Etikettarkiv: marxism

Fyrtio år av interregnum

”Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”

Det verkar som den europeiska socialdemokratins kris är ämnet för dagen. I land efter land har socialdemokratiska regeringar fallit och de socialdemokratiska partierna fått rekordlågt stöd hos väljarna. Allt som oftast hänvisas det till att det bara för ett tiotal år sedan satt socialdemokratiska partier i regeringsställning i snart sagt hela Europa. I detta korta perspektiv (och ett decennium är ett kort perspektiv) framstår nederlaget som plötsligt och oväntat. Högerns övertagande av regeringstaburetterna, inte sällan med parlamentariskt stöd av postfascistiska och xenofoba partier, blir till ett blitzkrieg, ett plötsligt anfallskrig på arbetarrörelsen och den politiska vänstern som man saknat förberedelser och vapenmakt att stå emot.

Men vi kan inte tala om socialdemokratins kris i detta korta perspektiv. Det är heller inte något som går att diskutera enbart i valtekniska termer. Socialdemokratins kris består i att vi sedan nästan fyrtio år befinner oss i ett accelererande interregnum.

Begreppet ”interregnum” har sin ursprungliga betydelse i den period av osäkerhet som uppstår när en furste avlidit eller tappat kontrollen över sina förläningar och det ännu inte finns någon efterträdare som tagit över och etablerat sin auktoritet. När nittonhundratalets främste marxistiska teoretiker Antonio Gramsci använde interregnum i citatet ovan gjorde han det för att förklara varför fascismen växte sig stark under tjugo- och trettiotalen. Han skrev det i Mussolinis fängelse och kunde känna dessa ”morbida symptom” in på bara skinnet.

Men Gramscis användande av begreppet blir än mer intressant om man sätter det i samband med ett annat av hans begrepp: den moderna fursten. Han använde det i analogi med Machiavellis klassiska studie i härskandets konst. Men hos Gramsci är fursten inte en individ. Istället är det

en organism, ett komplext samhällselement i vilket en kollektiv vilja, som redan har erkänts och i någon mån har hävdat sig själv i handling, börjat ta konkret form. Historien har redan tillhandahållit denna organism, och det är det politiska partiet”.

Genom att väva samman dessa gramscianska begrepp hamnar vi i ett interregnum mellan två furstar, i tomrummet mellan två partier. Partiet är det organiserade uttrycket för en kollektiv vilja att forma samhället. Men de är samtidigt formade i konkreta historiska situationer och måste därför utvecklas för att hålla jämna steg med omgivningen. Han skriver:

”Partier kommer till, och konstituerar sig som organisationer, för att påverka situationen vid de tillfällen som är historiskt livsviktiga för deras klass; men de är inte alltid kapabla att anpassa sig till nya uppgifter och nya epoker, inte heller att utvecklas i takt med de övergripande maktrelationerna (och därmed deras klass relativa position) i landet i fråga, eller på det internationella fältet. När man analyserar partiers utveckling, är det viktigt att skilja ut: dess sociala grupp; massmedlemskapet; deras byråkrati och generalstab. Byråkratin är den mest farligt inskränkta och konservativa kraften; om den bildar en enhetlig kropp, som står för sig själv och känner sig oberoende av medlemsmassan, blir partiet till slut otidsenligt och vid tillfällen av akut kris är det tömt på sitt sociala innehåll och lämnat hängande i fria luften.”

Det interregnum den europeiska socialdemokratin befinner sig i började formulera sig under tidigt sjuttiotal. Socialdemokratin som vi känner den tog form under de fyrtio år som följde på den stora depressionen. Klasskompromissen mellan arbetarrörelse och industribourgeoisie och ett starkt folkligt stöd för socialdemokratins ledande roll i det välfärdskapitalistiska samhällsbygget är centrala delar i den socialdemokratiska modellen. Den materiella basen för en sådan modell var ett expanderande industrikapital som skapade såväl de ekonomiska förutsättningarna för välfärdsbygget som de organisatoriska förutsättningarna för arbetarrörelsen. Det var på de stora arbetsplatserna i tillverkningsindustrin som arbetarklassen lärde sig att organisera sig som en kollektiv kraft, att gå från att vara en klass i sig till att bli en klass för sig.

Bretton Woods fall och energikrisen i början av sjuttiotalet blev startskotten för en grundläggande omstrukturering av det kapitalistiska produktionssättet. Kapitalet blev rörligare och mer oberoende av den nationella kontext den växt fram i. Den ekonomiska globaliseringen flyttade allt större delar av industriproduktionen till delar av världen som tidigare endast hade varit imperialistiska råvarulager. Det gamla samhällets lojaliteter och strukturer började brytas upp och en postindustriell verklighet har skapat andra i dess ställe. Finanskapitalets jakt på profit har (åter)varufierat många av de välfärdstjänster som bäddades in i efterkrigstidens samhällsbygge. Förutsättningarna för socialdemokratin har förändrats.

Det gamla är döende och det nya är ännu ej fött. Här någonstans måste diskussionen börja. Hur ser samhället ut idag? Hur ser kapitalismen ut idag? Och hur har det påverkat samhällets klasstruktur? Vad är det organisatoriska uttrycket som ska bära upp en socialdemokratisk idé i framtiden? Vad ska den idén bestå i? När alternativen är oklara är det lätt att antingen som en kalv stanna vid sin döda mors lik eller att låta sig adopteras av vargflocken som rev henne, i dessa situationer uppstår morbida symptom. Men även i mörkret finns stigar att finna som leder bort mot gryningen, framtiden.

Läs även John Kearne om socialdemokratins uppgång, fall och återfödelse och Immanuel Wallerstein om socialdemokratins framtid.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Det välfärdsindustriella komplexet och välfärdens kärna

Följande text är ett utkast till en idé. Tankarna är inte färdigtänkta och referenserna är inte på plats. Om det blir en essä eller bok eller ingenting får tiden utvisa.

Kapitalismen behöver ständigt nya arenor och marknader. Det kan röra sig om en geografisk expansion (imperialism, globalisering), men det rör sig också om att skapa kapitalistiska marknader av områden som tidigare inte varit det. I ett land som Sverige framstår välfärden som kapitalismens senaste villebråd.

Man skulle kunna dra en väldigt godtycklig gräns mellan å ena sidan det som den borgerliga regeringen kallat välfärdens kärna – skola, vård, omsorg – och å andra sidan de transfereringar, försäkringar och bidrag som framför allt finansieras gemensamt via skattsedeln. Dessa två områden är båda centrala för den kapitalistiska utvecklingen i det postindustriella samhället. Men i det här inlägget håller vi oss till det som kallas välfärdens kärna.

Under de de senaste decennierna har vi sett en utveckling som gått från en i huvudsak offentlig finansiering och offentligt utförande till en situation som präglas av en till största delen fortsatt offentlig finansiering, men i allt större utsträckning präglas av privat utförande. När det gäller detta privata utförande har vi dessutom sett en utveckling som gått från små verksamheter drivna av småföretagare och kooperativ mot större verksamheter ägda av riskkapitalbolag som strävar efter att monopolisera dessa nya marknader.

Det kan jämföras med det förhållande krigsindustrin har haft med staten. Något som redan Rosa Luxemburg uppmärksammade i sitt mästerverk om kapitalackumulationen och som under Kalla kriget gick under benämningen ”det militärindustriella komplexet”. Ett system där det huvudsakligen finns en kund (det offentliga) som företagen är beroende av eftersom den klarar av att garantera stora investeringar och säker profit.

I analogi med detta skulle man kunna tala om framväxten av ett ”välfärdsindustriellt komplex” där tidigare allmännyttiga tjänster har kommodifierats, förvandlats till varor på en kapitalistisk marknad. I nyliberalismens ideologiska svallvågor är det lätt att tro att kapitalismen är antistatlig. Det stämmer inte, kapitalet är är i högsta grad för en stark statsmakt om det tjänar kapitalets syften. Nyliberalismen handlade inte i första hand om att avreglera staten, utan om att omreglera den.

Det handlar alltså i grunden om en förändring i samhällets ekonomiska bas där produktivkrafternas utveckling har lett till en ökad automatisering och globalisering av tillverkningsindustrin som i sin tur skapat mer kapital som söker nya marknader att göra profit på.

Samtidigt som den här processen fortgått har det inom vänstern odlats dolkstötsmyter. De som gärna ser sig som mest marxistiska har ofta varit de som varit snabbast att initiera svekdebatter. Ofta är det sossarna som får stå i skottgluggen, inte minst de politiska tjänstemän som på 1980-talet döptes till kanslihushögern. Men det är givetvis väldigt utopiskt att tro att samhällets utveckling ritats på Finansdepartementets ritbord.

En del val som gjorts var säkert felaktiga. Och det finns alltid val att göra. Men jag tror att man missar något centralt om man inte ser att vi lever i en period som präglas av postindustrialismen och kapitalets jakt på nya marknader. Den italienska marxistiska teoretikern Antonio Gramsci konstaterade i en av de anteckningsböcker som han i Mussolinis fängelser fyllde med storslagna och svårtydda tankar:

”Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”

Läs även Funktionssocialismens blinda fläck.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Nycander ser ett spöke gå genom samhällsdebatten

Igår och idag har DN:s före detta chefredaktör Svante Nycander fått ondgöra sig över ”antiliberalismen” i svensk samhällsdebatt på DN Debatt. Jag kan väl knappast påstå att jag håller med honom. Han verkar helt ha missat att stora delar av universitetsvärlden och ännu större delar av det opinionsbildande materialet i svensk press formuleras utifrån liberala värderingar.

Men jag gillar när debattartiklar handlar om annat än dagspolitik och policy och ser fram mot när Sven-Eric Liedman och andra går i svaromål. Även om det riskerar att urarta i ytterligare en av dessa svenska kulturdebatter med rallarsvingar och oväsentligheter.

En kort reflektion dock. I slutklämmen på första artikeln skriver Nycander om introduktionen av  marxistiska idéer på universitetens humaniora och samhällsvetenskapliga institutioner:

”Men detta införlivande har inte upphävt konflikten mellan två slags forskning: den där slutsatserna bestäms av sanningskriterier och den där de bestäms av en ideologi. Marxister betraktar alla samhällsfrågor genom färgat glas, de ser liberala idéer som slöjor utlagda för att dölja maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter.”

Man får onelkligen intrycket att Nycander anser att liberalism inte är en ideologi, utan sanning. Och då blir ju inte frågan om det är ”sanningskriterier” eller ”ideologi” som ska få råda. Utan bara vilken ideologi. Nycander vill att hans ideologiska preferenser ska vara dominerande. Inget annat.

Om vi bortser från svårigheten att tala om absoluta sanningar i dessa discipliner så kan vi väl konstatera att det kan vara befriande att se på samhället just genom de glas som tydligör ”maktstrukturer, motsägelser, orättvisor och konflikter”? Om man inte är intressarad av att lägga slöjor över sanningen vill säga…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


Jag läste lite Marx

Lysande!

I thought I just wanted to pass;
Good grades were all I cared for.
My college made me take the class
More stuff for me to ignore!
But then I found out that
His theories weren’t so bad:
Labor and class combat,
What a very clever man!

CHORUS
I read some Marx, and I liked it;
The friend of the proletariat.
I read some Marx, just to try it;
Hope Adam Smith don’t mind it!
It felt so wrong,
It felt so right;
Men of the working class, unite!
I read some Marx, and I liked it;
I liked it!

There is a spectre hanging o’er
The face of Europe!
‘Tis communism, and it’s more
Than just a social hiccup.
A time will come soon when
The masses rise as one
To carve out their place in
The brand new poetry to come!

CHORUS

Marx is the man, he’s working for you;
The bourgeoisie, they just ain’t your crew.
Alienation of labor is bad,
Commodification is not a good fad.
The capitalists are greedy you see;
A shorter workday, now that’s what we need!
I’m reading some Marx, and I’m liking it;
Rise up now, proletariat!

CHORUS

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Dagens citat: En bra fråga

”By the way, what is marxists.org? And why is it the best site for so many economics classics?”

Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman ställer en fråga på sin blogg.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Är Marx tillbaka?

”Jag tror, som jag upprepat flera gånger, att det under det senaste seklet – men i andra former långt ner i historien – verkligen har funnits och finns en särskild personlighetstyp, som man skulle kunna kalla just vänster. En sådan person kännetecknas av att hon å ena sidan hyser alla dessa starka känslor av upprördhet, men å andra sidan också alltid står litet vid sidan av och betraktar alltsammans och intensivt tänker: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Ursinne och distans.”

Göran Greider, ”Mitt liv som vänster”, Ordfront 1/2010

Greiders ord resonerar med detta intressanta samtal med Leo Panitch, professor i politisk ekonomi vid York University i Toronto, Kanada, om vad marxism innebär idag, den moderna kapitalismens utveckling och vänsterns möjligheter (via Socialist Project).

[blip.tv ?posts_id=3265651&dest=-1]

[blip.tv ?posts_id=3265772&dest=-1]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Om sparandet och krisen

”I sin polemik mot den liberala arbetarrörelsens propaganda framhöll Wemelin att tron på ett allmänt sparande och spridning av kapitalet stod i strid med den pågående kapitalkoncentrationen. En förnuftig produktion måste inrättas efter det beräknade konsumtionsbehovet i stället för att följa ’kapitalets förvärdningsbehov’, det vill säga dess behov att frambringa mervärde. Han erinrade sparsamhetens apostlar om att de kapitalistiska kriserna, vilka kännetecknades av massornas bristande konsumtionsförmåga och av värdeförstöring, ’utgör det vanvettigaste tänkbara slöseri’, medan socialismen utesluter de ekonomiska kriserna.”

Referat av Atterdag Wermelins ”Kan sparsamhet rädda proletariatet?” från 1886 (det första svenska marxistiska originalverket) i Per-Olov Zennström, Lucifer – En bok om Axel Danielsson, Norstedts, 1967, s 46-47.


%d bloggare gillar detta: