Etikettarkiv: magnus marsdal

Ett norskt föredöme?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor och idédebatt. Det har varit kritik av Arbetarrörelsens tankesmedja, förslag om en Arbetarhögskola (och räddning av Brunnsvik) samt lite idéer om hur en idésfär till vänster kan vara organiserad.

I dagarna blev jag uppmärksammad på ett spännande norskt projekt. Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse) är en nystartad tankesmedja som startats upp av vänsterförlaget Manifest med uppbackning från organisationer i fackföreningsrörelsen.  Anställda är Ung Vänsters förre ordförande Ali Esbati (ekonomianalytiker) och journalisten Magnus Marsdal (utredare) som bland annat har skrivit den uppmärksammade boken FrP-koden (Högerpopulismen dissekerad på svenska). Esbati har även skrivit Manifest Analyses första publikation, Tankekrigen.

Var skulle man kunna tänka sig ett motsvarande projekt i Sverige? Till att börja med kan man nog konstatera att det är väldigt svårt – om inte omöjligt – att tänka sig att svenska fackföreningar skulle backa upp en svensk motsvarighet. Till viss del byggdes visserligen Arenagruppen upp på ett liknande sätt med organisationsprenumerationer. Men de har aldrig lyckats få det till det riktiga tankesmidandet i Agora/Arena Idé, och är väl idag snarare att betrakta som ett progressivt mediebolag utan den där riktiga inriktningen och stringensen som skulle behövas.

Om jag idag skulle peka ut en svensk aktör som skulle kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet skulle jag nog välja Ordfront. Dels har Ordfront en infrastruktur och (en del) ekonomiska muskler på egen hand, och dels har man liksom Manifest en tvärvänsterprägel som är nödvändig för att kunna bygga upp en verkligt intressant tankesmedja.

Jag vet att det finns en vilja inom Ordfront att gå mer i den här riktningen. För en månad sedan gav Föreningen Ordfront (inte förlaget) ut pamfletten Sälj hela skiten! och inför valet 2006 gav man ut Åtta år med Reinfeldt. Dessutom förekommer det diskussioner om ett vetenskapligt råd.

Tänk om Ordfront (tillsammans med ett antal fackliga organisationsprenumeranter) kunde samla ihop ett tillräckligt stort startkapital för att anställa två-tre yngre hungriga och radikala krafter för att arbeta med idéskapande och -spridning under beteckningen Ordfront Analys? Om Stiftelsen Manifest i lilla Norge med sin betydligt lägre fackliga organisationsgrad kan göra det, varför inte Ordfront och svensk fackföreningsrörelse? Det kanske till och med är så att man skulle kunna tänka sig att man skulle kunna använda sig av några små smulor av den mediefond där LO har ca 800 miljoner efter försäljningen av Aftonbladet? Fast idealet skulle nog ändå vara att liksom i fallet med Manifest Analyse förlita sig på många små (och några stora) bidrag istället för en stor finansiär med allt vad det innebär av krav på inflytande över verksamheten.

Andra som skriver om Manifest Analyse är Ali Esbati, Ingrid Wergeland (chef för Manifest Analyse), Dagens Næringsliv/e24, Frifagbevegelse.no, Fagbladet, Dagsavisen, Dagbladet, Peter Raaum (kulturredaktör, Dagbladet) och Aftenposten.

För övrigt kan jag tipsa om något helt annat. Lena Andersson skriver fantastiskt bra om den subjektiva klasstillhörigheten i Axess.

Intressant?

Annonser

Pizzapopulismen

Nu är alla personkryss räknade och som jag misstänkt sedan jag första gången såg listan så fanns det inget utrymme för någon att komma in underifrån och lyckas kryssa sig in som både Anna Hedh och Åsa Westlund gjorde för fem år sedan.  Men när valet närmade sig dök det upp flera mer eller mindre ambitiösa personvalskampanjer. Den som fått mest uppmärksamhet är tveklöst Evin Cetins kampanj som tog sats från plats 29 på listan. De frågor som drevs var väl inte särskilt utmärkande. Men genom att använda sig av nya arenor (pizzerior, syrianska kyrkor och kurdiska bröllop) för den politiska kommunikationen blev det ändå lite spännande.

Men det jag funderade mest på när jag betraktade kampanjen på avstånd var om det inte var den första verkligt populistiska kampanj som bedrivits i Sverige. Till vardags kopplar vi ju populistbegreppet till extremhögern. Att vara populist betyder i allmänhet att man är en gapig jävel som inte vill ta ansvar. Men en mer ursprunglig tolkning av begreppet finns att hämta i det sena amerikanska artonhundratalet då en folkrörelse av framförallt småjordbrukare svepte fram över landet. Motsatsen till folket, populisterna var politikerna och monopolkapitalisterna, plutokraterna. Att vara populist handlar i korthet om att vi här nere står mot dom där uppe, småfolket mot eliten. (Läs gärna Per Wirtén, Populisterna: En berättelse om folkets århundrade, Norstedts, 2000)

Evin beskriver det hon kallar Pizza-Sverige så här i en debattartikel:

”Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen. Det handlar om studenter, barnfamiljer, invandrare. De bor i höghus med paraboler. De har varken sommarresidens eller lyxbåtar. När de synliggörs i media speglas oftast bilbränder och upplopp, inte den överlevnadskonst som har präglat deras liv.”

Det är faktiskt en klockren populistisk beskrivning av samhället. Folket (”Pizza-Sverige”) beskrivs tillräckligt brett för att inte bara innesluta arbetarklassen i traditionell mening, utan också småföretagare och f-skatteproletärer, svennar och blattar. Vi som käkar pizza, till skillnad från eliten (som förmodligen äter gåslever eller sushi?).

Utan att dra några jämförelser i övrigt så kan man göra kopplingen till de norska högerpopulisterna i Framskrittspartiet (FrP). I Aron Etzlers Trondheimsmodellen (Karneval, 2007) berättar den norska vänsterjournalisten Magnus Marsdal om hur han under ett år försökte knäcka det han kallar FrP-koden och förklara varför ett högerparti blivit Norges största arbetareparti. Han gjorde det genom att leva som FrP:s väljare. Vilket bland annat innebar att han var tvungen att äta massor av ketchup.

”Journalisterna skrattade så de grät, men det var inte bara för det absurda. De skrattar åt ketchupen, för det är något de inte vill äta. Och allt det som finns i väljarkåren till Framskrittspartiets kulturella värld rankas som det lägsta. De lyssnar på svensktoppsmusik, en musik som bara spelas på nätternas tv-sändningar, och bara säljs på bensinmackar tillsammans med allt annat som betraktas som skräp. FrP-koden handlar om respekt för arbetarklassen.”

För medan FrP är som folk flest (som deras slogan lyder) är de andra partiernas företrädare (inklusive socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Ap) representanter för samhällseliten, med begränsad respekt (eller illa dolt förakt) för arbetarklassens kultur. Marsdal fortsätter:

”[FrP:s grundare Carl I.] Hagen blev direktör vid 24 års ålder och det kan man ju anse överklassigt. Men [Ap:s partiledare Jens] Stoltenberg slår mycket högre: han är andra generationens socialdemokratisk statsadel. Killen som skall företräda arbetarklassen skulle aldrig äta ketchup.”

Som personvalskampanj får nog Pizza-Sverige betraktas som misslyckad, bara 2,82 procent av de socialdemokratiska väljarna lade sin röst på den. Men vem vet, kanske har Pizza-Sverige en framtid som bredare populistisk rörelse? Om jag skulle ge ett råd till Evin och de som ledde hennes kampanj skulle det vara att registrera en lämplig hemsidaadress och börja värva populister – kandidater och aktivister – som kan stå upp för Pizza-Sverige om ett år. Det finns ingen anledning till att det inte ska finnas pizzapopulister på mängder av socialdemokratiska listor i valet 2010. Folket bygger landet, som Ulf Lundell skulle ha sagt, de är de enda som kan det.

Intressant?


%d bloggare gillar detta: