Etikettarkiv: poesi

Dikt under päronträdet

Så stod han äntligen i talarstolen. Den lille skräddarmästaren tittade ut över salen på Hotell Stockholm, harklade sig och sa på en grötig skånska märkt av åren på kontinenten: ”Vad vilja socialdemokraterna?”

Ungefär så brukar man beskriva socialdemokratins ankomst till Sverige. August Palm kallar till möte och sedan är bollen i rullning. Det är givetvis en sanning med modifikation. Palm var långt ifrån den enda hantverkaren som gett sig ut på gesällvandring på kontinenten och det var många som förde med sig den nya tidens idéer till fosterlandet. Det handlade också om stora förändringar i samhället. Men ingen kan ta ifrån honom den centrala roll han som agitator spelade i etableringen av en organiserad och politiskt medveten arbetarrörelse.

Det är idag 129 år sedan det där mötet på Hotell Stockholm i Malmö då han både försökte räta ut en del missuppfattningar om den nya läran och sprida dess evangelium. Man kan läsa delar av det han sa här.

Men jag väljer istället att publicera en dikt som Stig Sjödin framförde på nittioårsjubileumet för trettionio år sedan. Ernst Wigforss satt i publiken och man får nästa känslan av att dikten improviseras fram i stunden. Päronträdet som nämns ska Palm ha klättrat upp i för att hålla ett tal dagen efter (?) Hotell Stockholm. Dikten lär ha publicerats i nummer 50 av den socialdemokratiska idétidskriften Socialistiskt Forum.

Dikt under päronträdet

I denna tid med mycken verbaliseringskonst
och mycken kunnighet i ortografi,
skulle mitt hjärta häftigt röras
om någon hyrde lokal och sammankallade till möte
om de socialistiska principerna,
här eller vid Lill-Jans.
Vad jag sett och hört på fabrikerna,
på det nu så ofta nämnda verkstadsgolvet,
i skogen, på byggena, i pappersbruken,
vid de dånande massakokarna,
överallt där hjulen snurrar, motorer morrar,
borde kunna transformeras till begripligt språk
och föranleda diskussion.

Det borde komma någon skräddare,
som oförvillat ser på verkligheten,
det vore inte ur vägen med en korkskärare
eller tidningsskrivare som beskriver målet.
Det duger bra med murargesäller
och agitatorer med broschyrer på fickan.
I värsta fall kan vi samlas i ett vägskäl
med likasinnade.
Med rikspolisen på behörigt avstånd.

Vid en sådan sammankomst tänker jag inte anföra Marx,
inte heller Engels, Lenin eller Lassalle,
varken Kautsky eller Bernstein.
Jag avstår även från Branting.
Wigforss är själv här och kan säkert vittna
om hur man skurar ord och idéer rena.

Det är inte längre det förflutna,
som vill tala genom mig.
Sentimentalitet har vi haft Övernog av.
Det finns folk i rörelsen som lyckas
med konststycket att förgylla 20-talets,
30-talets kriser med heroism.
Det är inte heller min personliga besvikelse,
inte min grämelse över ouppnådda mål,
som talar med mina ord.
Det är något större,
något förfärligt, skrämmande och kallt.
Det kan se ut som förvanskning.

Jag lägger alltså bara fram vad jag sett
och hört i fabrikerna, på det populära
verkstadsgolvet, föremål för täta studiebesök
av delegationer som hos teoretikerna noterat
att där kan revolutionen börja.
Jag har också upplevt det jag talar om
i skogen under upplegor, i kyla.
Vid den stora pappersmaskinen,
där ingen kan göra sig hörd,
har jag vaksamt följt dess viga rörelser.
Där de nya städerna reser sig
ser jag det dagligen, det vill säga
det hemska människospillet.

Det jag talar om heter likgiltighet,
vämjelse. Eller förakt.
Ordet framkallar konvulsioner, ryckningar,
spasmer. I tidningar, etermedier, hos enskilda.

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

Så talar bara fossiler.
Dithän har det gått. Jag är inte förryckt,
Och jag nöjer mig inte med undanflykter,
ty förtalet har spritt sig in i organisationens
blodomlopp.
Jag har hört begåvade statsråd retirera
när socialismen kommer på tal.

Har vi egentligen försökt att med humana
medel närma oss visionen?
Är det någon som kan telefonnumret till
Hotell Stockholm eller päronträdet?

2
Hör ni vad jag säger?
Hör jag vad jag själv säger?
Är det någon här som förstår mitt tungomål?
Jag frågar därför att jag är skakad
och därför att mitt språk hotar sönderfalla.
Jag dras själv med en feghet som är tyngre
än de göt som produceras i min ungdoms stålverk.

Jag nämner ordet socialism
och tänder därmed ett fruset ljus
i arborrarens,
i gjutarens,
skogsarbetarens,
maskinförarens,
fanerhuggarens,
valsarens,
elektrikerns,
målarens,
svetserskans Ögon.
Ännu en barnslig stadsbo,
som har råd att vara naiv eller skamlös
och trivs bland slipprigheter.
De vänder sig bort med slocknande ögon.

Många som varit på kurs och lärt sig termerna
börjar genast tala om bruttonationalprodukten.
För andra är frågan teknisk, retorisk, teoretisk.
Sedan börjar de exemplifiera och fjärmar sig
raskt från kärnan i min fråga:
Hur gick det med socialismen?
Hur kommer det sig att ordet klart utsagt
i förtroendevalda församlingar låter som blasfemi?

Den som blir arbetslös fräts inifrån.
Jag vet att den överflödiga söndervittrar.
Men det handlar inte bara om arbetslösheten.
Jag talar om en vidsträckt, långsträckt
innebörd i socialismen.
Om den värdighet som finns inne i själva ordet
och som berättar för oss att det går att leva
jämlikt mänskligt.
Mitt i dånet från motorerna kan du höra
hur mitt ord krossas och splittras
mot det hårda golvet.

3
Den politiska fången Bobynin, en tekniker,
säger i Solsjenitsyns Den första kretsen,
när säkerhetschefen hotar att klämma åt honom,
att det finns bara hans liv att ta
och han är inte rädd för döden.
Kläderna, ja, till och med näsduken han snyter sig i
tillhör den allsmäktige staten-diktatorn.
Han har inga anhöriga.
Han har genomgått många stadier av förnedringar
och förödmjukelser utan att böjas.
Hans insikt är skållad i många läger under många år.
Det finns inget annat än livet att ta,
och det är honom likgiltigt,
ty sju bottnar under helvetet upphör den starkaste
kraften av alla, livsdriften, att verka.
Därför talar han sanning.
Dess verkan är fruktansvärd.
Som på en röntgenbild är rötan i systemet avslöjad
Säkerhetschefen ser den förlamning,
som omsluter honom själv,
känner kedjorna som håller honom fast,
sveket som ger svek tusenfalt igen,
medan fången självklar, öppen
vilar i sin oåtkomliga integritet.
En människa som man berövar allt är fri igen.

Av detta har jag lärt,
skolat min rädsla så att jag växer
rakare igen.

Därför kan jag erinra om den allvarliga cirkeln
under kökslampan vid bordet i baracken på bruket,
män som talade lugnt om socialismen,
om vad de läst i Tiden av en skribent med klara ögon.
Han finns här i dag.

Jag förmodar att deras spaningsuppdrag var viktigt.
Stundom blev samtalet hetsigt av motsatser,
motspråk, som när vågor välter mot varandra,
förda till stranden av flera vindar.

Nu säger en av dagens lojala, självsäkra poeter
att diktarna ska gå ut till folket och förse
detta anonyma folk med argument.
Då kan politikerna fortsätta att administrera
en allt mer komplex ekonomi.
Han aktar sig för att tala om rättens krater.

Jag tror mig veta och det får gärna
låta skrytsamt och förmätet,
att folket redan har det bästa av argument,
ty de upplever med kropp och själ vad som sker.
För 14: 50 i timmen lånar de ut sina kroppar,
för att nu hälsa från traktorfabriken.
Akta dig för att tala med dem om själen,
då möter du blickar som nässlor,
som syra som renar stål.

Försök att tala med dem om färdriktningen.
En röst ekar dovt i futten där arbetarna har rast
Fritiden? Vi flår kapsylen av en sjuttifemma
när veckan är slut.

4
Jag erkänner att det skulle ligga bättre till
på tungan att från denna plats i panegyriska
ordalag skildra den kollektiva gärning
som begynte när skräddargesällen for ut.
Det går att mäta den i kalorier, protein
och hygien. Längre tumstockar behövs nu
när pojkarna mönstrar beväring.
Jag bugar mig i vördnad för allt detta,
ty jag vet att tryggheten är det bästa fundamentet
om man vill göra sig fri.

Ändå känner jag på mig att någon måste åter
klättra upp i päronträdet och tala elementärt.
Min far var skräddarson och insöp också han
socialismen med vandrande gesäller.
Själv erbjuder jag hyskor,
eftersom jag inte kan sy knapphål.

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Stig Sjödin 7 november 1971

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


När heliga män gick på min barndoms gator

Första gången jag läste Mohamed Omars diktsamling Tregångare var jag tvungen att ringa upp en kompis och läsa högt ur den. Jag tror inte någon diktsamling har gripit tag i mig på ett så direkt sätt som den gjorde. Omar lyckades blanda en sufisk känsla med miljonprogrammets betong. Allt serverat i en modernistisk språkdräkt som gav orden autencitet. Att alltsammans dessutom utspelade sig i min egen uppväxtstad Uppsala gjorde bara berättelsen så mycket starkare. Heliga män vandrade på min barndoms gator…

Uppföljaren Faraos förbannelse hade en annan ton. Den var lika stark, men annorlunda. Gottsundas betong hade ersatts av ett mer traditionellt Uppsala. Omar hade blivit en kultursidaälskling och diktsamlingen var mer akademisk. Men den strävade också efter att grunda det islamiska i den svenska myllan. Ruiner av uråldriga moskéer i det svenska kulturlandskapet och Linné som sufisk schejk. Det var en islam där moskéerna skulle kunna vara målade i falurött med vita knutar och bönemattorna vara hemvävda trasmattor.  

Den fick mig att tänka på de historier jag tagit del av från när islam rotade sig i Kapstaden. Hur olika traditioner som förts dit över haven av krigsfångar och slavar skaffade sig ett unikt lokalt uttryck, inte sällan präglad av en rejäl dos magi. Historierna om Tuan Guru och de andra tidiga religiösa ledarna som rörde sig i gränslandet mellan det boklärda och mystiken.

Därför kunde jag inte riktigt förstå hur Omar kunde komma ut som ”islamist”. Den rigida och stelbenta tolkningen av islam gick inte ihop med det öppna och sökande som jag såg i hans poesi och andra texter. Det fanns absolut en konservatism där. Men den var inte absolutistisk. Det fanns ett utrymme för nytolkning, omtolkning. Det var ijtihad (tolkning) snarare än taqlid (imitation), ett sökande efter det som var halal (tillåtet) snarare än det som var haram (förbjudet). Det var det som gjorde Minaret till en läsvärd tidskrift under hans redaktörskap.

Allt det där rasade när han kom ut som ”islamist”. Jag tror inte att han hela tiden haft en dold agenda. Han hade inte kunnat skriva det han gjorde om han hela tiden hade varit en annan under ytan. Det gör också att jag inte heller kan tänka mig det motsatta, att det här skulle vara någon form av konstprojekt. Att han vill visa på något i samhällsdebatten genom att spela en roll, wallraffa som extremist. Han är den han är. Samma människa, men med en annan själ. Ett varmt bultande hjärta som förstenats i hat.

Jag saknar de heliga män som gick på min barndoms gator…

Med anledning av artiklarna i Svenska Dagbladet (1, 2, 3).

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Vi har ju ingen rörelse ju!

Jens Lundberg & Daniel Suhonen (red)
Snart går vi utan er: Brev till socialdemokratin
Tvärdrag/Leopard förlag
2009

– Vi har ju ingen rörelse ju!

Det är som ett mantra som ekar genom flera av bidragen i antologin Snart går vi utan er som SSU:s debattidskrift Tvärdrag har gett ut tillsammans med Leopard förlag. Och ska man vara ärlig är det lite tröttsamt. Vill man som flera skribenter återuppliva folkrörelserna måste man också analysera varför dessa rörelser inte fyller samma roll idag som de gjorde förr. Hur har samhället förändrats? En oreflekterad nostalgi om hur allt var bättre förr hjälper inte för att bygga de folkrörelser som man (även jag) gärna vill se. Först och främst för att bilden förmodligen är falsk. Tage Erlander var knappast – oavsett vilka råd han gav Olof Palme när denne tog över – någon mysfarbror som inför varje beslut samlade massorna kring sig för att noga höra sig för vad rörelsen tyckte. Möjligen gav ett vitt förgrenat rotverk en intuitiv förståelse för känslan i myllan, men framförallt gav det möjligheten att föra ut ett budskap i en tid då informationskällorna var betydligt färre än idag. Om man gräver i arkiven kommer man upptäcka att intoleransen mot oliktänkande var hårdare under guldåldern efter andra världskriget än den någonsin är idag. Men det görs ingen sådan analys. Istället har ett gäng politruker på något omärkt sätt tagit makten. Hur de lyckades göra det om det fanns en så stark rörelse är dock oklart? Ibland måste man kanske acceptera att socialdemokratin varken är eller har varit så rosenröd som den verkade för många på det första klubbmötet i SSU.

Och kan man som Sofie Wiklund argumentera för Mona Sahlins olämplighet som partiledare med utgångspunkt i att hon ”knappt har haft ett vanligt jobb” om man inte samtidigt presenterar tidigare partiledares personliga erfarenheter av ”vanliga jobb”? Vad skulle det vara för kneg hon tänker sig då? Är det Hjalmar Brantings tid som amanuens på observatoriet i Stockholm? Är det Per-Albin Hanssons tid som bodknodd? Är det Tage Erlanders tid som lexikonredaktör? Är det Olof Palmes tid på den militära underrättelsetjänsten? Är det Ingvar Carlssons tid som SSU-ordförande? Är det Göran Perssons tid som ABF-ombudsman? Faktum är att man inte blir partiledare om man först tillbringar tjugo år på bruket i Borlänge. Faktum är att man knappt blir fackföreningsombudsman. Man kan ju beklaga att politik är ett hantverk som premierar yrkeserfarenheter som ligger nära politiken, som politisk tjänsteman eller rörelsenära ombudsman. Men frågan är om det varit så annorlunda förr? Hjalmar Branting blev arbetarrörelsens hövding i egenskap av tidningsman och opinionsbildare. Och efter det har det fortsatte på samma sätt. Socialdemokratins ledare har alltid varit yrkespolitiker. Dåtid och nutid kanske inte skiljer sig så mycket åt ändå?

Men det finns bidrag som höjer sig över mängden och försöker greppa socialdemokratins essens. I till exempel redaktörerna Jens Lundbergs och Daniel Suhonens texter finns den socialistiska reformism som var en bärande del när andra generationens socialdemokrater som Ernst Wigforss och Gustav Möller lade grunden för den moderna svenska socialdemokratin. De såg aldrig välfärdsstaten som ett alternativ till socialismen. Snarare var det ett sätt att ympa in socialistiska drag i det kapitalistiska systemet. Och där finns det något som ofta saknas i den aktuella socialdemokratiska debatten, en analys av hur maktförhållandena i samhället har förändrats av reformer och kontrareformer under efterkrigstiden och hur detta har påverkat förutsättningarna för politiskt inflytande och ekonomisk jämlikhet. Att socialdemokratiska politiker idag skulle stanna upp och fundera över hur den ena eller andra sammanslagningen eller egenavgiften påverkar dessa maktförhållanden är i all sin enkelhet nästan utopisk.

Magnus Wennerhag gräver i ett intressant bidrag efter den sociala demokratins källvatten och hittar den i den sociologiska pionjären Lorentz von Steins analys av den politiska demokratin och arbetarrörelsens parallella framväxt under 1800-talets första hälft i Frankrike. von Stein såg syntesen av dessa rörelsers krav på allmän och lika rösträtt, respektive sociala rättigheter och ekonomisk utjämning som garanten mot samhällets undergång. Via en diskussion om den ovetenskapliga moralpolitikens återkomst i samhällsdebatten avslutar sedan Wennerhag sitt inlägg med en appell till arbetarrörelsen att återuppta ett rationellt socialt demokratiskt projekt för att bekämpa de klyftor som skapats av de senaste decenniernas nyliberalism och moralism. Det är läsvärt.

Som en parantes kan det var värt att påpeka att den amerikanske tidningsmannen och arbetarledaren Orestes Brownson redan 1841 (nio år innan von Stein) talade om en social demokrati där ”människors faktiska omständigheter i samhället ska vara i harmoni med deras erkända rättigheter som medborgare.” (En parantes som kan sorteras in under avdelningen onödig kunskap.)

Eftersom Tvärdrag de senaste åren fått mer och mer drag av kulturtidskrift är det också självklart att boken har kulturella inslag. Fabian Göransson och Liv Strömqvist bidrar med varsin tecknad serie som på några få rutor lever upp till den gamla klyschan ”en bild säger mer än tusen ord”, framförallt är Göranssons beskrivning av hur ”sosse” var ett skällsord när han växte upp i fashionabla Saltsjöbaden genial i all sin enkelhet.

Och i Jenny Wrangborgs dikt Striden (där också antologins titel är hämtad) finns en ton som påminner mig om den dikt rörelsepoeten Stig Sjödin skrev till nittioårsdagen (1971) av August Palms tal om vad socialdemokratin vilja. Lite sorgset deklamerade Sjödin på jubileet:

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Samma typ av otålighet finner vi i en annan tid hos Wrangborg:

Glöm inte var det var vi började,
glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trötta på att vänta.
Snart går vi utan er.

I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp
ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

Snart går vi utan er är ett gott försök, men den håller tyvärr inte hela vägen när bidragen blandar och ger. Flera av texterna hade tjänat på ett tuffare redaktörskap för att mejsla fram analys och stilistik. Men mina invändningar kanske har att göra med att jag är lite bitter över att inte få vara med i antologin? I datorn låg ett utkast till en inledning:

Till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,

Till att börja med får jag passa på att gratulera på födelsedagen. Etthundratjugo år är en aktningsvärd ålder. Trots att du hann upp i de trettio innan den allmänna rösträtten infördes är du äldre som parti än alla andra. Visst kan några av dem hävda släktskap med parlamentariska kotterier långt ner i artonhundratalet. Men partier som vi menar med begreppet var de inte. Och kanske inte du heller, då under de första decennierna? Innan rösträtten blev var mans egendom var du framförallt en utomparlamentarisk rörelse. De som satt på den där kongressen på Tunnelgatan i Stockholm representerade fackföreningar som inte fick förhandla om kollektivavtal eller ens mötas som de ville, ett antal socialistiska diskussionsklubbar och till och med några begravningskassor. Men trots allt det här, du var först och är den enda som behållit sitt namn hela tiden. Det har väl varit ett starkt varumärke som man säger nu för tiden.

Vi har inte hängt lika länge. Vi dejtade visserligen från och till under många år. Jag röstade på dig när det var val. Det kändes alltid som ett självklart val. Men det stannade på den där KK-nivån under lång tid. Inte så att jag inte tänkte ibland att det vore schysst med ett mer stabilt förhållande. Men det blev liksom aldrig av. Ditt humör i slutet av nittiotalet, med budgetsanering och flörtande med anglosaxiska idéer om ”tredje vägen” gjorde det för svårt att ta det där avgörande steget.

Tills den 30 april 2001. Jag stod i tårgasdimman utanför ett högt stängsel som omgärdade det gamla kastellet i Quebec City i Kanada. Anledningen till tårgasen och stängslet var att Amerikas alla regeringschefer hade barrikaderat sig på insidan för att förhandla fram ett allamerikanskt frihandelsavtal. Där inne satt alla från Bush till Chavez och beslutade att allt från vatten till högre utbildning skulle vara varor som vilka som helst. Utanför fanns fackföreningsmedlemmar och studenter, kristna aktivister och svartblockare. Och där fanns också jag. En lite förvirrad utbytesstudent med en snusnäsduk över näsan och rinnande ögon. Det var där i tårgasdimman, i uppgivenheten och euforin som jag bestämde mig för att fråga chans på dig.

Sedan dess har det varit du och jag. Det har inte varit ett lätt förhållande. Vi har grälat och älskat med samma passion. Och det är bra, jag visste från början att vi inte alltid skulle vara sams. Förmodligen står det i alla relationshandböcker att man inte ska försöka ändra på den andra. Men jag tror att det är viktigt att tala klarspråk i ett förhållande, att säga till när man ser att den andra inte mår bra…

Intressant?


Coltranes ande

I tonernas mellanrum
I John Coltranes andhämtning
Förnimmer man gudomlighet


Ruiner

Varje civilisation bygger sina monument.
Varje monumentruin föregås av ett beslut,
en härskares val att inte upprätthålla det.
Förfallna ruiner är lika mycket monument
över de som tillät förfallet som dess skapare.
Vilka ruiner kommer finnas kvar för att berätta
historien om vårt samhälles uppgång och fall?


Greider om Obama och det andra Amerika

Hos Johan hittar jag länken till en dikt som Göran Greider skrivit på Dala-Demokratens ledarsida med anledning av Barack Obamas installation som USA:s 44 president. Ganska fin tycker jag. Även om jag antar att han menar TAMLA Motown. Det andra Amerika, The Other America, var även namnet på en inflytelserik bok om fattigdomen i 1960-talets ekonomiskt blomstrande USA som skrevs av socialistledaren Michael Harrington. Appropå det där andra Amerika som Greider beskriver (och som även jag är väldigt förtjust i).

”Är du då inte betydligt mer radikal än
vad du kunnat visa?
Det är vad många av oss tror,
det är också vad jag innerst inne tror,
och det är ju därför som så mycket
hopp nu sätts till dig,
Amerikas förste svarte president.

Barack Hussein Obama –
bara ditt mellannamn
gör Amerika så mycket större
än det där imperialistlandet som så länge
jag levat härskat över världen,
med sina vapen,
sina högerkristna, sina nykonservativa,
och sina jätteföretag
som hemsöker varenda kontinent.
Och visst, jag hatar lika mycket som du
att tala om hudfärg,
men din afrikanske far finns där nu:
Hela den fattiga världen
med en fot i Vita Huset.

Det snöar i Sverige idag.
Landskapet börjar om.

Och hela mitt liv har jag levt i drömmen
om det andra Amerika:
Walt Whitmans Amerika,
Woodie Guthries Amerika,
Robert Kennedys Amerika de sista
veckorna av hans liv då han radikaliserades,
Malcolm Xs Amerika,
Rachel Carsons Amerika när hon såg planetens
framtid i en döende växt,
Henry David Thoreaus Amerika,
Joyce Carols Oates Amerika
och det sällsamma Amerika
där Marilyn Monroe aldrig begår sitt självmord,
Gary Snyders zenbuddhistiska Amerika
uppe bland Oregons skogshuggare,
John Browns hjältemodiga förräderier
och de upproriska slavarnas Amerika,
Rosa Parks Amerika när hon inte reser sig
för en vit man på bussen
i december 1955 i Selma, Alabama,
Tumbla Motowns Amerika,
Emma Goldmans anarkistiska Amerika och Joe Hills,
Bob Dylans, Janis Joplins
och Bruce Springsteens Amerika,
Martin Luther Kings Amerika som också ljuder
I John Coltranes A Love Supreme,
Sitting Bulls Amerika
med en buffels andedräkt:

Vi som tror på dig ser allt det där
och hör allt det där bakom dig.
Och det kan stanna där:
Vi ökar inte förväntningarnas bördor:
Vi lodar bara förhoppningarna
i det andra Amerika.”


… och andra dikter

Nätpubliceringssajten Kapitel 1 har fått en hel del uppmärksamhet under de få dagarna de funnits uppe. Jag bestämde mig för att prova på och har börjat på en diktsamling … och andra dikter. Gå gärna in och rösta.


%d bloggare gillar detta: