Etikettarkiv: rödgrön

Tysklands ”Nya mitten” har smält bort

Till skillnad från det norska valet för några veckor sedan såg det tyska valet en rödgrön majoritet förvandlas till en svartgul (konservativ-liberal) dito. För det var faktiskt det valresultatet visade för fyra år sedan. De tyska socialdemokraterna, SPD tillsammans med de Gröna och Vänstern fick en klar majoritet. Men SPD:s ovilja att samregera med Vänstern – ett parti som är en sammanslagning av de reformerade resterna av det östtyska kommunistpartiet och en politisk organisation för missnöjda socialdemokrater och fackföreningsmedlemmar i västra Tyskland – ledde till att man istället valde att ingå i en ”storkoalition” med det konservativa CDU/CSU. SPD:s deltagande i regeringen har säkert mjukat upp politiken en del, jämfört med vad en annan konservativt ledd regering hade gjort. Men genom att sitta i regering med sin främsta konkurrent förlorade man möjligheten att kritisera alternativet, samtidigt som CDU och Angela Merkel kunde ta åt sig äran av den politik som förts.

Nu har SPD fått betala priset för sitt val. Gårdagens valresultat på knappa 23 procent är det sämsta sedan förbundsrepubliken bildades efter andra världskriget. Man tappade över 11 procentenheter och sex miljoner väljare som vad det verkar valde soffan (valdeltagandet var rekordlåga 72 procent), Vänstern eller de Gröna före ett sönderkompromissat och sönderregerat socialdemokratiskt parti. Valets vinnare blev de mindre partierna som stod för en tydlig politik, de Gröna, Vänstern och nyliberala FDP. Samtidigt har de tidigare så stora ”folkpartierna”, SPD och CDU/CSU krympt ihop till skuggor av sina forna jag. För även om genomsnittsväljare ligger i mitten så är det givetvis inte så att genomsnittet representerar en reell majoritet.

För tio år sedan skrev den tyske förbundskanslern Gerhard Schröder tillsammans med den brittiske premiärministern Tony Blair ett gemensamt program för det nya seklets nya socialdemokrater. De gjorde det från en styrkeposition. Till skillnad från idag satt det socialdemokrater i regeringsställning i nästan alla EU:s länder. Parlamentarikerna Jon Cruddas (Labour) och Andrea Nahles (SPD) skrev tidigare i år kritiskt om Blair och Schröders manifest:

”Den tredje vägen och den nya mittens socialdemokratiska modeller omfamnade okritiskt den nya globaliserade kapitalismen. Genom att göra så underskattade de underreglerade marknaders destruktiva potential. De missförstod de strukturella förändringar som sker i europeiska samhällen. De trodde att ett klassbaserat samhälle hade gett plats åt en mer individualiserad, meritokratisk kultur. Men den nya kapitalismen hade inte skapat ett klasslöst samhälle. Under en marknadsledd globalisering skapade den ekonomiska boomen ojämförbara nivåer av välstånd, men tredje vägens politik lyckades inte hindra den från att splittra samhällen. Efter ett decennium av socialdemokratiskt styre fortsätter klassojämlikhet att vara samhällets definierande struktur. I allmänhet är framgång i utbildning och livschanser fortfarande beroende av familjebakgrund.”

Blair och Schröder hade fel om socialdemokratins framtid. Vill SPD och Europas socialdemokrater spela någon roll i framtiden måste det handla om att föra en tydlig politik för ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle. Det gäller att vara i ständig opposition mot orättvisorna. Att organisera och agitera. Men framförallt inse att man bara är en del av en framtida progressiv majoritet. Den kommer nästan överallt att bestå av socialdemokrater, gröna och vänstersocialister i parlamenten och sociala och fackliga rörelser utanför. Det är bara att hoppas att de tyska partikamraterna lär sig läxan och öppnar för ett verkligt röd-röd-grönt samarbete. Annars kan tiden i opposition bli långvarig. Och det vore onekligen olyckligt om en tid som präglas av ekonomisk och ekologisk kris samtidigt innebär rödgrön opposition.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , och

Annonser

Norska väljare rörde sig inom blocken

Den rödgröna regeringen sitter som bekant kvar i Norge. Det var på håret och man ska nog tacka sin lyckliga stjärna att det liberala partiet Venstre (V) inte nådde fyraprocentspärren. Annars hade det klart största borgerliga partiet, högerpopulistiska Framskrittspartiet haft ett enormt inflytande över den norska politiken. Lite ironiskt med tanke på att Venstre faktiskt var det enda borgerliga parti som klart tog avstånd från att regera med Framskrittspartiet.

Inom det rödgröna blocket verkar det som om socialdemokratiska Arbeiderpartiets uppgång (+2,7 %) helt går att spåra i att väljare som tidigare röstat på Sosialistisk Venstre (-2,7 %) nu sökt sig till regeringens största parti. Om det sedan beror på att man är nöjd med regeringens politik och har identifierat Arbeiderpartiet som regeringsbärande eller om det rödgröna samarbetet har flyttat dem åt vänster kan man kanske tvista om. Förmodligen är det en kombination.

På den borgerliga sidan är det väljarflykten från Venstre (-2,1 %) och kristdemokratiska Kristeligt Folkeparti (-1,2 %) som är den största skrällen. Det verkar som om dessa väljare nästan mangrant gick till moderaternas systerparti Høyre (+3,1 %).

Om man ska dra någon slags slutsats av detta är det att småpartiernas betydelse har minskat i norsk politik. Möjligen som en direkt följd av en tydligare blockpolitik.

Efter kommunvalet 2007 gjorde jag följande analys av resultatet i Trondheim.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

Intressant?


Var är Rebellasamhället?

Till att börja med ska jag konstatera att Unga s-kvinnor Rebella har gjort ett imponerande arbete med sin Framtidsrapport. Det finns en genuin vilja att hitta en ideologisk och organisatorisk riktning för politisk förnyelse.

”Vi saknar tydligt kommunicerade långsiktiga visioner som sträcker sig över mer än en mandatperiod och konkreta politiska åtgärder för att arbeta i riktning mot visionen om ett mer rättvist och jämlikt samhälle.”

Det finns en tydlig kritik av vad man uppfattar som socialdemokratins svårighet att nå bortom den statsförvaltande rollen, och kritiken av borgerlighetens oförmåga att göra detsamma.

”… styrkan i vår politiska övertygelse ifrågasätts medan vi framstår som en grupp makthungriga broilers som vill återta regeringsmakten till vilket pris som helst. Det spelar ingen roll vilka som sitter vid makten om de inte har viljan och styrkan att genomföra nödvändiga reformer. Få tror i dag på Socialdemokraternas förmåga att trycka tillbaka marknaden och reformera samhället i riktning mot ökad jämlikhet. … Vi vill se fler konkreta förslag på moderna lösningar för hur samhället ska organiseras för att nå ökad jämlikhet och demokrati. Socialdemokratiska lösningar ska stå i fokus för vår politiska retorik, inte borgerlighetens misstag. Grunden för vårt engagemang måste vara att vi vill byta politik, inte regering.”

Problemet med rapporten är dock att det finns frågor och kritik, men saknas svar. Man vill se såväl en ekonomisk som en välfärdspolitik som är grundad i socialdemokratiska värderingar. Men man kommer inte längre än till generella antydningar om vad det ska vara. För att komma vidare i diskussionen hade det varit skönt med några ”konkreta förslag på moderna lösningar”.

Det här är inget de är ensamma om. Många har ställt liknande frågor. Få har tagit på sig uppgiften att ge svaren. Men jag saknar ett praktiskt tiopunktsprogram för ett socialdemokratiskt Rebellasamhälle.

Framtidsrapporten är ett gott initiativ. Men jag vet fortfarande inte hur deras vision av framtiden ser ut i realiteten?

Läs även Anders Erikssons tvådelade analys (1, 2). Rebella länkar till andra som har skrivit om rapporten. Och jag lägger upp den i Rotbiblioteket.

Förövrigt kan jag tipsa om samarbetsbloggen där de rödgröna partiledarna skriver om vägen mot regeringsskiftet 2010.

Intressant?


Hur finansierar man en tankesmedja?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor. Det har handlat om hur de kan vara organiserade och hur de kan kommunicera. Jag tror att det är svårt att bygga upp en tankesmedja utan att koppla den till en existerande institutionell struktur. Det kan vara ett parti, ett fackförbund, ett studieförbund eller någon annan värdegrundad organisation. Jag har tidigare föreslagit att Ordfront skulle vara en god grund för en progressiv tankesmedja. Men som alltid när man diskuterar möjligheterna för en tankesmedja till vänster så kommer frågan om hur man ska kunna matcha högerns resurser upp. Hur ska en sådan tankesmedja finansieras?

För det första behövs det som sagt en koppling till en redan existerande institutionell struktur. Det behövs dels en ekonomisk grundplåt, och dels är det lättare att ”koppla på” en verksamhet på något som redan existerar än att bygga upp allt från lokaler till administration från grunden när man helst av allt vill komma igång med kärnverksamheten. Även om denna huvudman inte kan bidra med någon större summa pengar är den praktiska infrastrukturen guld värd.

För det andra måste man säkra inkomster från sympatiskt inställda organisationer. Det kan dels göras genom att man samarbetar kring projekt. Helt enkelt en externfinansiering av delar av verksamheten. Det innebär givetvis att tankesmedjans integritet kan ifrågasättas. Dels kan det göras genom mer generella bidrag i form av ett prenumerationssystem där organisationen ifråga osett köper ett antal av tankesmedjans publikationer och föredrag.

För det tredje är det givetvis viktigt att söka stöd hos privatpersoner som delar tankesmedjans värderingar. Liksom med organisationer är ett prenumerationssystem att föredra. Man kan tänka sig ett graderat prenumerationssystem där högre avgifter ger tillgång till flera tjänster. Viktigt är dock hur som helst att man gör det lätt för folk att betala. Förslagsvis genom till exempel autogiro. Men även rena gåvor bör undersökas. I det fallet kan man tänka sig allt från möjligheten att skänka en hundring via mobilen till att skänka pengar istället för födelsedagsblommor.

För det fjärde bör man hitta former som knyter aktiva politiker närmare tankesmedjan. I dagsläget finns det 171 rödgröna riksdagsledamöter som tjänar minst 54 500 kronor i månaden. Om man tänker sig att hälften av dessa kunde knytas till ett parlamentariskt nätverk för tusen kronor i månaden skulle tankesmedjans finanser stärkas avsevärt. För den avgiften kan man till exempel tänka sig att tankesmedjan anordnar särskilda seminarier för parlamentarikerna inför släppet av varje publikation.

Det var några tankar om hur man skapar finansiering för en progressiv och självständig tankesmedja. Möjligheterna finns om man har viljan.

För övrigt kan jag tipsa om Magnus Ljungkvists inlägg om att Socialdemokraterna behöver ett nytt partiprogram. Det vore onekligen intressant om man kunde organisera ett sådant arbete i wikiform.


Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?


Socialdemokratiska landskap

Det förekommer en viss diskussion om vad socialdemokrati är, både idémässigt och organisationsmässigt. Ofta handlar det om att förhålla sig till något som varit kontra något som är. Inte sällan är perspektivet att det funnits en äkta socialdemokrati som på något sätt degenererat. Ett ytterligare perspektiv är vad socialdemokratin ska vara i framtiden. Jag tror inte att det har funnits en sann socialdemokrati, ett förlorat paradis. Socialdemokratin är inte heller något konstant. Istället tror jag att man kan se på det som flera socialdemokratier, socialdemokratiska landskap.

Med socialdemokratiska landskap menar jag de organisatoriska omständigheterna och den idémässiga hegemoni som ramar in den sociala demokratin i ett visst skede. Jag har här valt att försöka urskilja två historiska socialdemokratiska landskap och skissa på ett framtida. Det är möjligt att man kan tänka sig fler sådana landskap och den tidsmässiga ramen är väldigt lös i kanterna. Olika socialdemokratiska landskap kan överlappa varandra, gränserna är omstridda. Och i tider av omprövning kan gränslandet vara övergivet.

Det första socialdemokratiska landskapet växer fram på artonhundratalet. I Sverige växer folkrörelsernas treenighet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – fram i reaktion mot missförhållanden i ett samhälle som är i omvälvning. Det är alltså viktigt att se detta socialdemokratiska landskap som något vidare än arbetarrörelsen. Den tidiga sociala demokratin bars upp av ett bredare spektra av organisationer, inte nödvändigtvis positivt inställd till den partipolitiska socialdemokratins idéer och målsättningar. Det här socialdemokratiska landskapet existerar i ett fåtalsvälde som kännetecknades av migration, uppbrytandet av gamla sociala strukturer och övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle. Det nya landskapet krävde nya sociala strukturer för att erbjuda invånarna trygghet. Folkrörelsernas organisationer konstituerade sig som en spegel av det samhälle man ville skapa, vilket innebar demokratiska strukturer och ömsesidiga lösningar. Studiecirklar skapade en gemensam kunskap. Det byggdes upp olika frivilliga försäkringskassor (arbetslöshets-, sjuk- och begravningskassor) och konsumentkooperativ för att hålla nöden borta. Priset för att vara med var skötsamhet och måttlighet. Och den sociala kontrollen var rigorös. Knappa resurser tålde inte ett slarvigt och utsvävat leverne. Kedjan var bara så stark som dess svagaste länk. Rumsligt fanns det en fokus på det lokala.

Det andra socialdemokratiska landskapet är förknippat med det socialdemokratiska maktinnehavet och hade sin storhetstid under efterkrigstiden. Organisatoriskt domineras det av starka konsoliderade nationella rörelser som existerar i förhållande till det nationella kapitalet och dess organisationer. SAP sitter vid den politiska makten, LO förhandlar om rikstäckande kollektivavtal, Hyresgästföreningen om hyror och boendeförhållanden, ABF skolade goda samhällsmedborgare. Det här landskapet präglas av dess samhällsbärande roll och dess inflytande över, och beroende av statsapparaten. De frivilliga lösningarna ersätts av ekonomiskt mer solida skattefinansierade generella välfärdslösningar. Om det första socialdemokratiska landskapet präglades av folkrörelsernas gör-det-själv-perspektiv är det andra landskapets politiska projekt välfärdsstaten. Det är i denna kontext som socialdemokratin blir något nationellt, det svenskaste av svenska.

Detta andra socialdemokratiska landskap är på dekis. Ett nytt socialdemokratiskt landskap måste hitta sina former, och det kommer inte att ske genom återskapandet av ett tidigare landskap (även om det givetvis kommer att ha gemensamma drag med sina föregångare).  Vad kan ett sådant nytt socialdemokratiskt landskap vara? Att sia om framtiden är alltid svårt, men jag tror att man kan skissa på några linjer.

Organisatoriskt tror jag att det framtida socialdemokratiska landskapet kommer att präglas av en större heterogenitet. Där den sociala demokratin tidigare har präglats av social kontroll och demokratisk centralism kommer framtidens socialdemokratiska landskap att vara mer tillåtande och spretig. I den nyutkomna antologin Den grå vågen gör Peter Gustavsson och Jonas Nygren ett försök att definiera vad det här ska vara. Problemet med deras diskussion är att de försöker applicera det på en begränsad del av det gamla socialdemokratiska landskapets organisation, partiet. Det är ett dödfött projekt eftersom det är en döende organism. Partiet kommer inte att upphöra att existera, men det kommer bara att vara en liten del av det socialdemokratiska landskapet. Istället kommer landskapet att bestå av ett kluster av olika självständiga individuella och kollektiva aktörer som länkas samman av gemensamma intressen med andra aktörer i klustret. Dessa aktörer kommer att bära upp framtidens sociala demokrati. Embryon till dessa klusterbildningar finns att hitta i det rödgröna samarbetet (även om det har haft en alldeles för elitistisk utformning hittills), Trondheimsmodellen, de sommarkonferenser som LO-idédebatt och Attac anordnade på Brunnsvik, nätverk som Gemensam välfärd, användandet av sociala medier och den sociala forumprocessen som utvecklats både i Sverige och internationellt under tjugohundratalet.

Ett socialdemokratiskt landskap med dessa organisatoriska förutsättningar kanske inte kan utveckla en hegemonisk idé? Men om jag ska göra en kvalificerad gissning så tror jag att framtidens socialdemokratiska landskap kommer att leta efter förutsättningarna för ett samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, och som kan para ihop generella lösningar med ett tillvaratagande av människors förmåga som medarbetare, brukare och medborgare. Men vad det ska innehålla mer precist är givetvis en framtidsfråga.

Efter landskap som har funnits i lokala och nationella kontexter kommer förmodligen framtidens socialdemokratiska landskap att präglas av gränsöverskridande och gränsupplösande. Maktens arenor kommer i större utsträckning finnas på transnationell och global nivå. Liksom allianserna som kan bära upp den sociala demokratins framtida projekt.

Vårt socialdemokratiska landskap har nått vägs ände. Det är dags att bryta ny mark.

Intressant?


Behovet av ett idékluster

Jag har flera gånger tidigare skrivit om vänsterns idéproduktion och tankesmedjor (se till exempel här, här och här). Ofta har jag varit kritisk till oförmågan att använda sig av nya medier, och beklagat mig över oviljan att finansiera välfungerande verksamheter.

Men kanske bör man ta en annan ingång på problemet. Visst har högerns tankesmedjor mer pengar. Men det man saknar i ekonomisk styrka kan man till viss del ta igen genom att svärma. Det finns flera organisationer som ägnar sig åt en rödgrön idédebatt. Där finns till exempel Arbetarrörelsens tankesmedja, vänsterpartinära Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och gröna tankesmedjan Cogito. Det finns ett stort antal ledarsidor. Det finns tidskrifter (Arena, ETC, Fronesis, Ordfront, Pockettidningen R, Socialistisk debatt, Tvärdrag och så vidare). Det finns fackföreningar och andra intresseorganisationer som lägger fram rapporter. ABF arrangerar seminarier och folkhögskolor kurser.

Istället för att klaga på att enskilda organisationer inte gör allt skulle man kunna tänka sig en mer heterogen samlingsplats för alla dessa aktörer, en portal där man kan ladda ner och diskutera rapporter från olika håll, där man kan få ett flöde av olika artiklar och bloggar, och titta på seminarier (livesända eller inspelade). Kluster är ju ett populärt ord i dessa industrikristider. Hur skulle det vara med ett rödgrönt idékluster där olika delar kan skava och smeka varandra?

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Intressant?


%d bloggare gillar detta: