Etikettarkiv: synovate

Det blir ett mobiliseringsval

Jag brukar inte skriva om opinionsundersökningar. Ofta görs det alldeles för långtgående slutsatser om vad resultaten kan betyda. Men en kort grej om vad jag anser är kontentan av dagens mätning från Synovate. Valet 2010 kommer att vara ett mobiliseringsval.

När det börjar bli jämt mellan blocken då brukar det alltid höjas röster om behovet av att fokusera på mittenväljarna, medelklassen, storstadsväljarna. De brukar användas som synonymer. De här grupperna finns förstås inte i någon egentlig mening. De representerar i bästa fall någon form av genomsnitt av väljarna. Och det är oftast ganska svårt att prata med en genomsnittlig person efter människor som regel inte är genomsnittliga.

Istället kommer att handla om att få ”sina” väljare att faktiskt gå och rösta. Det handlar om att knacka dörr i förorten, prata med arbetskamrater och grannar. Vanligt hederligt fotarbete.

Läs om Synovates mätning i DN, Aftonbladet, GP,  Expressen och SvD.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Intressant?

Annonser

Förändring eller död

Idag presenterades en opinionsundersökning från Synovate i Dagens Nyheter som visar att väljarstödet för Socialdemokraterna i Stockholm nu är det lägsta sedan 1921, 21,6%. I sig är det inget förvånande. Under 2000-talet har vi sett en stadig minskning i väljarstödet i huvudstaden.

Det finns givetvis flera anledningar till att det ser ut så här. Stockholms län har under de senaste decennierna sett en halvering av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin samtidigt som en allt större del av arbetstillfällena finns i tjänsteproduktion. Förflyttningen av arbetsmarknadens tyngdpunkt från stora arbetsplatser med stark klassidentitet och trygga arbetsförhållanden till små arbetsplatser med svag klassidentitet och otryggare arbetsförhållanden har försvagat arbetarrörelsens position i Stockholm. Det här är en fråga om produktivkrafternas utveckling och är inget att beklaga i sig. Färre personer kan producera mer och behovet av arbetskraft flyttar till andra områden.

Men det är uppenbart att fackföreningsrörelsen har varit dålig på att anpassa sig till den nya tiden. Man har inte lyckats hantera och organisera en arbetsmarknad som i allt större utsträckning präglas av att alltfler rör sig mellan branscher och arbetsgivare, projektanställningar, bemanningsföretag, f-skatteproletärer och en strukturell arbetslöshet. Det krävs ett mer offensivt arbete för att visa på nyttan av ett fackligt medlemskap, samtidigt som man måste hitta former där man kan ha ett tvärfackligt medlemskap trots att man till exempel jobbar både i hemtjänsten och på kafé. Där är inte LO idag.

Men det är också frågan om att andra identiteter än klasstillhörighet blir allt viktigare, inte minst i storstäder. Subkulturer, etnisk identitet eller bostadsort blir markörer som i allt större utsträckning definierar vem man är. Svaret på den här utvecklingen har möjligen blivit ett identitetspolitiskt myller där majoriteten ska byggas av disparata minoriteter.

Det är dock inte bara en fråga om demografi och sociologi. Den socialdemokratiska partiorganisationen i Stockholm ser likadan ut som den gjorde på 1980-talet. Med den skillnaden att man hade tio gånger så många medlemmar som var tjugo år yngre. Den organisation som finns idag håller på att dö sotdöden samtidigt som försök och förslag om att ändra strukturen har mötts med ointresse eller direkt motstånd.

En modern partiorganisation måste ge mycket mer inflytande till den enskilde medlemmen. Det kan innebära att man måste avskaffa onödiga representativa nivåer, har direktval av partiledare och -sekreterare liksom kommunal- och landstingsråd, och ett seriöst ifrågasättande av en partiorganisation som verkar tro att flest lokalföreningar vinner.

Nu hävdar en del företrädare med viss rätt att vi har sett den här typen av undersökningar förut. Och visst kommer valrörelsen spela roll. Men jag tror att de överskattar partiorganisationens styrka. Den har successivt rostat samman de senaste decennierna och finns inte längre i folks vardag på samma sätt som den gjort en gång. Den överdrivna respekten för det socialdemokratiska valmaskineriet hos motståndarna har också försvunnit efterhand.

Det vore förmätet att hävda att man sitter inne med sanningen och ljuset. Men ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt i Stockholm kan varken bygga på en disparat identitetspolitik eller en politik som är utformad efter ett snävt och lättrörligt väljarsegment. Det borde den havererade socialdemokratin ute i Europa visa med all önskvärd tydlighet.

Istället måste socialdemokratin formulera en framtidsberättelse om hur man bygger ett modernt samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, som lyckas kombinera en universalistisk välfärd med individens förmåga. Det handlar inte om något väsensfrämmande för socialdemokratin, snarare handlar det om en uppdaterad version av en gammal berättelse, en berättelse som dessutom har stöd hos stora delar av befolkningen. Men för att det ska vara möjligt måste partiorganisationen till att börja med vara en spegel av det samhälle vi vill skapa.

Intressant?


Bristande ledarskap är problemet, inte ledaren

I en opinionsundersökning från DN/Synovate har socialdemokraterna sjunkigt under 40% för första gången på två år. Eftersom den politiska debatten idag handlar om taktik och person snarare än idéer och praktiska reformer kommer den allmänna analysen kring detta att fokusera på höstens debatt om vem som får leka med vem. Det är givetvis en anledning, men en betydligt viktigare anledning är att regeringen faktiskt har hanterat finanskrisen helt OK. Inte perfekt, men över förväntan.

Finanskrisen gör det samtidigt uppenbart att socialdemokraterna har misslyckats med att formulera och kommunicera en slagkraftig och modern politik för att hantera marknadens brister och skapa förutsättningarna för en ny provisorisk utopi. Hittills har partiet i opinionssiffrorna levt på ett missnöje med borgarna snarare än på egna meriter.

Det finns få andra sätt att förklara detta på än att partiet har ett ledarskapsproblem. Och innan någon påstår att jag ägnar mig åt ”personmosning” så vill jag påpeka att jag talar ledarskap i kollektiv mening: partistyrelse, riksdagsgrupp, ledande kommunpolitiker och politiska tjänstemän. Den tröttsamma personcentrering som präglar den socialdemokratiska debatten är bara slöseri med tid. Fokus måste istället ligga på politiken. Och idag saknas förmågan att tänka systemkritiskt. En oförmåga som absolut inte började med tiden i opposition.

En stor anledning till valförlusten 2006 var att man inte lyckades formulera en respons på arbetslösheten. Att marknaden ska lösa problemet var inte ett värdigt svar från en socialdemokratisk regering. Något som blir extra tydligt när vi nu under oktober sett hur marknaden fungerar i verkligheten. Det är bara ett exempel på hur systemförvaltarna står svarslösa när omständigheterna förändras.

Om det inte sker något radikalt så kommer det inte att bli en rödgrön regering efter nästa val (oavsett hur en sådan regering är formerad). Vi måste våga bryta med en del av de sanningar som cementerades under 1990-talet. När systemet krisar måste man våga kritisera systemet.


%d bloggare gillar detta: