Etikettarkiv: skola

Fri att misslyckas: Den svenska skolans haveri

Idag har jag skrivit om den uppmärksammade undersökningen PISA 2009 som visar att svenska elever halkar efter i kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap samtidigt som den svenska skolan blir både mer ojämlik och sämre. Och kontrasterar mot framgångsexemplet Finland.

Skriver har jag gjort på min engelskspråkiga blogg hos Social Europe Journal.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Rödgröna ljusglimtar i storstadsmörkret

Jag har tidigare skrivit kritiskt om den socialdemokratiska storstadspolitiken som till stor del präglas av en ängslig jakt på en idealväljare som förmodligen inte existerar. Men i DN:s artikelserie om segregationen i Stockholm ser jag ljusglimtar i de rödgröna förslagen.

Socialdemokraternas förslag för att bryta segregationen i Stockholm innehåller självklara viktigheter som att öka det socioekonomiska tillägget i skolpengen. Men också spännande lösningar som att gå i borgen för mikrolån på upp till 100 000 kr för småföretagare finns på tapeten. Det är givetvis viktigt att se att nyföretagande inte är den universallösning den ibland målas upp som. Det riskerar också att låsa in människor i en lågproduktiv och osäker tillvaro där arbetsdagarna blir långa och semesterdagarna få.

Men det kanske bästa förslaget är att göra om de kommunala upphandlingsreglerna så att de gynnar lokala företag. Oppositionsborgarråd Carin Jämtin säger:

När man till exempel bygger en ny skola så finns det oftast bra företagare i området. Då kan man göra om upphandlingsreglerna så att man gynnar de lokala verksamheterna. Detsamma gäller för löpande arbeten som till exempel städning och matlagning.”

Däremot är det trist att man helt verkar ha gett upp den sociala bostadspolitiken och accepterat den geografiska segregationen i staden. Man borde gå till val på att bygga 5000 allmännyttiga hyresrätter på Gärdet istället för att drömma om konservativt hemmasnickrande (vilket dock tack och lov lyser med sin frånvaro i artikeln).

Miljöpartiet lyfter en intressant idé när de förespråkar ett kommunalt byggbolag som ska anställa lokalt och rusta upp miljonprogrammets bostadsområden. Jag har själv varit inne på liknande tankar. Byggbranschen är idag ett oligopol och det skulle behövas ett offentligt alternativ som kan bryta upp skråandan och pressa priserna. Dessutom skulle det vara bra om kommunerna (åter) lärde sig att upphandla byggtjänster istället för att ge hela entreprenader till någon av de stora elefanterna.

Men det finns ett problem med Miljöpartiets förslag. Oppositionsborgarrådet Yvonne Ruwaida säger:

 Om vi till exempel ska genomföra en renovering i Rinkeby bör man i första hand vända sig till arbetsförmedlingen i Järva för att se om det finns människor där som kan utföra jobbet.”

Det finns ett problem med hur man ser på byggnadsarbete, ett problem som förövrigt är besläktat med den socialdemokratiska vurmen för att folk ska bygga sina egna hem. Nämligen att det inte är så svårt att vara hantverkare och att kan man bara hålla i en hammare eller pensel så kan man tämligen omgående fungera som snickare eller målare.

Vi måste förstå att dessa arbeten är hantverk fyllt med professionellt kunnande. Ett kunnande som måste mötas med respekt. Även om det är en utmärkt idé att anställa lokalt så är det också viktigt att de som bor i de renoverade lägenheterna får jobbet gjort av folk som vet vad de gör.

Men som sagt, det finns ljusglimtar i förslagen. Vi får hoppas att de rödgröna får chansen att genomföra dessa under nästa mandatperiod.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,


En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?


För lite, för sent

Så kom det äntligen. Den borgerliga regeringen har efter många om och men insett att det måste skjutas till resurser till kommun och landsting. Och det är ju bra. Men det är alldeles för lite och alldeles för sent.

Under 2009 tillförs inte en enda krona extra till välfärdssektorn. Och under 2010 kommer endast sju miljarder att skjutas till. Det är fem miljarder mindre än vad Konjunkturinstitutet anser behövs för att upprätthålla sysselsättningen. Ett tillskott som för övrigt hade fått plats under det heliga utgiftstaket.

Med den här halvmesyren kommer uppsägningarna och försämringarna i välfärden att fortsätta. Och kritiken från de fackliga organisationerna är hård. Enligt Lärarförbundet har två tredjedelar av kommunerna skurit ner på skolans verksamhet och 1 300 lärare har varslats. Är det så vi blir konkurrenskraftiga inför framtiden? Och Kommunals ordförande Ylva Thörn kommenterar regeringens utspel så här:

– Varje dag denna vår sker stora nedskärningar i vård, skola och omsorg. Regeringen väljer att stå passiv hela 2009. Därmed fortsätter jobbkrisen i kommuner och landsting att sprida sig som en lavin som direkt slår mot välfärdens kvalitet. Regeringens passivitet i år ger ett ännu sämre utgångsläge för 2010, en försämring som hade kunnat undvikas.

Inte ens hos den moderata partikamraten, Anders Knape, ordförande i Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) går det att spåra någon överdriven glädje. Men han står givetvis med mössan i hand och gör sitt bästa för att hålla god min samtidigt som Anders Borg kör över honom.

Den gemensamma sektorn skulle kunna spela en avgörande roll i arbetet för att ta Sverige genom krisen. Behoven har inte försvunnit, sysselsättningen skulle kunna upprätthållas. Men med en anorektisk politik fördjupar istället den moderatledda regeringen krisen. Konsumtionsutrymmet kommer att minska, de arbetslösa kommer att bli flera. Arbetsförmedlingens prognos talar om en halv miljon arbetslösa nästa år.

Det blir alltmer uppenbart att den borgerliga regeringen tänker använda sig av krisen för att åderlåta den svenska välfärdssektorn. En underfinansierad och allt sämre fungerande gemensam sektor öppnar upp för privata och privatfinansierade alternativ i vård, skola och omsorg. Genom att skjuta till kaffepengar får de ändå några positiva minuter i nyhetssändningarna och kan fortsätta med sin nyliberalism med mänskligt ansikte. Det är fortfarande samma gamla ulv i fårakläder som blottar huggtänderna i ett leende.


%d bloggare gillar detta: