Etikettarkiv: socialdemokraterna

På jakt efter en ny facklig koppling

På min engelskspråkiga blogg på Social Europe Journal skriver jag om den facklig-politiska samverkan och var den kan vara på väg.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Ett klokt folk och staten och kapitalets ömsesidiga beroende

Idag har jag varit på Arbetarrörelsens forskarnätverks konferens och skrivit ett inlägg om svenskarnas ovilja mot ökade privatiseringar av välfärdstjänster och varför det är klokt även ur perspektivet ekonomiskt tillväxt. Detta finns att läsa på min engelskspråkiga blogg på Social Europe Journal.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


En engelskspråkig blogg med svensk socialdemokratisk utblick

Idag har jag gjort ett första inlägg på min nya engelskspråkiga bloggSocial Europe Journal. Jag skriver kort om Mona Sahlins tal, men framför allt om uppgifterna om att svenska folkets vilja att betala högre skatt för bättre kvalitet i välfärden.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Branting talar

Idag är det 150 år sedan Hjalmar Branting föddes. Dagen till ära har Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek lagt upp 37 av hans första majtal mellan åren 1890-1924. Bra grejer.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,


Vad hände?

Jag har sedan Mona Sahlin meddelade att hon ska avgå på vårens extrakongress försökt få rätsida med vad som hände. Det är inte så att jag sitter inne med någon speciell information. Men jag tror att man kan tolka händelseförloppet ungefär så här.

När det började stå klar var valresultatet barkade förekom det givetvis en mängd diskussioner runt om i socialdemokratin om huruvida Sahlin var rätt person för att leda partiet. Men att de flesta kom fram till att det saknades en självklar efterträdare och att hon därför borde sitta kvar.

När sedan Kriskommissionen tillsattes såg nog de flesta det som ett efterlängtat tillfälle att äntligen få diskutera socialdemokratins förutsättningar och möjligheter. Men med oklara direktiv och långa perspektiv spred sig oron över vad som gällde.

Socialdemokratin är vilse i skogen. Och när man är vilse i skogen vill man inte sätta sig ner i en ring och diskutera varför man är vilse i skogen och hur man gick vilse. Man vill att någon tar kommandot, plockar fram kartan och med hela handen pekar ut riktningen hem.

Det gjorde inte Mona Sahlin. Istället kändes det som man stod och stampade. Och dessutom började man bli både blöt och kall. Och så började det bli mörkt. Är det ingen som vet var fan vi ska gå? Typ.

När sedan de rättmätiga kraven på att hela partiledningen skulle ställa sina platser till förfogande och få sina mandat prövade kom tog Mona Sahlin chansen att säkra sitt grepp om ledningen genom att omfamna förslaget som dessutom skulle ge henne möjligheten att erbjuda en frustrerad partiorganisation några bondeoffer.

Men då hon stötte på patrull i partiledningen valde hon att spela allt på ett kort och offentligt föra fram kravet ändå, utan förankring. När det sedan stod klart att det inte räckte att partiledaren satte ner foten blev situationen ohållbar och hennes enda alternativ blev att avgå innan hon blev avsatt.

Frånvaron av ledning under hösten blev det som i slutändan fick den socialdemokratiska fördämningen att brista. Men man måste förstå att socialdemokratin har varit i behov av renovering under lång tid. Och nu gäller det att hitta en arbetsledare för återuppbyggnaden.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Socialdemokratins förra interregnum

Jag har tidigare skrivit om det fyrtioåriga interregnum som jag anser att socialdemokratin befinner sig i. Det vill säga det mellanrum mellan två socialdemokratiska paradigm där ”det gamla är döende, men det nya ännu inte kan födas”. Den socialdemokratiska idédebatten tar i alldeles för lite utsträckning avstamp i detta, att krisen består i grundläggande förändringar i samhällets ekonomiska bas och att man måste förstå och förhålla sig till dessa förändringar.

Men det är inte första gången socialdemokratin befinner sig i ett interregnum. Ofta ses socialdemokratins historia som en monolit, en slags evig storhet som varit sig lik sedan dag ett. Men jag tror att det är fruktbarare att se socialdemokratin som ett antal landskap (jag har skrivit om det tidigare) som visserligen har existerat parallellt, men där tyngdpunkten har funnits på olika ställen.

Socialdemokratins första landskap växer fram under artonhundratalets andra hälft. Skiftena hade slagit sönder det gamla bondesamhällets gemenskap och industrikapitalismen växte sig starkare på det gamla handels- och hantverkskapitalets bekostnad med en kraftig migration och urbanisering som följd.

I dessa nya tider växer folkrörelserna fram som en reaktion på samhällsförändringarna. Väckelserörelserna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen är med det betraktelsesättet delar av samma sammanhang, det första socialdemokratiska landskapet. Eller som Per Olov Enquist uttrycker det i Musikanternas uttåg, ”när rörelsen kom var rörelsen redan där”. Det var ett landskap som präglades av folkrörelsernas lokala sammanhållning och ömsesidighet. Det var i detta landskap som missionshus, nykterhetsloger och folkets hus byggdes, som begravnings- , strejk- och arbetslöshetskassor bildades, som nya idéer predikades och agiterades.

Men under tidigt nittonhundratal började detta första socialdemokratiska landskap att erodera. Det handlar om ett skifte där demokratin gör insteg i staten och förhållandet mellan industrikapital och arbetarrörelse blir mer institutionaliserad och nationaliserad. 1906 hade LO och SAF genom den så kallade decemberkompromissen lagt grunden för den svenska kollektivavtalsmodellen och 1911 genomfördes för första gången ett riksdagsval med allmän rösträtt för män.

De statsdemokratiska reformerna under tiotalet (som kulminerade med lika och allmän rösträtt för både män och kvinnor 1921) ledde till en förskjutning av makten inom arbetarrörelsen. Om det första folkrörelsebaserade socialdemokratiska landskapet hade dominerats av föreningsmänniskorna och agitatorerna fick nu ombudsmännen och kommunalmännen allt större inflytande.

Det här var ingen smärtfri process. Faktum är att man kan betrakta hela tio- och tjugotalen som ett interregnum av samma typ som vi ser nu. Och det går förmodligen att förstå en för arbetarrörelsen traumatisk händelse som partisplittringen 1917 i dessa termer. Traditionellt (i både socialdemokratisk och kommunistisk historieskrivning) beskrivs splittringen i spänningen mellan reform och revolution, och det är ofta frågor som militarismen och ministersocialismen som kommer i förgrunden.

Men när man betraktar splittringen så inser man att det inte är så enkelt som att marxisterna bildar nytt. Kvar i SAP blir de flesta av arbetarrörelsens ledande teoretiker, Rickard Sandler, Gustav Möller och Arthur Engberg. Männen som sedan skriver SAP:s mest uttalat marxistiska partiprogram 1920.

Till det nya partiet anslöt sig en blandad skara oppositionella. Framför allt fanns där stora delar av ungdomsförbundet med Zäta Höglund i spetsen. Men också flera av partiets mest profilerade agitatorer, som Fabian Månsson, och Kata Dahlstöm fanns bland utbrytarna. Att dessa skulle vara några renläriga marxister (eller ännu mindre leninister) torde vara uppenbart för alla som närmat sig deras tankar.

Och att det var just ungdomsförbundet och agitatorerna som återfanns i det nya partiet blir förståeligt ur ett interregnumperspektiv. Redan 1911 hade det socialdemokratiska partiets två anställda agitator omvandlats till ombudsmän. Rörelsen institutionaliserades och blev en integrerad del av samhället. De som går i opposition är de som står längst bort från dessa institutioner, socialdemokratiska fullmäktigegrupper och fackliga förhandlingsdelegationer.

Men detta första interregnum tar inte slut i och med partisprängning och demokratins genombrott. Hela tjugotalet präglas av detta interregnum. När socialdemokratin hamnar på regeringstaburetterna är det oklar vad man ska göra med makten. Under fyrtio år hade just kampen för demokratin varit central för rörelsen. När man väl hamnar där blir man vilse. Man försöker lösa det på ett väldigt svenskt sätt. Man tillsätter två statliga utredningar, en om socialiseringar och en om industriell demokrati.

Dessa utredningar leder ingenstans och istället börjar socialdemokratins andra, statssocialistiska landskap att ta form i och med Per Albin Hanssons folkhem, Ernst Wigforss ekonomiska politik, och Gustav Möllers generella välfärd, för att sedan fortsätta med Tage Erlanders och Olof Palmes starka samhälle och Rehn-Meidnermodellen under femtio- och sextiotalet.

Nu är bara frågan vad socialdemokratins tredje landskap ska bestå av?

Läs även Jimmy Sands ”It’s the economy, stupid!”, Kent Wernes ”Om socialdemokratins kris” och lyssna på Sven-Eric Liedmans föreläsning om Karl Marx’ ”Grundrisse”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,


Dikt under päronträdet

Så stod han äntligen i talarstolen. Den lille skräddarmästaren tittade ut över salen på Hotell Stockholm, harklade sig och sa på en grötig skånska märkt av åren på kontinenten: ”Vad vilja socialdemokraterna?”

Ungefär så brukar man beskriva socialdemokratins ankomst till Sverige. August Palm kallar till möte och sedan är bollen i rullning. Det är givetvis en sanning med modifikation. Palm var långt ifrån den enda hantverkaren som gett sig ut på gesällvandring på kontinenten och det var många som förde med sig den nya tidens idéer till fosterlandet. Det handlade också om stora förändringar i samhället. Men ingen kan ta ifrån honom den centrala roll han som agitator spelade i etableringen av en organiserad och politiskt medveten arbetarrörelse.

Det är idag 129 år sedan det där mötet på Hotell Stockholm i Malmö då han både försökte räta ut en del missuppfattningar om den nya läran och sprida dess evangelium. Man kan läsa delar av det han sa här.

Men jag väljer istället att publicera en dikt som Stig Sjödin framförde på nittioårsjubileumet för trettionio år sedan. Ernst Wigforss satt i publiken och man får nästa känslan av att dikten improviseras fram i stunden. Päronträdet som nämns ska Palm ha klättrat upp i för att hålla ett tal dagen efter (?) Hotell Stockholm. Dikten lär ha publicerats i nummer 50 av den socialdemokratiska idétidskriften Socialistiskt Forum.

Dikt under päronträdet

I denna tid med mycken verbaliseringskonst
och mycken kunnighet i ortografi,
skulle mitt hjärta häftigt röras
om någon hyrde lokal och sammankallade till möte
om de socialistiska principerna,
här eller vid Lill-Jans.
Vad jag sett och hört på fabrikerna,
på det nu så ofta nämnda verkstadsgolvet,
i skogen, på byggena, i pappersbruken,
vid de dånande massakokarna,
överallt där hjulen snurrar, motorer morrar,
borde kunna transformeras till begripligt språk
och föranleda diskussion.

Det borde komma någon skräddare,
som oförvillat ser på verkligheten,
det vore inte ur vägen med en korkskärare
eller tidningsskrivare som beskriver målet.
Det duger bra med murargesäller
och agitatorer med broschyrer på fickan.
I värsta fall kan vi samlas i ett vägskäl
med likasinnade.
Med rikspolisen på behörigt avstånd.

Vid en sådan sammankomst tänker jag inte anföra Marx,
inte heller Engels, Lenin eller Lassalle,
varken Kautsky eller Bernstein.
Jag avstår även från Branting.
Wigforss är själv här och kan säkert vittna
om hur man skurar ord och idéer rena.

Det är inte längre det förflutna,
som vill tala genom mig.
Sentimentalitet har vi haft Övernog av.
Det finns folk i rörelsen som lyckas
med konststycket att förgylla 20-talets,
30-talets kriser med heroism.
Det är inte heller min personliga besvikelse,
inte min grämelse över ouppnådda mål,
som talar med mina ord.
Det är något större,
något förfärligt, skrämmande och kallt.
Det kan se ut som förvanskning.

Jag lägger alltså bara fram vad jag sett
och hört i fabrikerna, på det populära
verkstadsgolvet, föremål för täta studiebesök
av delegationer som hos teoretikerna noterat
att där kan revolutionen börja.
Jag har också upplevt det jag talar om
i skogen under upplegor, i kyla.
Vid den stora pappersmaskinen,
där ingen kan göra sig hörd,
har jag vaksamt följt dess viga rörelser.
Där de nya städerna reser sig
ser jag det dagligen, det vill säga
det hemska människospillet.

Det jag talar om heter likgiltighet,
vämjelse. Eller förakt.
Ordet framkallar konvulsioner, ryckningar,
spasmer. I tidningar, etermedier, hos enskilda.

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

Så talar bara fossiler.
Dithän har det gått. Jag är inte förryckt,
Och jag nöjer mig inte med undanflykter,
ty förtalet har spritt sig in i organisationens
blodomlopp.
Jag har hört begåvade statsråd retirera
när socialismen kommer på tal.

Har vi egentligen försökt att med humana
medel närma oss visionen?
Är det någon som kan telefonnumret till
Hotell Stockholm eller päronträdet?

2
Hör ni vad jag säger?
Hör jag vad jag själv säger?
Är det någon här som förstår mitt tungomål?
Jag frågar därför att jag är skakad
och därför att mitt språk hotar sönderfalla.
Jag dras själv med en feghet som är tyngre
än de göt som produceras i min ungdoms stålverk.

Jag nämner ordet socialism
och tänder därmed ett fruset ljus
i arborrarens,
i gjutarens,
skogsarbetarens,
maskinförarens,
fanerhuggarens,
valsarens,
elektrikerns,
målarens,
svetserskans Ögon.
Ännu en barnslig stadsbo,
som har råd att vara naiv eller skamlös
och trivs bland slipprigheter.
De vänder sig bort med slocknande ögon.

Många som varit på kurs och lärt sig termerna
börjar genast tala om bruttonationalprodukten.
För andra är frågan teknisk, retorisk, teoretisk.
Sedan börjar de exemplifiera och fjärmar sig
raskt från kärnan i min fråga:
Hur gick det med socialismen?
Hur kommer det sig att ordet klart utsagt
i förtroendevalda församlingar låter som blasfemi?

Den som blir arbetslös fräts inifrån.
Jag vet att den överflödiga söndervittrar.
Men det handlar inte bara om arbetslösheten.
Jag talar om en vidsträckt, långsträckt
innebörd i socialismen.
Om den värdighet som finns inne i själva ordet
och som berättar för oss att det går att leva
jämlikt mänskligt.
Mitt i dånet från motorerna kan du höra
hur mitt ord krossas och splittras
mot det hårda golvet.

3
Den politiska fången Bobynin, en tekniker,
säger i Solsjenitsyns Den första kretsen,
när säkerhetschefen hotar att klämma åt honom,
att det finns bara hans liv att ta
och han är inte rädd för döden.
Kläderna, ja, till och med näsduken han snyter sig i
tillhör den allsmäktige staten-diktatorn.
Han har inga anhöriga.
Han har genomgått många stadier av förnedringar
och förödmjukelser utan att böjas.
Hans insikt är skållad i många läger under många år.
Det finns inget annat än livet att ta,
och det är honom likgiltigt,
ty sju bottnar under helvetet upphör den starkaste
kraften av alla, livsdriften, att verka.
Därför talar han sanning.
Dess verkan är fruktansvärd.
Som på en röntgenbild är rötan i systemet avslöjad
Säkerhetschefen ser den förlamning,
som omsluter honom själv,
känner kedjorna som håller honom fast,
sveket som ger svek tusenfalt igen,
medan fången självklar, öppen
vilar i sin oåtkomliga integritet.
En människa som man berövar allt är fri igen.

Av detta har jag lärt,
skolat min rädsla så att jag växer
rakare igen.

Därför kan jag erinra om den allvarliga cirkeln
under kökslampan vid bordet i baracken på bruket,
män som talade lugnt om socialismen,
om vad de läst i Tiden av en skribent med klara ögon.
Han finns här i dag.

Jag förmodar att deras spaningsuppdrag var viktigt.
Stundom blev samtalet hetsigt av motsatser,
motspråk, som när vågor välter mot varandra,
förda till stranden av flera vindar.

Nu säger en av dagens lojala, självsäkra poeter
att diktarna ska gå ut till folket och förse
detta anonyma folk med argument.
Då kan politikerna fortsätta att administrera
en allt mer komplex ekonomi.
Han aktar sig för att tala om rättens krater.

Jag tror mig veta och det får gärna
låta skrytsamt och förmätet,
att folket redan har det bästa av argument,
ty de upplever med kropp och själ vad som sker.
För 14: 50 i timmen lånar de ut sina kroppar,
för att nu hälsa från traktorfabriken.
Akta dig för att tala med dem om själen,
då möter du blickar som nässlor,
som syra som renar stål.

Försök att tala med dem om färdriktningen.
En röst ekar dovt i futten där arbetarna har rast
Fritiden? Vi flår kapsylen av en sjuttifemma
när veckan är slut.

4
Jag erkänner att det skulle ligga bättre till
på tungan att från denna plats i panegyriska
ordalag skildra den kollektiva gärning
som begynte när skräddargesällen for ut.
Det går att mäta den i kalorier, protein
och hygien. Längre tumstockar behövs nu
när pojkarna mönstrar beväring.
Jag bugar mig i vördnad för allt detta,
ty jag vet att tryggheten är det bästa fundamentet
om man vill göra sig fri.

Ändå känner jag på mig att någon måste åter
klättra upp i päronträdet och tala elementärt.
Min far var skräddarson och insöp också han
socialismen med vandrande gesäller.
Själv erbjuder jag hyskor,
eftersom jag inte kan sy knapphål.

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Stig Sjödin 7 november 1971

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


%d bloggare gillar detta: