Etikettarkiv: peter gustavsson

Det finns en ny tidning i Uppsala

Jag har missat att berätta att det sedan någon vecka finns en ny tidning i Uppsala. I samarbete med ETC finns nu veckoslutstidningen UppsalaDemokraten med min vän Peter Gustavsson som politisk redaktör (ledarsidan redigeras som oberoende rödgrön). Anledningen är helt enkelt att jag inte lyckats lägga vantarna på ett pappersexemplar av tidningen.

Till utformningen är den syskon med ETC:s andra lokaleditioner, EfterArbetet i Skåne, ETC Örebro, ETC Stockholm och ETC Göteborg. Och jag tror att det är en fungerande väg framåt att samordna nationella och internationella nyheter samtidigt som man har egna lokala sidor (vilket är en förutsättning för att de olika editionerna ska få presstöd).

Men det här är ju ett ämne som jag skrivit om tidigare. Och till en liten del kanske jag kan ta åt mig äran för att UppsalaDemokraten numera faktiskt finns i pappersform (även om mitt direkta förslag inte vann gehör).

Lokala vänstertidningar (2008-07-01)

En radikal medieröst i Uppsala (2008-09-10)

Tidningen Arbetet återuppstår nästa år (2008-09-11)

ETC startar en Stockholmsedition (2008-11-30)

Nu är tydligen en radikal medieröst i Uppsala en bra idé? (2009-10-14)

Prenumerera kan du göra här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Annonser

Utförsäljning pågår

Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson & Kent Werne
Sälj hela skiten! Eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden
Ordfront förlag
2009

Mycket av den offentliga debatten under sommaren 2009 har präglats av följderna av privatiseringen av offentlig sektor. Det har handlat om en intern socialdemokratisk diskussion om synen på vinstuttag i friskolor. Det har handlat om sjukhusmat på entreprenad som knappt varit tjänlig som människoföda. Det har handlat om kommunal verksamhet som avknoppats till vrakpriser ena året har delat ut miljonvinster nästa. Det har handlat om rektorer för friskolor som justerat upp betyg för elever. Dessutom har den borgerliga regeringen beslutat att Apoteket ska säljas ut och att fullt ut avreglera järnvägen. För att ta några exempel. Sälj hela skiten! hade knappast kunnat komma vid en lägligare tidpunkt.

Men privatiseringarna är ingen ny företeelse, utan något som har pågått och omformat både det svenska och internationella samhället under flera decennier. Boken sätter privatiseringen i ett välbehövligt större sammanhang. Det vårdvalssystem som regeringen tvingat på landstingen är ett steg i en berättelse som underligt nog sällan diskuteras i sin helhet.

Detta trots att privatiseringarna har gått hand i hand med ökade klyftor, ökad stress och ökade kostnader. På princip alla punkter har processen inneburit försämringar om man eftersträvar ett sammanhållet samhälle med likvärdig välfärd för alla. En process som dessutom saknar stöd i den allmänna opinionen. Ändå har motståndet inte hittat sin form.

Inte minst Socialdemokraterna har haft ett ambivalent förhållande till privatiseringarna och man har tveksamt backat in i processen för att i efterhand accepterat faktum. Förmodligen har detta sin grund i att den dominerande funktionssocialistiska traditionen aldrig sett det faktiska ägandet som centralt. Industrisamhällets klasskompromiss ligger som en våt filt över tjänstesamhällets realiteter.

Men Sälj hela skiten! är en viktig och trots allt ganska uppmuntrande pusselbit till hur vi ska ta tillbaka samhällsutvecklingen från de krafter som ständigt strävar efter att stycka upp, varufiera och sälja ut vår gemensamma välfärd. Det finns alternativ till nyliberalismens härjningar, även om privatiseringarna de senaste decennierna ibland framstår som en oundviklig naturkraft.

Läs även Sälj hela skiten-bloggen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , .


Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?


Eftervalsfunderingar

Då var Europaparlamentsvalet över för den här gången. Analyser av valet kan göras på flera nivåer. De flesta valanalyser ni läser kommer att handla om det svenska delvalet. Om hur Junilistan åkte ut, Partipartiet åkte in och Sverigedemokraterna inte sågs till. Vad riksdagspartiernas framgångar eller bakslag kommer att betyda för nästa års riksdagsval.

Om man ska dra några generella slutsatser av valresultaten i de olika länderna kan vi konstatera att högerpopulistiska och nyfascistiska partier har gått framåt på bekostnad av socialdemokratiska partier som gjort sitt bästa för att distansera sig från sina kärnväljare i arbetarklassen för att tävla om medelklassen. Man kan konstatera att Sverige är ett undantag i det fallet då Socialdemokraterna behöll sin andel av väljarna medan Sverigedemokraterna inte tog några mandat.

Sen kan man dra ner det på lokal nivå och titta på hur valmönstren ser ut i olika delar av den egna kommunen. Jag tänker inte göra någon analys just nu, men jag tänkte skriva några rader om valet i Stockholm. Socialdemokraterna blev fjärde största parti (!) i huvudstaden. Det kommer att locka fram diskussioner om att socialdemokraterna inte satsade tillräckligt mycket på den ena eller andra väljargruppen. Den tämligen ofruktbara diskussionen om förort kontra innerstad, arbetarklass kontra medelklass förtjänar att få sig en ordentlig omgång. Men det får vänta till en annan gång. Istället vill jag bara visa en liten graf jag satte ihop. Det här är socialdemokraternas valresultat i EU- och kommunalval de senaste tio åren i Stockholm och i landet som helhet.

valresultat 99-09

Den socialdemokratiska klyftan mellan Stockholm och Sverige som helhet ökar. En utveckling som inte direkt är uppmuntrande inför valen 2010. Tjugohundratalet har varit ett förlorat decennium för den stockholmska socialdemokratin. Man undrar om det finns någon som har självinsikt nog att ta på sig ansvaret för detta och inse att man har misslyckats med sitt uppdrag?

Läs även Peters och Anders intressanta valanalyser. S-buzz länkar till ett gäng socialdemokratiska valanalyser.

Uppdatering: Kom precis på att knappt 7,56% av de röstberättigade i Stockholm gjorde det aktiva valet att rösta på Socialdemokraterna i valet. Känn på den.

Intressant?


Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?


En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?


Jag stöder Peter

Som bland annat Erik Laakso har noterat så ska socialdemokraterna i Uppsala bestämma sig för vem som ska bli partiets kandidat till finanskommunalråd efter valet 2010. Bland de nio nominerade finns flera duktiga partivänner. Min gode kamrat Peter Gustavsson berättar här i ett brev till arbetarekommunens valberedning om sig själv och om sin vision för Uppsala. Jag ”put my two cents’ worth in” och stöder Peter i hans kandidatur för att bli socialdemokratisk gruppledare och finanskommunalråd. Han är välförankrad i Uppsala och i den lokala arbetarrörelsen och föreningslivet och skulle vara ett bra val för både kommunen och partiet.

Uppdatering: Även Uppsalabon och socialdemokratiske veteranen Enn Kokk backar Peter.


%d bloggare gillar detta: