setts som lite av den kantstötta europeiska socialdemokratins olycksbarn. Intern splittring och valnederlag har präglat bilden av partiet och det är mer än en kommentator som ifrågasatt om partiet överhuvudtaget har en framtid. En del av den bilden har kanske varit orättvis och ett utslag för betraktarnas kulturella hemhörighet. Den franska vänstern har aldrig haft de stabila partibildningarna och starka band till fackföreningsrörelsen som till exempel nordiska, tyska och brittiska socialdemokrater ofta ser som självklara. 

Men nu verkar det hur som helst som om PS har rest sig på nio. I regionalvalens andra omgång vann den socialistledda rödgröna alliansen 24 av 26 regioner med totalt 54% av rösterna. President Nicolas Sarkozys högerparti UMP lyckades bara skrapa ihop 36%. Valresultatet ska nog i stor utsträckning ses som ett misstroendevotum mot Sarkozy. Men det är också möjligt att den ”kommunsocialism” som ledande socialister som partiledaren Martine Aubry och den tidigare presidentkandidaten Ségolène Royal för i sina respektive regioner har spelat in.

Frankrikes socialister har återvänt från de döda med en progressiv kommunpolitik och brittiska Labour ser ut att lägga fram ett radikalt valmanifest inför vårens parlamentsval som trots allt inte är avgjort på förhand. Även tyska SPD verkar ompröva det senaste decenniets politik (läs hos Marika: 1, 2, 3). Kan den europeiska socialdemokrati som bara förra året såg ut att vara nere för räkning i EU:s kärnländer redan vara på väg tillbaka? 

Läs mer i The Guardian, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Uppdatering: Jag upptäckte att Arena Idé har en färsk rapport (Ny tid :2) om den franska vänstern: What’s left? Fransk vänster efter förnyelsen som aldrig kom.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,


%d bloggare gillar detta: