Etikettarkiv: tankesmedja

Det handlar inte bara om idéernas kamp

För någon vecka sedan publicerades en debattartikel i LO-tidningen om fackföreningsrörelsens bristande insikt i idékonflikten mellan arbete och kapital.

Förslaget är att fackföreningsrörelsen ska trycka in keramiken och kopiera det arbetsgivarsidan har gjort med Timbro och dess avläggare. Och jag håller med, vi behöver en kraftfull idédebatt från vänster. Men jag är samtidigt tveksam till den historiebild som ofta målas upp.

De förändringar som skett i samhället till arbetsgivarsidans fördel handlar inte bara om att högern har finansierat fler tankesmedjor och skrivit fler rapporter och debattartiklar. De senaste decennierna har också sett en förändring i samhällets ekonomiska bas.

De senaste fyrtio åren har vi sett en halvering av andelen anställda i tillverkningsindustrin. Stora lättorganiserade industriarbetsplatser har ersatts av små svårorganiserade arbetsplatser i tjänstesektorn. Vi har en strukturell arbetslöshet som genom sin själva existens underminerar den fackliga solidariteten.

Det är något som måste finnas med i verklighetsbeskrivningen om man ska kunna anlägga moteld. Det kanske någon tankesmedja borde skriva en rapport om?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Dagens citat: Intellektuell infrastruktur

”Den brittiska socialdemokratin har till skillnad från den svenska, en livlig tankesmedjeflora. Att i England förklara varför svensk arbetarrörelse trots alla sina pengar (Labour är just nu så ­fattigt att folk nästan betvivlar att man kommer kunna bedriva valkampanj) inte satsar på långsiktig idéutveckling, är svårt. För att inte säga omöjligt.

Trots alla sina problem har brittiska Labour en intellektuell infrastruktur – det finns en vilja att förstå vad som var rätt och vad som var fel med den tredje vägen, vilket inger hopp.”

Katrine Kielos, ”Europas vänster måste tänka om” i Aftonbladet Ledare, 091226.

Intressant?


Kriget om tanken

Ali Esbati
Tankekrigen: Hvordan høyresiden vinner de viktige slagene
Manifest senter for samfunnsanalyse
2009

Det är ingen ny historia för oss som deltagit i, och betraktat, det politiska samtalet i Sverige. Vi har sett hur lagstadgade fackliga metoder jämförts med maffiametoder. Hur skattekvoten blivit skattetrycket. Hur borgerlighetens politiska broilers har samtrimmats i akademier och på bjudresor till den milda graden att det inte längre är möjligt att se skillnad på en CUF:are och en MUF:are. Hur valfrihet har blivit synonymt med privata oligopol.

I en liten och lättfattlig pamflett redogör Ali Esbati för en norsk publik hur den näringslivsfinansierade ideologiska högern i Sverige har tagit för sig av problemformuleringsprivilegiet under de senaste decennierna med hjälp av ett nätverk av tankesmedjor och frontorganisationer. Men också hur en liknande utveckling har börjat göra sig gällande i Norge under de senaste åren.

Pamfletten är en introduktion till den norska fackföreningsfinansierade tankesmedjan Manifest senter for samfunnsanalyse (Manifest Analyse) som lanserades tidigare i sommar. Och något som slår en när man läser Tankekrigen är hur inbjudande den är att läsa. Pamfletten är luftig, vällayoutad och tryckt i ett behändigt format. Ljusår från de trista A4-rapporterna som den svenska vänstern och fackföreningsrörelsen brukar sprida omkring sig. Dessutom är den föredömligt kort (ett femtiotal sidor av vilka Esbatis text upptar knappt trettio), perfekt för resan till jobbet eller lunchrasten. Det kanske till och med kan leda till ett samtal vid eftermiddagsfikat? Tänk om man fick se sådant här i Sverige också…?

Jag har tidigare skrivit om Manifest Analyse här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , .


Hur finansierar man en tankesmedja?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor. Det har handlat om hur de kan vara organiserade och hur de kan kommunicera. Jag tror att det är svårt att bygga upp en tankesmedja utan att koppla den till en existerande institutionell struktur. Det kan vara ett parti, ett fackförbund, ett studieförbund eller någon annan värdegrundad organisation. Jag har tidigare föreslagit att Ordfront skulle vara en god grund för en progressiv tankesmedja. Men som alltid när man diskuterar möjligheterna för en tankesmedja till vänster så kommer frågan om hur man ska kunna matcha högerns resurser upp. Hur ska en sådan tankesmedja finansieras?

För det första behövs det som sagt en koppling till en redan existerande institutionell struktur. Det behövs dels en ekonomisk grundplåt, och dels är det lättare att ”koppla på” en verksamhet på något som redan existerar än att bygga upp allt från lokaler till administration från grunden när man helst av allt vill komma igång med kärnverksamheten. Även om denna huvudman inte kan bidra med någon större summa pengar är den praktiska infrastrukturen guld värd.

För det andra måste man säkra inkomster från sympatiskt inställda organisationer. Det kan dels göras genom att man samarbetar kring projekt. Helt enkelt en externfinansiering av delar av verksamheten. Det innebär givetvis att tankesmedjans integritet kan ifrågasättas. Dels kan det göras genom mer generella bidrag i form av ett prenumerationssystem där organisationen ifråga osett köper ett antal av tankesmedjans publikationer och föredrag.

För det tredje är det givetvis viktigt att söka stöd hos privatpersoner som delar tankesmedjans värderingar. Liksom med organisationer är ett prenumerationssystem att föredra. Man kan tänka sig ett graderat prenumerationssystem där högre avgifter ger tillgång till flera tjänster. Viktigt är dock hur som helst att man gör det lätt för folk att betala. Förslagsvis genom till exempel autogiro. Men även rena gåvor bör undersökas. I det fallet kan man tänka sig allt från möjligheten att skänka en hundring via mobilen till att skänka pengar istället för födelsedagsblommor.

För det fjärde bör man hitta former som knyter aktiva politiker närmare tankesmedjan. I dagsläget finns det 171 rödgröna riksdagsledamöter som tjänar minst 54 500 kronor i månaden. Om man tänker sig att hälften av dessa kunde knytas till ett parlamentariskt nätverk för tusen kronor i månaden skulle tankesmedjans finanser stärkas avsevärt. För den avgiften kan man till exempel tänka sig att tankesmedjan anordnar särskilda seminarier för parlamentarikerna inför släppet av varje publikation.

Det var några tankar om hur man skapar finansiering för en progressiv och självständig tankesmedja. Möjligheterna finns om man har viljan.

För övrigt kan jag tipsa om Magnus Ljungkvists inlägg om att Socialdemokraterna behöver ett nytt partiprogram. Det vore onekligen intressant om man kunde organisera ett sådant arbete i wikiform.


Ett norskt föredöme?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor och idédebatt. Det har varit kritik av Arbetarrörelsens tankesmedja, förslag om en Arbetarhögskola (och räddning av Brunnsvik) samt lite idéer om hur en idésfär till vänster kan vara organiserad.

I dagarna blev jag uppmärksammad på ett spännande norskt projekt. Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse) är en nystartad tankesmedja som startats upp av vänsterförlaget Manifest med uppbackning från organisationer i fackföreningsrörelsen.  Anställda är Ung Vänsters förre ordförande Ali Esbati (ekonomianalytiker) och journalisten Magnus Marsdal (utredare) som bland annat har skrivit den uppmärksammade boken FrP-koden (Högerpopulismen dissekerad på svenska). Esbati har även skrivit Manifest Analyses första publikation, Tankekrigen.

Var skulle man kunna tänka sig ett motsvarande projekt i Sverige? Till att börja med kan man nog konstatera att det är väldigt svårt – om inte omöjligt – att tänka sig att svenska fackföreningar skulle backa upp en svensk motsvarighet. Till viss del byggdes visserligen Arenagruppen upp på ett liknande sätt med organisationsprenumerationer. Men de har aldrig lyckats få det till det riktiga tankesmidandet i Agora/Arena Idé, och är väl idag snarare att betrakta som ett progressivt mediebolag utan den där riktiga inriktningen och stringensen som skulle behövas.

Om jag idag skulle peka ut en svensk aktör som skulle kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet skulle jag nog välja Ordfront. Dels har Ordfront en infrastruktur och (en del) ekonomiska muskler på egen hand, och dels har man liksom Manifest en tvärvänsterprägel som är nödvändig för att kunna bygga upp en verkligt intressant tankesmedja.

Jag vet att det finns en vilja inom Ordfront att gå mer i den här riktningen. För en månad sedan gav Föreningen Ordfront (inte förlaget) ut pamfletten Sälj hela skiten! och inför valet 2006 gav man ut Åtta år med Reinfeldt. Dessutom förekommer det diskussioner om ett vetenskapligt råd.

Tänk om Ordfront (tillsammans med ett antal fackliga organisationsprenumeranter) kunde samla ihop ett tillräckligt stort startkapital för att anställa två-tre yngre hungriga och radikala krafter för att arbeta med idéskapande och -spridning under beteckningen Ordfront Analys? Om Stiftelsen Manifest i lilla Norge med sin betydligt lägre fackliga organisationsgrad kan göra det, varför inte Ordfront och svensk fackföreningsrörelse? Det kanske till och med är så att man skulle kunna tänka sig att man skulle kunna använda sig av några små smulor av den mediefond där LO har ca 800 miljoner efter försäljningen av Aftonbladet? Fast idealet skulle nog ändå vara att liksom i fallet med Manifest Analyse förlita sig på många små (och några stora) bidrag istället för en stor finansiär med allt vad det innebär av krav på inflytande över verksamheten.

Andra som skriver om Manifest Analyse är Ali Esbati, Ingrid Wergeland (chef för Manifest Analyse), Dagens Næringsliv/e24, Frifagbevegelse.no, Fagbladet, Dagsavisen, Dagbladet, Peter Raaum (kulturredaktör, Dagbladet) och Aftenposten.

För övrigt kan jag tipsa om något helt annat. Lena Andersson skriver fantastiskt bra om den subjektiva klasstillhörigheten i Axess.

Intressant?


En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?


Behovet av ett idékluster

Jag har flera gånger tidigare skrivit om vänsterns idéproduktion och tankesmedjor (se till exempel här, här och här). Ofta har jag varit kritisk till oförmågan att använda sig av nya medier, och beklagat mig över oviljan att finansiera välfungerande verksamheter.

Men kanske bör man ta en annan ingång på problemet. Visst har högerns tankesmedjor mer pengar. Men det man saknar i ekonomisk styrka kan man till viss del ta igen genom att svärma. Det finns flera organisationer som ägnar sig åt en rödgrön idédebatt. Där finns till exempel Arbetarrörelsens tankesmedja, vänsterpartinära Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och gröna tankesmedjan Cogito. Det finns ett stort antal ledarsidor. Det finns tidskrifter (Arena, ETC, Fronesis, Ordfront, Pockettidningen R, Socialistisk debatt, Tvärdrag och så vidare). Det finns fackföreningar och andra intresseorganisationer som lägger fram rapporter. ABF arrangerar seminarier och folkhögskolor kurser.

Istället för att klaga på att enskilda organisationer inte gör allt skulle man kunna tänka sig en mer heterogen samlingsplats för alla dessa aktörer, en portal där man kan ladda ner och diskutera rapporter från olika håll, där man kan få ett flöde av olika artiklar och bloggar, och titta på seminarier (livesända eller inspelade). Kluster är ju ett populärt ord i dessa industrikristider. Hur skulle det vara med ett rödgrönt idékluster där olika delar kan skava och smeka varandra?

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Intressant?


%d bloggare gillar detta: