Etikettarkiv: recension

När vinden vände

I Tvärdrag 1/2010 publiceras följande recension (här i en något längre version):

Kjell Östberg
När vinden vände. Olof Palme 1969-1986
Leopard förlag
2009

”Äntligen stod den nyvalde partiordföranden i talarstolen.”

Parafrasen på inledningen till Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” är passande. Många skiften i arbetarrörelsens historia kan ges gestalt i talarstolen. August Palms föredrag om vad socialdemokraterna vilja en kulen höstafton 1881 i Malmö. Hjalmar Brantings linjetal i Gävle fem år senare där han redogör varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk. Per Albin Hanssons beskrivning av det klasslösa samhället som ett folkhem i Riksdagen 1928. I den traditionen är det rimligt att Kjell Östbergs ”När vinden vände” tar sin början i talarstolen på den socialdemokratiska partikongressen 1969.

Det parti som Olof Palme tar över ledningen för är världens framgångsrikaste. Man har suttit vid regeringsmakten oavbrutet i trettiosju år. Banden med världens starkaste fackföreningsrörelse är starka. Samhället är det mest jämlika och moderna som världen skådat. Året innan hade en majoritet av väljarna valt att rösta på Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti i riksdagsvalet. Dramaturgiskt är det upplagt för fiasko. Men det man slås av när man i backspegeln betraktar den där oktobereftermiddagen för fyrtio år sedan är den självklara tron på att politiken kan göra skillnad. När Palme i sitt tal gör en problembeskrivning av samhället är frågorna bekanta:

”Det som mer och mer upplevs som de rika industrinationernas misslyckande är de sociala spänningarna, de orimliga klassklyftorna, maktkoncentrationen, miljöförstöringen, svårigheten att motsvara människornas krav på delaktighet…”

Det som skiljer är möjligheterna. Problemen var inte oöverstigliga. Tvärtom var samhällsförändring socialdemokratins kännetecken. Men även om framtiden fortfarande var skimrande och många radikala reformer fortfarande skulle sjösättas blev Palmes tid vid rodret betydligt stormigare än föregångaren och lärofadern Tage Erlanders lugna seglats genom de gyllene årtiondena efter andra världskriget.

Olof Palmes tillträdde samtidigt som efterkrigstidens ständiga tillväxt nådde sitt slut och hela hans partiledartid kom att präglas av återkommande kriser, affärer, konjunkturnedgångar och en arbetslöshet som låg på nivåer långt över det man tidigare vant sig vid. Det är han som leder socialdemokratin till inte bara ett utan två valnederlag, och det är han som är partiledare när, som titeln antyder, den politiska vinden vänder.

Trots allt detta är det i Olof Palmes tidiga sjuttiotal som många ser den sanna socialdemokratin. I symbios med tidens allt mer radikaliserade folkrörelser genomförs reformer på arbetsmarknaden, i jämställdheten, på miljöområdet. Den gemensamma sektorn byggs ut, kvinnorna tar på allvar steget ut på arbetsmarknaden och Palme är en självklar allierad för de nyligen självständiga länderna i tredje världen.

Kjell Östberg har med sin tvådelade biografi tecknat en utomordentlig levnadsbeskrivning över en av Sveriges viktigaste och mest omstridda politiker. Personen som träder fram är inte det (s)-märkta helgon som många velat få honom till. Det är en komplex karaktär som parallellt med det brillianta och solidariska kunde vara både snarstucken och tvär, ointresserad av riksdagsarbetet och av andra människors åsikter. Partiledaren Olof Palme är inte heller intelligentsians självklara samtalspartner som han var under sin tid som vanligt statsråd. Det är uppenbarligen svårare att vara en skönande när man i sista hand är den som ansvarar för den praktiska politiken.

Östberg slår också hål på myten om att folkhemmet gick under som en direkt följd av mordet på Palme. Det står tämligen klart att socialdemokratin redan var på reträtt när skotten föll på Sveavägen i februari 1986. När Olof Palme mördades hade vinden redan vänt och nyliberalismens snålblåst hade redan dragit in över Sverige.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Adeln frodas bland bidrag och särregler

Den här recensionen är även publicerad i Broderskap (46/2009).

Björn af Kleen
Jorden de ärvde
Weyler förlag
2009

Egentligen borde den vara utdöd. Den godsägande adeln är en rest från en annan tid. Innan upplysningen och demokratins genombrott. Innan industrisamhället, för att inte tala om tjänstesamhället. Den är ett eko från ett tolvhundratal då ett antal stormannasläkter gavs skattefrihet mot att de ställde bepansrat rytteri i kronans tjänst. Kort sagt, den borde inte ha en plats i ett modernt samhälle.

Ändå finns den kvar, mitt ibland oss. Den inte bara lever, den verkar av allt att döma även ha hälsan. I reportageboken Jorden de ärvde tar Björn af Kleen oss med på visit hos en jordägande adel som frodas i en mylla av EU-bidrag, skattesänkningar och arkaiska särregler som åsidosätter den normala arvslagstiftningen. Inte sällan med eldunderstöd av olika kulturvårdande myndigheter och välfinansierade lobbyorganisationer som författar remissvar om behovet av att bevara godsens ”kultur- och maktlandskap”.

Det finns något djupt obehagligt, men samtidigt kittlande, i att läsa om dessa livskraftiga kvarlevor. Inte minst när århundraden av herremannamentalitet kommer fram i ljuset. Att bocka och buga med mössan i hand när man träffar ”Baron” ligger inte långt borta när ägor och arrenden ska inspekteras. Feodalismen kliver skamlöst in i moderniteten.

Arbetarrörelsen har dock uppskattat den gamla godsägaradeln av samma skäl som man uppskattat de industrikapitalistiska familjerna. Den är långsiktig, rationell och pålitlig. Småbönder och småföretagare har alltid varit svårare att få grepp om med viljor som spretar och oförmåga att ta samhällsansvar. Godsägare och industrikapitalister å andra sidan har man som statens förvaltare och arbetsmarknadspart kunnat möta på jämställd fot. Samförstånd kräver maktbalans.

Godsherrarna har en air av både gammal stamtavla och goda framtidsutsikter. Det är kanske därför moderna makthavare som näringslivsproffset Claes Dahlbäck och statsmannen Göran Persson har valt att investera i en livsstil som historien visat inte bara levererar kortsiktiga vinster, utan även ger möjlighet att bli stamfader till en ätt som kan överleva genom generationerna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,


En katekes att ta fram när andan faller på

Följande recension är även publicerad i LO-tidningen (35/2009).

Olof Palme
Vi ses igen, kamrater: Tal och texter 1964-86
Murbruk förlag
2009

Olof Palme var onekligen en grandios retoriker som bidrog med en färggrann palett till vad Ingmar Bergman en gång beskrev som ”de grå kompromissernas ideologi”.

Han var dock ingen stor teoretiker på det sätt som Nils Karleby och Ernst Wigforss var det. Han använde sin formuleringsförmåga för att fånga upp tendenser i samhällsdebatten och sätta in dessa i ett socialdemokratiskt sammanhang. Men frågan är vad kongressernas och massmötenas högtidstal fyller för funktion när de lyfts ur sitt sammanhang?

Tanken är säkert att de ska verka uppmuntrande och eldande för de kvarvarande aktivisterna. Men texterna lämnar mig tom.

Kanske är det för att jag mött och tjusats av dem förr, och att återseendet aldrig kan mäta sig med den första förälskelsen.

Men troligare är att det jag saknar inte är Palmes verbaliseringskonst, utan den praktiska reformism som den omgav. Välfärdens utbyggnad, de minskade klassklyftorna, den ökade jämställdheten mellan könen, solidariteten med jordens fördömda.

Snarare än en politisk antologi känns Vi ses igen, kamrater som en religiös textsamling. En del av den socialdemokratiska ortodoxins liturgi. En katekes att ta fram när man med ett citat vill visa på sina band till den sanna tron på ”Mäster Olofs tid”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,


Inför ett kvartssekel av segrar?

Den här recensionen är även publicerad i Broderskap (41/2009).

Alexandra Franzén & Matz Larsson (red)
Efter ett kvartssekel av nederlag: En debattantologi om arbetarrörelsen och framtiden
Murbruk förlag
2009

Antologierna om arbetarrörelsens vägval duggar onekligen tätt i år. Tidigare har vi fått oss Snart går vi utan er och Den grå vågen till livs. Senare i höst kommer S-studenters tiotalsprogram och Fronesis temanummer om socialdemokrati. Men innan dess en antologi med en tämligen dyster titel, Efter ett kvartssekel av nederlag som Byggnads och S-studenter står bakom.

Det är en heterogen samling skribenter som samlas i antologin. Socialdemokrater, vänsterpartister och partilösa socialister. Opinionsbildare, fackligt aktiva och akademiker. Och bara det är en uppmuntrande tanke. Gamla tiders organisatoriska skrankor faller samman och nya möjligheter öppnas i dess ställe.

Det storslagna, som Kajsa Borgnäs ekosocialistiska systemkritik, paras med det vardagsnära radikala, som Frances Tuuloskorpis spännande erfarenheter av facklig gräsrotsorganisering. Allt är inte bra och de olikartade bidragen blandar och ger.

Och det är knappast heller en kör som sjunger i harmoni med varandra. Det är spretigt och ojämnt. Där en del skribenter pekar på behovet av att ta in olika förtrycksperspektiv och öppna sig för nya samarbeten, är andra blinda för att sexism och rasism även kan finnas i vad som verkar vara ett statiskt arbetarkollektiv.  Men när texterna placeras sida vid sida möts de och skaver och smeker varandra.

Olle Sahlström öppnar i sin kritik av arbetarrörelsens traditionella former upp för nya perspektiv i vänsterdebatten. Mer demokrati och pluralism i kombination med färre hierarkier och organisatoriska gränsdragningar är kontentan. Det är inte en invändningsfri kritik som Sahlström presenterar, hans framgångsexempel i europeisk fackföreningsrörelse organiserar ofta bara en bråkdel av arbetarna och det är denna svaghet som tvingat dem att anta andra former för att påverka samhället. Men hursomhelst är det en frisk bris som blåser in i kammare där luften länge stått stilla.

Boken igenom finns det en vilja att återerövra och utveckla arbetarrörelsens problemformuleringsprivilegium. Att mobilisera och omgruppera sig inför framtiden. Nya tider leder till nya strider. Och kanske ett kvartssekel av segrar?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Utförsäljning pågår

Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson & Kent Werne
Sälj hela skiten! Eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden
Ordfront förlag
2009

Mycket av den offentliga debatten under sommaren 2009 har präglats av följderna av privatiseringen av offentlig sektor. Det har handlat om en intern socialdemokratisk diskussion om synen på vinstuttag i friskolor. Det har handlat om sjukhusmat på entreprenad som knappt varit tjänlig som människoföda. Det har handlat om kommunal verksamhet som avknoppats till vrakpriser ena året har delat ut miljonvinster nästa. Det har handlat om rektorer för friskolor som justerat upp betyg för elever. Dessutom har den borgerliga regeringen beslutat att Apoteket ska säljas ut och att fullt ut avreglera järnvägen. För att ta några exempel. Sälj hela skiten! hade knappast kunnat komma vid en lägligare tidpunkt.

Men privatiseringarna är ingen ny företeelse, utan något som har pågått och omformat både det svenska och internationella samhället under flera decennier. Boken sätter privatiseringen i ett välbehövligt större sammanhang. Det vårdvalssystem som regeringen tvingat på landstingen är ett steg i en berättelse som underligt nog sällan diskuteras i sin helhet.

Detta trots att privatiseringarna har gått hand i hand med ökade klyftor, ökad stress och ökade kostnader. På princip alla punkter har processen inneburit försämringar om man eftersträvar ett sammanhållet samhälle med likvärdig välfärd för alla. En process som dessutom saknar stöd i den allmänna opinionen. Ändå har motståndet inte hittat sin form.

Inte minst Socialdemokraterna har haft ett ambivalent förhållande till privatiseringarna och man har tveksamt backat in i processen för att i efterhand accepterat faktum. Förmodligen har detta sin grund i att den dominerande funktionssocialistiska traditionen aldrig sett det faktiska ägandet som centralt. Industrisamhällets klasskompromiss ligger som en våt filt över tjänstesamhällets realiteter.

Men Sälj hela skiten! är en viktig och trots allt ganska uppmuntrande pusselbit till hur vi ska ta tillbaka samhällsutvecklingen från de krafter som ständigt strävar efter att stycka upp, varufiera och sälja ut vår gemensamma välfärd. Det finns alternativ till nyliberalismens härjningar, även om privatiseringarna de senaste decennierna ibland framstår som en oundviklig naturkraft.

Läs även Sälj hela skiten-bloggen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , .


Kriget om tanken

Ali Esbati
Tankekrigen: Hvordan høyresiden vinner de viktige slagene
Manifest senter for samfunnsanalyse
2009

Det är ingen ny historia för oss som deltagit i, och betraktat, det politiska samtalet i Sverige. Vi har sett hur lagstadgade fackliga metoder jämförts med maffiametoder. Hur skattekvoten blivit skattetrycket. Hur borgerlighetens politiska broilers har samtrimmats i akademier och på bjudresor till den milda graden att det inte längre är möjligt att se skillnad på en CUF:are och en MUF:are. Hur valfrihet har blivit synonymt med privata oligopol.

I en liten och lättfattlig pamflett redogör Ali Esbati för en norsk publik hur den näringslivsfinansierade ideologiska högern i Sverige har tagit för sig av problemformuleringsprivilegiet under de senaste decennierna med hjälp av ett nätverk av tankesmedjor och frontorganisationer. Men också hur en liknande utveckling har börjat göra sig gällande i Norge under de senaste åren.

Pamfletten är en introduktion till den norska fackföreningsfinansierade tankesmedjan Manifest senter for samfunnsanalyse (Manifest Analyse) som lanserades tidigare i sommar. Och något som slår en när man läser Tankekrigen är hur inbjudande den är att läsa. Pamfletten är luftig, vällayoutad och tryckt i ett behändigt format. Ljusår från de trista A4-rapporterna som den svenska vänstern och fackföreningsrörelsen brukar sprida omkring sig. Dessutom är den föredömligt kort (ett femtiotal sidor av vilka Esbatis text upptar knappt trettio), perfekt för resan till jobbet eller lunchrasten. Det kanske till och med kan leda till ett samtal vid eftermiddagsfikat? Tänk om man fick se sådant här i Sverige också…?

Jag har tidigare skrivit om Manifest Analyse här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .


Allt var inte bättre förr

Theodor Paues & Fabian Wallen
Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet
Timbro
2009

1974 var Sverige ett land där Televerket ägde alla telefoner, kontorslandskap fylldes av kvinnor som renskrev diktamen på skrivmaskin hela dagarna, gruvarbetarna hostade svart slem efter skiftet, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och testikelcancer innebar döden. Det är tveklöst ett annat land som Theodor Paues och Fabian Wallen kontrastar utvecklingen mot i den av Timbro utgivna boken Flyt!

Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst. Vi har en större acceptans för andras livsstilar och -val. De senaste 35 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.

Men vem äger egentligen berättelsen om samhällsutvecklingen sedan mitten av 1970-talet? Under den föregående fyrtioårsperioden var det tveklöst arbetarrörelsen. Folkhemmet, den fulla sysselsättningen, en exportindustri på högvarv och en allt mer omfattande gemensam välfärd. Men någon gång i mitten av 1970-talet tar det stopp; oljekris, ökad arbetslöshet och slutligen Socialdemokraternas historiska valförlust 1976 som den sista spiken i kistan.

Det är frågan om vems berättelse det är som gör boken intressant, trots att den i mångt och mycket är en personligt hållen bagatell.

Vad beror alla förbättringar och framsteg på? Till viss del handlar det givetvis om avregleringar, globalisering, och tekniska och vetenskapliga landvinningar, produktivkrafternas utveckling som Marx skulle ha sagt.

Men mycket är sådant som föregåtts av politiska beslut, praktisk reformism. Inte sällan under starkt motstånd från den höger som nu gett ut boken. Att fler har tillgång till teater eller att det finns fler kulturtidskrifter kan man spåra till 1972 års kulturutredning. Att arbetsplatserna har blivit tryggare och säkrare beror till stor del på den arbetsmarknadslagstiftning som tillkom på 1970-talet. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden beror på avskaffande av sambeskattning och utbyggnad av barnomsorgen. Miljonprogrammet må vara bespottat, men bostadsbristen byggdes bort och boendestandarden höjdes. Många nya yrken och branscher har varit beroende av högskoleutbyggnaden. Folkhälsan har förbättrats av en utbyggd sjuk- och hälsovård och till exempel rökförbud i gemensamma utrymmen.

De senaste 35 åren är en framgångsberättelse som borde vara arbetarrörelsens. Men man har inte lyckats göra den till sin. Anledningen till detta går förmodligen att finna i att den här perioden sammanfaller med Sveriges övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Arbetarrörelsens identitet har varit tätt sammanflätad med industrialismens framväxt och storhetstid. Förändringen till tjänstesamhälle, trots författarnas rosenskimrande beskrivning, har inneburit en del problem som inte passat in i berättelsen. Vi har fått se en strukturell arbetslöshet bita sig fast, ökade klyftor, återkommande ekonomiska kriser, och hot om klimatförändringar och pandemier. Till stor del som en direkt följd av den här omvandlingen.

Men vill arbetarrörelsen ha en berättelse för framtiden måste den omfamna även de förbättringar som skett som en del av tjänstesamhällets framväxt. De är ju trots allt arbetarrörelsens förtjänst. Och som de senaste 35 åren visat är framtidens framsteg beroende av ett progressivt och jämlikt sinnat samhälle.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , och .


%d bloggare gillar detta: