Etikettarkiv: liberalism

Norbergs blinda fläck

Den marknadsliberale debattören Johan Norberg har en krönika i Metro där han lyfter fram en uppgift om att det inte skapats några nya arbetstillfällen i privat sektor sedan 1950. Och det stämmer säkert. Ur Norbergs synvinkel är det här ett stort problem och förmodligen ett  resultat av socialdemokratins hegemoniska grepp om Sverige under efterkrigstiden.

Själv har jag svårt att se det som ett självklart problem. En dominerande anledning till att det inte är fler jobb i privat sektor idag är ju att det helt enkelt behövs färre för att producera mer idag. Det är inte samma jobb som finns idag som då, och varje jobb är mer produktivt. Vilket också innebär att det inte är som Norberg antyder att kakan inte har ökat sedan 1950.

Enligt Ekonomifakta är svensk BNP per capita 3,5 gånger större 2009 som det var 1950. Med tanke på att vi som Norberg påpekar dessutom är 2,3 miljoner flera blir ju den totala BNP-ökningen ännu högre. Vilket i sin tur frigjort resurser för att anställa människor att sköta andra arbetsuppgifter i samhället.

Underförstått i artikeln finns just det hemska att de nya antalen arbeten som skapats sedan 1950 har tillkommit i offentlig sektor. Arbeten som gärna beskrivs som tärande på ekonomin. Men då glömmer man att många av dessa jobb finns i den utbildningssektor som Norberg ser som en förustättning för framtida jobb och att många av de jobb som finns i privat sektor idag (till skillnad från före 1950) är beroende av den för att överhuvudtaget existera.

Vi kan också ta ett exempel från min egen hemstad Uppsala. Här finns en stor och dynamisk biomedicinsk bransch. Det är helt enkelt en närande del av ekonomin. Men samtidigt är det en kunskapsintensiv industri som kräver att det finns en omfattande offentlig sektor i dess närhet, universitet och forskningssjukhus. Den tärande sektorn blir en förutsättning för den närande sektorn.

Kakan blir inte större för att fler jobbar i just privat sektor. Om det vore så skulle det räcka med att förbjuda traktorer och skicka ut folket på åkrarna med liar och räfsor. I en modern ekonomi är det meningslöst att göra den konstlade uppdelningen mellan närande och tärande delar av ekonomin. Jag föredrar att bonden fortsätter att köra sin skördetröska och att vi istället anställer statarnas barnbarn som forskare, labratorieassistenter och systemutvecklare. Oavsett om det råkar vara i privat eller offentlig sektor.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser

Den oförklarliga längtan efter liberalerna

Olle Svenning är en av de socialdemokratiska ledarskribenter jag uppskattar mest. Han är läsande, tänkande och hänfaller sällan åt att agera propagandaavdelning åt Sveavägen 68.

Men även om jag tycker att hans gravruna över den svenska socialliberalismen är välskriven och intressant så upphör jag aldrig att förvånas över just den här socialdemokratiska specialitet: längtan efter de riktiga liberalerna som försvunnit någonstans i historiens dimma.

Faktum är att de valde sida för ungefär nittio år sedan. Och även om en viss anständighet levde kvar så valde de den andra sidan. Man kan inte bli förvånad över att de liberala ruinerna är höger. Men slutsnärten med udden riktad inte bara mot socialliberala zombies som Svante Nycander är lysande:

”Svante Nycander, den seriöse liberalen, tycks sörja; han vill minnas historien. En bitter liberal kliver ut ur skåpet. Kamrat med den svikne, missnöjde socialdemokraten, som kunnat försörja sig på sorgsna debattartiklar sedan 1885.”
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Nycander ser ett spöke gå genom samhällsdebatten

Igår och idag har DN:s före detta chefredaktör Svante Nycander fått ondgöra sig över ”antiliberalismen” i svensk samhällsdebatt på DN Debatt. Jag kan väl knappast påstå att jag håller med honom. Han verkar helt ha missat att stora delar av universitetsvärlden och ännu större delar av det opinionsbildande materialet i svensk press formuleras utifrån liberala värderingar.

Men jag gillar när debattartiklar handlar om annat än dagspolitik och policy och ser fram mot när Sven-Eric Liedman och andra går i svaromål. Även om det riskerar att urarta i ytterligare en av dessa svenska kulturdebatter med rallarsvingar och oväsentligheter.

En kort reflektion dock. I slutklämmen på första artikeln skriver Nycander om introduktionen av  marxistiska idéer på universitetens humaniora och samhällsvetenskapliga institutioner:

”Men detta införlivande har inte upphävt konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi. Marxister betraktar alla samhällsfrågor genom färgat glas, de ser liberala idéer som slöjor utlagda för att dölja maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter.”

Man får onelkligen intrycket att Nycander anser att liberalism inte är en ideologi, utan sanning. Och då blir ju inte frågan om det är ”sanningskriterier” eller ”ideologi” som ska få råda. Utan bara vilken ideologi. Nycander vill att hans ideologiska preferenser ska vara dominerande. Inget annat.

Om vi bortser från svårigheten att tala om absoluta sanningar i dessa discipliner så kan vi väl konstatera att det kan vara befriande att se på samhället just genom de glas som tydligör ”maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter”? Om man inte är intressarad av att lägga slöjor över sanningen vill säga…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Latteliberalismens feltänk

Jag upptäckte precis att en reaktion på den så kallade ”Tea Party Movement” i USA har dykt upp. Den nya organisationen kallar sig ”Coffee Party Movement”, vilket på flera sätt känns som ett rimligt namn. Det är få arenor som är så förknippade med den liberala vänstern i USA som kaféer. Innan ”lattevänster” blev ett begrepp i Sverige var ”latte liberal” ett begrepp i USA.

Det finns dock ett stort problem med den här nya rörelsen. Den präglas av det tankefel som gör att den amerikanska vänstern inte på allvar har lyckats ta tillbaka problemformuleringsprivilegiet. Eftersom man anser sig vara mer rationella och ärligt talat intelligentare än sina motståndare så utgår de från att man kan vinna med argument, om man bara sätter sig ner och diskuterar sakfrågorna. Som om politik var ett akademiskt seminarium.

Coffee Party Movement handlar därför inte om att organisera människor för att utöva påtryckningar på politiker och förflytta den amerikanska politikens centrum åt vänster. Man fokuserar istället på behovet av samarbete. Som om det finns en korrekt konsensuslösning på politiska frågor.

Vad den amerikanska vänstern borde göra är att lämna universitetsfikets konformitet och brygga sig en kanna vanligt folkligt bryggkaffe och organisera ett alternativ. Politik är kamp, förstår man inte det kommer högern att dominera amerikansk politik även i fortsättningen…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Det är ekonomin, dummer!

Svenska val har som regel handlat om ekonomi. Anledningen till att väljarna har valt och omvalt socialdemokratiska regeringar beror på att socialdemokratin har ansetts leverera välfärd och arbete. När väljarna undantagsvis har valt en borgerlig regering har det berott på att socialdemokratin inte har ansetts leverera dessa saker, framförallt jobb. Det gällde 1976, det gällde 1991 och det gällde 2006. I grunden är det bra för socialdemokratin att väljarnas fokus finns på dessa frågor. För om fokus finns där och socialdemokratin kan leverera vinner man val.

Som kontrast kan man ta USA där trenden fram till valet 2008 har varit att fokusera på vad som brukar kallas värdefrågor. När ekonomi och välfärd förvandlades till ickefrågor flyttades fokus över på frågor som om politikerna är för eller mot homoäktenskap, för eller mot abort, för eller mot invandring, för eller mot morgonbön i skolan. Det ledde också till att amerikanska väljare i stor utsträckning röstade fram politiker som förde en ekonomisk politik som stod i direkt motsats till deras intressen.

Valet 2008 var en vändpunkt. Den ekonomiska krisen gjorde att fokus flyttades över på den ekonomiska politiken. Väljarna valde att fylla både kongress och Vita huset med demokratiska politiker som stod upp för en både ekonomisk och värdemässigt mer progressiv politik än man sett på många decennier. Det innebar dock inte att väljarna hade övergivit de värdekonservativa värderingar som varit dominerande i deras val av politiska företrädare under många år. I Kalifornien valde till exempel 52,3 procent av väljarna att i en folkomröstning avskaffa lagen som tillät homoäktenskap samtidigt som 60,21 procent röstade på Barack Obama.

Stora väljargrupper valde alltså att både rösta på en president som var för homoäktenskap och mot en lag som tillät dessa. Hur kommer det sig? Den enkla förklaringen är att den demokratiska koalitionen hade växt: den hade blivit mer arbetarklass, mer ekonomiskt progressiv, men också mer värdekonservativ. Genom valet av president visade de att det var ekonomin som var det centrala, men genom att samtidigt rösta nej till homoäktenskap visade de att de inte hade gett upp sina värdekonservativa åsikter (läs även detta inlägg av Daraka).

Sociologen Stefan Svallfors har i spännande jämförande forskning (S Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande, 2004) visat hur åsikter är väldigt klassbundna. I Sverige mer än i USA, men fortfarande med liknande drag. Arbetarklassen är ekonomiskt mer vänster och värderingsmässigt mer höger. Man är för små ekonomiska klyftor, generell välfärd och en aktiv arbetsmarknadspolitik, samtidigt som man är mer skeptisk till exempelvis invandring och uppluckrade könsroller, och för hårdare tag mot brottslingar. Med medelklassen är det som regel tvärtom.

Det här kan vara svårt att hantera för framförallt yngre politiker till vänster. Själv förespråkar man ju vänsterfrågor på båda axlarna. Och är kanske på grund av sin egen klassbakgrund och den intellektuella politiska debatten som dominerat under det senaste decenniet, mer intresserad av det som vi här väljer att kalla värderingsfrågor. Hur ska man kunna representera stora väljargrupper som ger uttryck för skepsis mot de frågor man själv tycker är centrala för sitt egna politiska engagemang? Det är lätt att avfärda dem, köp hela mitt paket eller stick! Men att avfärda stora väljargrupper som reaktionära och därför ointressanta är bara dumt. Och förmodligen skulle det spela högerextrema krafter som Sverigedemokraterna i händerna.

Väljer man i en kontext där ekonomiska frågor uppfattas som centrala att driva en politik som fokuserar på värdefrågor kommer man att förlora, oavsett om man driver dessa i progressiv eller reaktionär riktning. Det finns utrymmen för ensiffriga partier att driva sådana frågor. Men om man gör anspråk på att få stöd av majoriteten (eller en väldigt stor minoritet) måste fokus ligga på frågor som handlar om välfärd och jobb. Uppfattas man som trovärdig i dessa frågor vinner man val. Vinner man val kan man föra en progressiv politik även i andra frågor, oavsett om medborgarna skulle ha röstat ner den politiken i en folkomröstning eller inte. Och över tid kommer acceptansen att växa för dessa åsikter. Men för att föra en framgångsrik politik är det ekonomin som är alfa och omega. För att citera Bill Clintons kampanjguru James Carville:

”It’s the economy, stupid!”


Vänster, höger och organisering

Det förs tydligen en diskussion om bloggvanor i olika politiska läger. Jag har inte riktigt orkat följa den, metadebatter om hur man bloggar är sååå trist. Men det verkar som om borgerliga bloggare i större utsträckning än socialistiska bloggare saknar partitillhörighet. Jag tänker inte ge mig in i diskussionen om bloggteknik (läs mer hos till exempel Sjölander, Svensson och Bloggen Bent istället), men tror mig ha en förklaring till skillnaden mellan vänster och höger när det gäller förhållande till partier och organisering.

Enkelt kan man skissa upp det så här: i vänstern finns det två traditionella partiinriktningar, å ena sidan en folkrörelselinje som i Sverige har representerats av socialdemokratin. Den bygger på en bred (och kollektiv) organisering som idealt ska omfatta hela arbetarklassen. Å andra sidan finns en avantgardistisk linje som representerats av diverse leninistiska partier. Den bygger på att en mindre, men upplyst del av proletariatet organiserar sig i ett parti för att leda massorna. Även om dessa linjer kan ses som sinsemellan olika så bygger de båda på en idé om partiet som verktyget för förändring, som klassens organiserade uttryck. Att vara oorganiserad socialist är därför något djupt motsägelsefullt.

Borgerliga partier (med vissa undantag) har däremot sitt ursprung i parlamentariska kotterier och valmansförbund. De har från början varit fokuserade på att samordna intressen i mer eller mindre valda församlingar, och har därför inte heller samma sakrosankta roll som vänsterns partier. På sätt och vis kan man säga att de borgerliga partierna är något nödvändigt ont, men i grunden väsenskilt från det liberala subjektet, individen.

En vän till mig fick jobb som liberal ledarskribent på villkoret att hon/han inte hade partipolitisk bakgrund. Andra har sett det som självklart att avsluta sitt partimedlemskap i liknande situationer. Medlemskapet ses som ett hinder för att kunna göra ett gott hantverk. Att en socialist skulle (behöva) göra samma analys i en sådan situation är tveksamt. Medlemskapet är en del av paketet, en förutsättning som ger trovärdighet och koppling till det socialistiska subjektet, klassen.

Bloggande, liksom allt skrivande, är i grunden individualistiskt. Det har därför också ett liberalt drag. Och även om det inte finns en självklar och ständig motsättning mellan liberalism och socialism finns det en strävan bland socialister att omstöpa denna individualism i en kollektivistisk form. Det kan göras på två sätt, som jag ser det ett dåligt sätt och ett bra sätt. Det dåliga sättet (som är ganska vanligt bland socialdemokratiska bloggare) går ut på att man ska rätta in sig i ledet, bakom den store ledaren. Det är en kollektivism som (genom ombud) dikteras uppifrån och kväver alternativa synsätt och åsikter. Det bra sättet å andra sidan handlar om att knyta samman nätverk av åsikter som både smeker och skaver varandra. Det är en kollektivism som snarare är släkt med Oscar Olssons studiecirkel än med Lenins demokratiska centralism.


Frisinnad socialist med stolthet och glädje

På sidan Om mig ovan beskriver jag mig som frisinnad socialist. Första gången jag använde uttrycket var på en middag där jag hamnade i en diskussion om brytpunkten mellan liberalism och socialism. Jag ville inte beskriva mig som frihetlig socialist eftersom det är en benämning vars konnotation är lite för anarkistisk för min smak. Men samtidigt sökte jag ett begrepp som på något sätt beskrev den frihetlighet som jag anser är en del av min politiska åskådning. I frisinne fann jag det begrepp som jag sökte. På Wikipedia beskrivs frisinne på följande sätt:

”Frisinne är ett politiskt uttryck som ligger nära begreppet liberalism och innebär ett avståndstagande från auktoritetstro och traditionalism. Frisinnet uppstod under upplysningen och har sina rötter i humanismen. … De frisinnade, med grund i nykterhetsrörelsen och frikyrkorna, har däremot [till skillnad från liberalismen] mer betonat hur livet skall se ut på privat nivå, med en udd riktad mot den traditionella överheten i samhället.”

Nu är det ju ganska självklart att mitt frisinne skiljer sig från de gamla folkpartisternas, precis som jag förmodligen skulle vara oense med många socialister om vad socialism är. Men jag tycker att begreppet fångar det jag vill ha ta till mig av det liberala arvet och det är otvetydigt en del av den socialdemokratiska idétraditionen. Folkrörelsetraditionen som frikyrkorna och nykterhetsrörelsen lade grunden till är viktiga föregångare till arbetarrörelsen. Alla dessa rörelsetraditioner växte fram i sina förtryckares famn, förtrycket var en förutsättning för dessa traditioner.

Socialism är kanske lättare att förklara. På Wikipedia förklaras det så här:

”Socialism är en politisk riktning, uppsättning ideal samt rörelse som förespråkar kollektivets omhändertagande av ekonomiska och sociala problem, främst genom egendomsgemenskap, även om gemensamt ägande inte förespråkas av alla socialister. Begreppet används ofta om samhällssystem där egendom och inkomst står under social kontroll istället för att vara beroende av individuella beslut och marknadsmekanismer. I det socialistiska tänkandet ingår planekonomin som central del. Socialister förespråkar till skillnad från icke-socialister både politisk och ekonomisk demokrati.”

I kombination fångar dessa begrepp vad jag står någonstans politiskt. Det handlar om något mer än partibeteckningar. Någon annan gång ska jag skriva om vad det innebär att vara pragmatisk utopist.


%d bloggare gillar detta: