Etikettarkiv: norge

På jakt efter en ny facklig koppling

På min engelskspråkiga blogg på Social Europe Journal skriver jag om den facklig-politiska samverkan och var den kan vara på väg.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Öppna gränser leder till ökat välstånd

DN rapporterar att allt fler arbetslösa akademiker flyr från Sverige till Norge. Det här kan givetvis delvis ses som ett misslyckande för svenskt näringsliv och regeringens frånvarande industri- och arbetsmarknadspolitik (som ju som jag tidigare skrivit mest verkar handla om att subventionera städtjänster för de välbeställda).

Men Svenskt Näringsliv har fel när de genom Malin Sahlen säger att

”Det är jätteoroväckade att akademiker och andra ungdomar ser en anledning att lämna Sverige. För företagen, som behöver de här medarbetarna längre fram, blir en direkt konsekvens att viktig kompetens och potential försvinner ut ur landet. Långsiktigt innebär det lägre tillväxt och välstånd för landet som helhet.”

Rörlighet över gränserna är inte dåligt för svensk ekonomi. Istället handlar det om stora grupper kvalificerade människor som till stor del kommer att återkomma till svensk arbetsmarknad med nya kunskaper och kontaktnät. Långsiktigt handlar det alltså snarare om högre tillväxt och välstånd. Om stat och kapital kan göra de investeringar som krävs för att Sverige ska vara ett land i utvecklingens framkant.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Kriget om tanken

Ali Esbati
Tankekrigen: Hvordan høyresiden vinner de viktige slagene
Manifest senter for samfunnsanalyse
2009

Det är ingen ny historia för oss som deltagit i, och betraktat, det politiska samtalet i Sverige. Vi har sett hur lagstadgade fackliga metoder jämförts med maffiametoder. Hur skattekvoten blivit skattetrycket. Hur borgerlighetens politiska broilers har samtrimmats i akademier och på bjudresor till den milda graden att det inte längre är möjligt att se skillnad på en CUF:are och en MUF:are. Hur valfrihet har blivit synonymt med privata oligopol.

I en liten och lättfattlig pamflett redogör Ali Esbati för en norsk publik hur den näringslivsfinansierade ideologiska högern i Sverige har tagit för sig av problemformuleringsprivilegiet under de senaste decennierna med hjälp av ett nätverk av tankesmedjor och frontorganisationer. Men också hur en liknande utveckling har börjat göra sig gällande i Norge under de senaste åren.

Pamfletten är en introduktion till den norska fackföreningsfinansierade tankesmedjan Manifest senter for samfunnsanalyse (Manifest Analyse) som lanserades tidigare i sommar. Och något som slår en när man läser Tankekrigen är hur inbjudande den är att läsa. Pamfletten är luftig, vällayoutad och tryckt i ett behändigt format. Ljusår från de trista A4-rapporterna som den svenska vänstern och fackföreningsrörelsen brukar sprida omkring sig. Dessutom är den föredömligt kort (ett femtiotal sidor av vilka Esbatis text upptar knappt trettio), perfekt för resan till jobbet eller lunchrasten. Det kanske till och med kan leda till ett samtal vid eftermiddagsfikat? Tänk om man fick se sådant här i Sverige också…?

Jag har tidigare skrivit om Manifest Analyse här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .


Norska väljare rörde sig inom blocken

Den rödgröna regeringen sitter som bekant kvar i Norge. Det var på håret och man ska nog tacka sin lyckliga stjärna att det liberala partiet Venstre (V) inte nådde fyraprocentspärren. Annars hade det klart största borgerliga partiet, högerpopulistiska Framskrittspartiet haft ett enormt inflytande över den norska politiken. Lite ironiskt med tanke på att Venstre faktiskt var det enda borgerliga parti som klart tog avstånd från att regera med Framskrittspartiet.

Inom det rödgröna blocket verkar det som om socialdemokratiska Arbeiderpartiets uppgång (+2,7 %) helt går att spåra i att väljare som tidigare röstat på Sosialistisk Venstre (-2,7 %) nu sökt sig till regeringens största parti. Om det sedan beror på att man är nöjd med regeringens politik och har identifierat Arbeiderpartiet som regeringsbärande eller om det rödgröna samarbetet har flyttat dem åt vänster kan man kanske tvista om. Förmodligen är det en kombination.

På den borgerliga sidan är det väljarflykten från Venstre (-2,1 %) och kristdemokratiska Kristeligt Folkeparti (-1,2 %) som är den största skrällen. Det verkar som om dessa väljare nästan mangrant gick till moderaternas systerparti Høyre (+3,1 %).

Om man ska dra någon slags slutsats av detta är det att småpartiernas betydelse har minskat i norsk politik. Möjligen som en direkt följd av en tydligare blockpolitik.

Efter kommunvalet 2007 gjorde jag följande analys av resultatet i Trondheim.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Intressant?


Ett norskt föredöme?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor och idédebatt. Det har varit kritik av Arbetarrörelsens tankesmedja, förslag om en Arbetarhögskola (och räddning av Brunnsvik) samt lite idéer om hur en idésfär till vänster kan vara organiserad.

I dagarna blev jag uppmärksammad på ett spännande norskt projekt. Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse) är en nystartad tankesmedja som startats upp av vänsterförlaget Manifest med uppbackning från organisationer i fackföreningsrörelsen.  Anställda är Ung Vänsters förre ordförande Ali Esbati (ekonomianalytiker) och journalisten Magnus Marsdal (utredare) som bland annat har skrivit den uppmärksammade boken FrP-koden (Högerpopulismen dissekerad på svenska). Esbati har även skrivit Manifest Analyses första publikation, Tankekrigen.

Var skulle man kunna tänka sig ett motsvarande projekt i Sverige? Till att börja med kan man nog konstatera att det är väldigt svårt – om inte omöjligt – att tänka sig att svenska fackföreningar skulle backa upp en svensk motsvarighet. Till viss del byggdes visserligen Arenagruppen upp på ett liknande sätt med organisationsprenumerationer. Men de har aldrig lyckats få det till det riktiga tankesmidandet i Agora/Arena Idé, och är väl idag snarare att betrakta som ett progressivt mediebolag utan den där riktiga inriktningen och stringensen som skulle behövas.

Om jag idag skulle peka ut en svensk aktör som skulle kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet skulle jag nog välja Ordfront. Dels har Ordfront en infrastruktur och (en del) ekonomiska muskler på egen hand, och dels har man liksom Manifest en tvärvänsterprägel som är nödvändig för att kunna bygga upp en verkligt intressant tankesmedja.

Jag vet att det finns en vilja inom Ordfront att gå mer i den här riktningen. För en månad sedan gav Föreningen Ordfront (inte förlaget) ut pamfletten Sälj hela skiten! och inför valet 2006 gav man ut Åtta år med Reinfeldt. Dessutom förekommer det diskussioner om ett vetenskapligt råd.

Tänk om Ordfront (tillsammans med ett antal fackliga organisationsprenumeranter) kunde samla ihop ett tillräckligt stort startkapital för att anställa två-tre yngre hungriga och radikala krafter för att arbeta med idéskapande och -spridning under beteckningen Ordfront Analys? Om Stiftelsen Manifest i lilla Norge med sin betydligt lägre fackliga organisationsgrad kan göra det, varför inte Ordfront och svensk fackföreningsrörelse? Det kanske till och med är så att man skulle kunna tänka sig att man skulle kunna använda sig av några små smulor av den mediefond där LO har ca 800 miljoner efter försäljningen av Aftonbladet? Fast idealet skulle nog ändå vara att liksom i fallet med Manifest Analyse förlita sig på många små (och några stora) bidrag istället för en stor finansiär med allt vad det innebär av krav på inflytande över verksamheten.

Andra som skriver om Manifest Analyse är Ali Esbati, Ingrid Wergeland (chef för Manifest Analyse), Dagens Næringsliv/e24, Frifagbevegelse.no, Fagbladet, Dagsavisen, Dagbladet, Peter Raaum (kulturredaktör, Dagbladet) och Aftenposten.

För övrigt kan jag tipsa om något helt annat. Lena Andersson skriver fantastiskt bra om den subjektiva klasstillhörigheten i Axess.

Intressant?


Pizzapopulismen

Nu är alla personkryss räknade och som jag misstänkt sedan jag första gången såg listan så fanns det inget utrymme för någon att komma in underifrån och lyckas kryssa sig in som både Anna Hedh och Åsa Westlund gjorde för fem år sedan.  Men när valet närmade sig dök det upp flera mer eller mindre ambitiösa personvalskampanjer. Den som fått mest uppmärksamhet är tveklöst Evin Cetins kampanj som tog sats från plats 29 på listan. De frågor som drevs var väl inte särskilt utmärkande. Men genom att använda sig av nya arenor (pizzerior, syrianska kyrkor och kurdiska bröllop) för den politiska kommunikationen blev det ändå lite spännande.

Men det jag funderade mest på när jag betraktade kampanjen på avstånd var om det inte var den första verkligt populistiska kampanj som bedrivits i Sverige. Till vardags kopplar vi ju populistbegreppet till extremhögern. Att vara populist betyder i allmänhet att man är en gapig jävel som inte vill ta ansvar. Men en mer ursprunglig tolkning av begreppet finns att hämta i det sena amerikanska artonhundratalet då en folkrörelse av framförallt småjordbrukare svepte fram över landet. Motsatsen till folket, populisterna var politikerna och monopolkapitalisterna, plutokraterna. Att vara populist handlar i korthet om att vi här nere står mot dom där uppe, småfolket mot eliten. (Läs gärna Per Wirtén, Populisterna: En berättelse om folkets århundrade, Norstedts, 2000)

Evin beskriver det hon kallar Pizza-Sverige så här i en debattartikel:

”Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen. Det handlar om studenter, barnfamiljer, invandrare. De bor i höghus med paraboler. De har varken sommarresidens eller lyxbåtar. När de synliggörs i media speglas oftast bilbränder och upplopp, inte den överlevnadskonst som har präglat deras liv.”

Det är faktiskt en klockren populistisk beskrivning av samhället. Folket (”Pizza-Sverige”) beskrivs tillräckligt brett för att inte bara innesluta arbetarklassen i traditionell mening, utan också småföretagare och f-skatteproletärer, svennar och blattar. Vi som käkar pizza, till skillnad från eliten (som förmodligen äter gåslever eller sushi?).

Utan att dra några jämförelser i övrigt så kan man göra kopplingen till de norska högerpopulisterna i Framskrittspartiet (FrP). I Aron Etzlers Trondheimsmodellen (Karneval, 2007) berättar den norska vänsterjournalisten Magnus Marsdal om hur han under ett år försökte knäcka det han kallar FrP-koden och förklara varför ett högerparti blivit Norges största arbetareparti. Han gjorde det genom att leva som FrP:s väljare. Vilket bland annat innebar att han var tvungen att äta massor av ketchup.

”Journalisterna skrattade så de grät, men det var inte bara för det absurda. De skrattar åt ketchupen, för det är något de inte vill äta. Och allt det som finns i väljarkåren till Framskrittspartiets kulturella värld rankas som det lägsta. De lyssnar på svensktoppsmusik, en musik som bara spelas på nätternas tv-sändningar, och bara säljs på bensinmackar tillsammans med allt annat som betraktas som skräp. FrP-koden handlar om respekt för arbetarklassen.”

För medan FrP är som folk flest (som deras slogan lyder) är de andra partiernas företrädare (inklusive socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Ap) representanter för samhällseliten, med begränsad respekt (eller illa dolt förakt) för arbetarklassens kultur. Marsdal fortsätter:

”[FrP:s grundare Carl I.] Hagen blev direktör vid 24 års ålder och det kan man ju anse överklassigt. Men [Ap:s partiledare Jens] Stoltenberg slår mycket högre: han är andra generationens socialdemokratisk statsadel. Killen som skall företräda arbetarklassen skulle aldrig äta ketchup.”

Som personvalskampanj får nog Pizza-Sverige betraktas som misslyckad, bara 2,82 procent av de socialdemokratiska väljarna lade sin röst på den. Men vem vet, kanske har Pizza-Sverige en framtid som bredare populistisk rörelse? Om jag skulle ge ett råd till Evin och de som ledde hennes kampanj skulle det vara att registrera en lämplig hemsidaadress och börja värva populister – kandidater och aktivister – som kan stå upp för Pizza-Sverige om ett år. Det finns ingen anledning till att det inte ska finnas pizzapopulister på mängder av socialdemokratiska listor i valet 2010. Folket bygger landet, som Ulf Lundell skulle ha sagt, de är de enda som kan det.

Intressant?


Skattebetalarna får betala apoteksprivatisering

Idag beslutar den moderatledda riksdagsmajoriteten att privatisera Apoteket AB. När man lyssna på de borgerliga sjunga privatiseringens lov får man onekligen intrycket av att allt kommer att bli guld och gröna skogar vid en privatisering av Apoteket. Till råga på allt är det tydligen ett gigantiskt steg på vägen mot en demokratisering av Sverige, för i deras argumentation är det bara diktaturer som kan ha apotek i gemensam ägo. Redan där inser man att deras argument ska tas med en rejäl näve salt. För om man måste likna Sverige vid kommunistdiktaturer så lämnar förmodligen även den övriga argumentationen en del över att önska.

Till att börja med kan vi konstatera att Sverige har ett av världens effektivaste system för att hantera och sälja medicin, och att priserna är bland de lägsta i Europa. Det är därför ett styvt jobb att argumentera för att man ska rasera detta.

Den borgerliga alliansen påstår, med hänvisning till att högkostnadsskyddet ska vara kvar, att en avreglering av Apoteket inte leder till ökade priser. Men vad de inte berättar är att det är skattebetalarna som gemensamt bekostar receptbelagda mediciner till 80 procent. Och de vill tillåta de privatiserade apoteken att ta ut samma vinstmarginal som i resten av EU. En vinstmarginal som i snitt är dubbelt så hög som den svenska. Även om den enskilde inte skulle få betala mer för sina mediciner kommer kostnaderna att öka för samhället.

Man försöker måla upp en bild av ett myller av småföretagare, farmaceutiska bävrar som kommer att ta över där den statliga (kommunistiska?) kolossen tidigare funnits. Man lyfter gärna fram den norska privatiseringen av apoteksväsendet som en förebild. I Norge är apoteksmarknaden idag till 93 procent kontrollerad av tre multinationella apoteksbolag. Det finns alltså en överhängande risk att det statliga monopolet övergår i ett kapitalistiskt oligopol. Om det är någon som tror att det kommer att pressa priserna kan ju denne ta en titt på den svenska byggsektorn.

Den moderatledda avregleringen och utförsäljningen av Apoteket är ingen frihetsrevolution. Den kommer att leda till högre kostnader för oss alla. De som tjänar på affären är en liten grupp multinationella läkemedels- och apoteksbolag. Frågan är varför regeringen vill berika dessa företag på svenska folkets bekostnad? Varför är de så oförsiktiga med skattebetalarnas pengar?

Intressant?


%d bloggare gillar detta: