Etikettarkiv: tvärdrag

När vinden vände

I Tvärdrag 1/2010 publiceras följande recension (här i en något längre version):

Kjell Östberg
När vinden vände. Olof Palme 1969-1986
Leopard förlag
2009

”Äntligen stod den nyvalde partiordföranden i talarstolen.”

Parafrasen på inledningen till Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” är passande. Många skiften i arbetarrörelsens historia kan ges gestalt i talarstolen. August Palms föredrag om vad socialdemokraterna vilja en kulen höstafton 1881 i Malmö. Hjalmar Brantings linjetal i Gävle fem år senare där han redogör varför arbetarrörelsen måste vara socialistisk. Per Albin Hanssons beskrivning av det klasslösa samhället som ett folkhem i Riksdagen 1928. I den traditionen är det rimligt att Kjell Östbergs ”När vinden vände” tar sin början i talarstolen på den socialdemokratiska partikongressen 1969.

Det parti som Olof Palme tar över ledningen för är världens framgångsrikaste. Man har suttit vid regeringsmakten oavbrutet i trettiosju år. Banden med världens starkaste fackföreningsrörelse är starka. Samhället är det mest jämlika och moderna som världen skådat. Året innan hade en majoritet av väljarna valt att rösta på Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti i riksdagsvalet. Dramaturgiskt är det upplagt för fiasko. Men det man slås av när man i backspegeln betraktar den där oktobereftermiddagen för fyrtio år sedan är den självklara tron på att politiken kan göra skillnad. När Palme i sitt tal gör en problembeskrivning av samhället är frågorna bekanta:

”Det som mer och mer upplevs som de rika industrinationernas misslyckande är de sociala spänningarna, de orimliga klassklyftorna, maktkoncentrationen, miljöförstöringen, svårigheten att motsvara människornas krav på delaktighet…”

Det som skiljer är möjligheterna. Problemen var inte oöverstigliga. Tvärtom var samhällsförändring socialdemokratins kännetecken. Men även om framtiden fortfarande var skimrande och många radikala reformer fortfarande skulle sjösättas blev Palmes tid vid rodret betydligt stormigare än föregångaren och lärofadern Tage Erlanders lugna seglats genom de gyllene årtiondena efter andra världskriget.

Olof Palmes tillträdde samtidigt som efterkrigstidens ständiga tillväxt nådde sitt slut och hela hans partiledartid kom att präglas av återkommande kriser, affärer, konjunkturnedgångar och en arbetslöshet som låg på nivåer långt över det man tidigare vant sig vid. Det är han som leder socialdemokratin till inte bara ett utan två valnederlag, och det är han som är partiledare när, som titeln antyder, den politiska vinden vänder.

Trots allt detta är det i Olof Palmes tidiga sjuttiotal som många ser den sanna socialdemokratin. I symbios med tidens allt mer radikaliserade folkrörelser genomförs reformer på arbetsmarknaden, i jämställdheten, på miljöområdet. Den gemensamma sektorn byggs ut, kvinnorna tar på allvar steget ut på arbetsmarknaden och Palme är en självklar allierad för de nyligen självständiga länderna i tredje världen.

Kjell Östberg har med sin tvådelade biografi tecknat en utomordentlig levnadsbeskrivning över en av Sveriges viktigaste och mest omstridda politiker. Personen som träder fram är inte det (s)-märkta helgon som många velat få honom till. Det är en komplex karaktär som parallellt med det brillianta och solidariska kunde vara både snarstucken och tvär, ointresserad av riksdagsarbetet och av andra människors åsikter. Partiledaren Olof Palme är inte heller intelligentsians självklara samtalspartner som han var under sin tid som vanligt statsråd. Det är uppenbarligen svårare att vara en skönande när man i sista hand är den som ansvarar för den praktiska politiken.

Östberg slår också hål på myten om att folkhemmet gick under som en direkt följd av mordet på Palme. Det står tämligen klart att socialdemokratin redan var på reträtt när skotten föll på Sveavägen i februari 1986. När Olof Palme mördades hade vinden redan vänt och nyliberalismens snålblåst hade redan dragit in över Sverige.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Vänsterintellektuella skyttegravar i sandlådan

Blott Sverige svenska kulturdebatter har. Sällan intressanta för andra än de som deltar fylls kultursidornas spalter av högljudda och kränkta inlägg av de som får passera för intellektuella i denna avkrok av Hermodsingenjörer. Den senaste reinkarnationen är debatten om tidskriften Arenas vänsterkredd.  Det är visserligen en vulkan som legat och puttrat ett tag (läs Johan Sjölanders inlägg). Men den senaste veckan har den fått ett ordentligt utbrott.

I tisdags gick Daniel Suhonen (redaktör för SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag) och Dan Josefsson (kulturskribent) till attack mot Arena på Aftonbladets kultursida. I korthet så gick deras kritik ut på att Arena representerar en postmodern vänster som retirerat till områden som språkanalys och sexuell frigörelse. Ämnen där motsättningen mellan arbete och kapital ställs på sin spets lämnas där hän, eller misstänkliggörs som genom att beskrivas som reaktionära, patriarkala, rasistiska eller heteronormativa. Och att Arena därmed agerar nyttig idiot åt högern.

Som ett brev på posten kom sedan motelden när Arena på fredagen genom Karolina Ramqvist (redaktör för Arena) och Håkan A Bengtsson (VD för Arenagruppen) skrev en replik på artikeln. Det intressanta och symptomatiska i denna replik är att man omedelbart anklagar Suhonen och Josefsson för att ägna sig åt det som Arena själva excellerar i, nämligen att misstänkliggöra andra delar av vänstern. Tonläget högt och fullt av invektiv som ”sekterism” och ”vänsterism”.

På ett basalt plan delar jag Suhonen och Josefssons kritik. Det är länge sedan jag tyckte att Arena var en intressant tidskrift, och följaktligen så slutade jag också att prenumerera på den. Men trots att de har rätt i att Arena grävt ner sig i en ganska snäv postmodernism, och att en diskussion om något som ens andas kött och blod lyser med sin frånvaro så hamnar de fel i sin kritik.

I deras idévärld verkar den utveckling som skett de senaste decennierna begränsas till en rent ideologisk kamp där nyliberala idéer trängt tillbaka socialistiska för att de senare har saknat tillräckligt många tidningsspalter att utvecklas i. Som om det handlade om en debatt på någon kultursida snarare än om omvälvande förändringar i samhällets ekonomiska bas: avindustrialisering och strukturell arbetslöshet, finanskapitalets tillväxt på industrikapitalets bekostnad, produktivkrafternas utveckling.

Den demokratiska centralismen som var central för 1900-talsvänsterns industriella nationalstatsprojekt (det socialdemokratiska såväl som det leninistiska) är något som hör det förgångna till. Följaktligen är Suhonen och Josefssons appell om en enad vänster knappast något mer än en from förhoppning. Den typen av enighet och enhetlighet kräver en helt annan verklighet än det heterogena som finns idag. Här har Arenas företrädare åtminstone delvis rätt.

Inte heller är Arenas redaktörer några hovideologer hos den socialdemokratiska partiledningen. Den senare är knappast intresserad av en spretig vänster av den typ som Arena ger uttryck för. Det här vet givetvis Suhonen och Josefsson, men det ger onekligen debatten lite gravitas om den istället för en smal vänsterliberal kulturtidskrifts blodfattiga innehåll handlar om hela vänsterns framtid.

En anledning till att en så pass esoterisk tidskrift som Arena kan skapa så heta känslor bygger nog snarare än något annat på att den fortfarande anses vara den samhällstidskrift den var för något decennium sedan. Personligen är jag även övertygad om att det är anledningen till varför de flesta av tidskriftens prenumeranter fortsätter att betala för den och fackföreningsrörelsen fortsätter att köpa annonsplats i den.

Att Suhonen och Josefsson nämner det senare tolkas som en uppmaning till facklig annonsbojkott av Arena. Det är möjligt att det är det de menar. Personligen utgår jag från att fackliga annonser i Arena snarare ska ses som ett stöd av Arenagruppens övriga verksamhet än av tidskriftens innehåll. Men alldeles oavsett är det givetvis upp till varje annonsör att avgöra om de får ut något av att vara med och finansiera en verksamhet. LO:s roll är knappast att vara en leverantör av ett okritiskt tidskriftsstöd.

Det märkligaste i Ramqvist och Bengtssons replik är dock att de uppenbarligen inte känner att Arena kan stå på egna ben i den här debatten, och därför åberopas just Arenagruppens övriga verksamhet som ett bevis på att man inte är det Suhonen och Josefsson anklagar tidskriften för att vara. Men dessa har inte med ett ord nämnt nätledarsidan Dagens Arena, tankesmedjeverksamheten Arena Idé eller bokförlaget Atlas i sin kritik. Och varför skulle de det? Om man kritiserar innehållet i DN skulle nog de flesta tycka att det var ett ganska ynkligt försvar att påpeka att Albert Bonniers Förlag minsann ger ut en och annan intressant bok och eftersom det är samma ägare bör dessa sättas upp på DN:s pluskonto.

Den här typen av debatter tjänar sällan några andra syften än att leverera ett och annat frilanshonorar och stärka deltagarnas aktier i den lilla ankdamm som överhuvudtaget bryr sig om de till pugilism förklädda rallarsvingarna. Skyttegravarna är grävda i sandlådan. Och som i alla ställningskrig kommer stridsviljan snart att omvandlas till utmattning och tyna bort när ammunitionen börjar tryta. Eller tidigare om mamma ropar att maten är klar och det är dags att komma in…

Läs även andra kommentarer om debatten: Göran Greider i DN Kultur, John Swedenmark på LO-Tidningens kulturblogg och Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida.

För övrigt är Marika Lindgren Åsbrinks tredelade (1,2,3)genomgång och tolkning av den tyske socialdemokraten Sigmar Gabriels kongresstal klart läsvärd.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Behovet av ett idékluster

Jag har flera gånger tidigare skrivit om vänsterns idéproduktion och tankesmedjor (se till exempel här, här och här). Ofta har jag varit kritisk till oförmågan att använda sig av nya medier, och beklagat mig över oviljan att finansiera välfungerande verksamheter.

Men kanske bör man ta en annan ingång på problemet. Visst har högerns tankesmedjor mer pengar. Men det man saknar i ekonomisk styrka kan man till viss del ta igen genom att svärma. Det finns flera organisationer som ägnar sig åt en rödgrön idédebatt. Där finns till exempel Arbetarrörelsens tankesmedja, vänsterpartinära Centrum för marxistiska samhällsstudier (CMS) och gröna tankesmedjan Cogito. Det finns ett stort antal ledarsidor. Det finns tidskrifter (Arena, ETC, Fronesis, Ordfront, Pockettidningen R, Socialistisk debatt, Tvärdrag och så vidare). Det finns fackföreningar och andra intresseorganisationer som lägger fram rapporter. ABF arrangerar seminarier och folkhögskolor kurser.

Istället för att klaga på att enskilda organisationer inte gör allt skulle man kunna tänka sig en mer heterogen samlingsplats för alla dessa aktörer, en portal där man kan ladda ner och diskutera rapporter från olika håll, där man kan få ett flöde av olika artiklar och bloggar, och titta på seminarier (livesända eller inspelade). Kluster är ju ett populärt ord i dessa industrikristider. Hur skulle det vara med ett rödgrönt idékluster där olika delar kan skava och smeka varandra?

Även om det finns bloggportaler som mer eller mindre försöker samla den här typen av diskussion så saknas en plats där organisationer och opinionsbildare oberoende av varandra kan lägga upp sitt material. Jag tror att det finns en möjlighet i ett sådant här projekt, även om det kräver att man förstår att man inte måste ta ansvar för andras material på portalen. Det finns ett behov av ett idépolitiskt kluster för att föra fram progressiva idéer.

Intressant?


Reformismens teoretiker

Anders Nilsson & Örjan Nyström
Reformismens möjligheter: Åter till den bättre framtiden
Agora/Premiss förlag
2008

Det är lätt att lite uppgivet gnälla över avsaknaden av en framåtsyftande socialdemokratisk idédebatt. Men det finns trots allt tecken i skyn på att det håller på att ske en förändring på det området. Strax före jul kom socialdemokratiska studentförbundets antologi Från smedja till sambandscentral, i förra veckan kom Tvärdrags antologi Snart går vi utan er, i nästa vecka kommer Den grå vågen (redigerad av Katrine Kielos) och i höst kommer vänsterteoretiska tidskriften Fronesis ut med ett temanummer om socialdemokrati (där jag ingår i redaktionen). Alla dessa projekt har med all tydlighet visat att det är i den unga socialdemokratin viljan till en radikal diskussion om socialdemokratins förutsättningar och utveckling finns.

Men frågan är om inte några av dagens främsta socialdemokratiska teoretiker är ett par grånande fackföreningsmän från LO Göteborg? Anders Nilsson och Örjan Nyström kom redan för några år sedan ut med den mastiga Den sociala demokratins andra århundrade?, en bok som i höstas fick en mer lättillgänglig uppföljare i Reformismens möjligheter.

Nilsson och Nyström målar med uppfriskande breda penseldrag upp en bild av socialdemokratins förutsättningar i ett nytt politiskt och ekonomiskt landskap. Här är det inte skattesatsers justerande några ören upp eller ner som är det centrala. Istället diskuterar man kapitalismens utveckling, varför populismen åter kan växa sig fram (och vad det är). Förmodligen har Nilsson och Nyström mer att säga om varför Sverigedemokraterna växer sig starkare än alla Sverigedemokratböcker tillsammans. Man diskuterar arbetslinje och sysselsättning och hur socialdemokratins sociala bas har utvecklats över åren. Men framförallt skissar de upp vad socialdemokratin ska vara i en globaliserad värld.

I sin nekrolog över Ernst Wigforss svarade rörelsepoeten Birger Norman nekande på sin retoriska fråga om Wigforss var ideolog. Han var teoretiker. En ideolog ägnar sig åt att försvara slutna system medan en teoretiker ständigt omprövar sina teser. På samma sätt är Anders Nilsson och Örjan Nyström teoretiker. Reformismens möjligheter är ett måste om man söker efter den framtida socialdemokratins nycklar.

Intressant?


Vi har ju ingen rörelse ju!

Jens Lundberg & Daniel Suhonen (red)
Snart går vi utan er: Brev till socialdemokratin
Tvärdrag/Leopard förlag
2009

– Vi har ju ingen rörelse ju!

Det är som ett mantra som ekar genom flera av bidragen i antologin Snart går vi utan er som SSU:s debattidskrift Tvärdrag har gett ut tillsammans med Leopard förlag. Och ska man vara ärlig är det lite tröttsamt. Vill man som flera skribenter återuppliva folkrörelserna måste man också analysera varför dessa rörelser inte fyller samma roll idag som de gjorde förr. Hur har samhället förändrats? En oreflekterad nostalgi om hur allt var bättre förr hjälper inte för att bygga de folkrörelser som man (även jag) gärna vill se. Först och främst för att bilden förmodligen är falsk. Tage Erlander var knappast – oavsett vilka råd han gav Olof Palme när denne tog över – någon mysfarbror som inför varje beslut samlade massorna kring sig för att noga höra sig för vad rörelsen tyckte. Möjligen gav ett vitt förgrenat rotverk en intuitiv förståelse för känslan i myllan, men framförallt gav det möjligheten att föra ut ett budskap i en tid då informationskällorna var betydligt färre än idag. Om man gräver i arkiven kommer man upptäcka att intoleransen mot oliktänkande var hårdare under guldåldern efter andra världskriget än den någonsin är idag. Men det görs ingen sådan analys. Istället har ett gäng politruker på något omärkt sätt tagit makten. Hur de lyckades göra det om det fanns en så stark rörelse är dock oklart? Ibland måste man kanske acceptera att socialdemokratin varken är eller har varit så rosenröd som den verkade för många på det första klubbmötet i SSU.

Och kan man som Sofie Wiklund argumentera för Mona Sahlins olämplighet som partiledare med utgångspunkt i att hon ”knappt har haft ett vanligt jobb” om man inte samtidigt presenterar tidigare partiledares personliga erfarenheter av ”vanliga jobb”? Vad skulle det vara för kneg hon tänker sig då? Är det Hjalmar Brantings tid som amanuens på observatoriet i Stockholm? Är det Per-Albin Hanssons tid som bodknodd? Är det Tage Erlanders tid som lexikonredaktör? Är det Olof Palmes tid på den militära underrättelsetjänsten? Är det Ingvar Carlssons tid som SSU-ordförande? Är det Göran Perssons tid som ABF-ombudsman? Faktum är att man inte blir partiledare om man först tillbringar tjugo år på bruket i Borlänge. Faktum är att man knappt blir fackföreningsombudsman. Man kan ju beklaga att politik är ett hantverk som premierar yrkeserfarenheter som ligger nära politiken, som politisk tjänsteman eller rörelsenära ombudsman. Men frågan är om det varit så annorlunda förr? Hjalmar Branting blev arbetarrörelsens hövding i egenskap av tidningsman och opinionsbildare. Och efter det har det fortsatte på samma sätt. Socialdemokratins ledare har alltid varit yrkespolitiker. Dåtid och nutid kanske inte skiljer sig så mycket åt ändå?

Men det finns bidrag som höjer sig över mängden och försöker greppa socialdemokratins essens. I till exempel redaktörerna Jens Lundbergs och Daniel Suhonens texter finns den socialistiska reformism som var en bärande del när andra generationens socialdemokrater som Ernst Wigforss och Gustav Möller lade grunden för den moderna svenska socialdemokratin. De såg aldrig välfärdsstaten som ett alternativ till socialismen. Snarare var det ett sätt att ympa in socialistiska drag i det kapitalistiska systemet. Och där finns det något som ofta saknas i den aktuella socialdemokratiska debatten, en analys av hur maktförhållandena i samhället har förändrats av reformer och kontrareformer under efterkrigstiden och hur detta har påverkat förutsättningarna för politiskt inflytande och ekonomisk jämlikhet. Att socialdemokratiska politiker idag skulle stanna upp och fundera över hur den ena eller andra sammanslagningen eller egenavgiften påverkar dessa maktförhållanden är i all sin enkelhet nästan utopisk.

Magnus Wennerhag gräver i ett intressant bidrag efter den sociala demokratins källvatten och hittar den i den sociologiska pionjären Lorentz von Steins analys av den politiska demokratin och arbetarrörelsens parallella framväxt under 1800-talets första hälft i Frankrike. von Stein såg syntesen av dessa rörelsers krav på allmän och lika rösträtt, respektive sociala rättigheter och ekonomisk utjämning som garanten mot samhällets undergång. Via en diskussion om den ovetenskapliga moralpolitikens återkomst i samhällsdebatten avslutar sedan Wennerhag sitt inlägg med en appell till arbetarrörelsen att återuppta ett rationellt socialt demokratiskt projekt för att bekämpa de klyftor som skapats av de senaste decenniernas nyliberalism och moralism. Det är läsvärt.

Som en parantes kan det var värt att påpeka att den amerikanske tidningsmannen och arbetarledaren Orestes Brownson redan 1841 (nio år innan von Stein) talade om en social demokrati där ”människors faktiska omständigheter i samhället ska vara i harmoni med deras erkända rättigheter som medborgare.” (En parantes som kan sorteras in under avdelningen onödig kunskap.)

Eftersom Tvärdrag de senaste åren fått mer och mer drag av kulturtidskrift är det också självklart att boken har kulturella inslag. Fabian Göransson och Liv Strömqvist bidrar med varsin tecknad serie som på några få rutor lever upp till den gamla klyschan ”en bild säger mer än tusen ord”, framförallt är Göranssons beskrivning av hur ”sosse” var ett skällsord när han växte upp i fashionabla Saltsjöbaden genial i all sin enkelhet.

Och i Jenny Wrangborgs dikt Striden (där också antologins titel är hämtad) finns en ton som påminner mig om den dikt rörelsepoeten Stig Sjödin skrev till nittioårsdagen (1971) av August Palms tal om vad socialdemokratin vilja. Lite sorgset deklamerade Sjödin på jubileet:

Jag säger ordet socialism
och det är som om jag gömt en kniv i handen,
som om jag med påk i näven avsåg
att begå våldtäkt.
Alla skyddar sig eller hånflinar skeptiskt.

Det står i psalmen som jag lärde
att man eldigt ska tränga sig fram.
Annars går målet förlorat.
Detta är en innebörd att begrunda
medan vi grälar om 50 öre mer på skatten.

Är det någon som vet adressen till gamla
Hotell Stockholm? Eller telefonnumret dit?
En stickling från det första päronträdet
växer här i staden.
Är någon beredd att stiga dit upp och tala?
Kamrat, hör du vad jag säger
i denna tid med många tomma människoögon?

Samma typ av otålighet finner vi i en annan tid hos Wrangborg:

Glöm inte var det var vi började,
glöm inte vart det var vi skulle.
Vi minns och vi är trötta på att vänta.
Snart går vi utan er.

I tider när det inte är strider sköter vi allting så smidigt att
det finns de som glömmer bort att det är vi som bär upp
ett trasigt samhälle,
och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid.

Snart går vi utan er är ett gott försök, men den håller tyvärr inte hela vägen när bidragen blandar och ger. Flera av texterna hade tjänat på ett tuffare redaktörskap för att mejsla fram analys och stilistik. Men mina invändningar kanske har att göra med att jag är lite bitter över att inte få vara med i antologin? I datorn låg ett utkast till en inledning:

Till Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti,

Till att börja med får jag passa på att gratulera på födelsedagen. Etthundratjugo år är en aktningsvärd ålder. Trots att du hann upp i de trettio innan den allmänna rösträtten infördes är du äldre som parti än alla andra. Visst kan några av dem hävda släktskap med parlamentariska kotterier långt ner i artonhundratalet. Men partier som vi menar med begreppet var de inte. Och kanske inte du heller, då under de första decennierna? Innan rösträtten blev var mans egendom var du framförallt en utomparlamentarisk rörelse. De som satt på den där kongressen på Tunnelgatan i Stockholm representerade fackföreningar som inte fick förhandla om kollektivavtal eller ens mötas som de ville, ett antal socialistiska diskussionsklubbar och till och med några begravningskassor. Men trots allt det här, du var först och är den enda som behållit sitt namn hela tiden. Det har väl varit ett starkt varumärke som man säger nu för tiden.

Vi har inte hängt lika länge. Vi dejtade visserligen från och till under många år. Jag röstade på dig när det var val. Det kändes alltid som ett självklart val. Men det stannade på den där KK-nivån under lång tid. Inte så att jag inte tänkte ibland att det vore schysst med ett mer stabilt förhållande. Men det blev liksom aldrig av. Ditt humör i slutet av nittiotalet, med budgetsanering och flörtande med anglosaxiska idéer om ”tredje vägen” gjorde det för svårt att ta det där avgörande steget.

Tills den 30 april 2001. Jag stod i tårgasdimman utanför ett högt stängsel som omgärdade det gamla kastellet i Quebec City i Kanada. Anledningen till tårgasen och stängslet var att Amerikas alla regeringschefer hade barrikaderat sig på insidan för att förhandla fram ett allamerikanskt frihandelsavtal. Där inne satt alla från Bush till Chavez och beslutade att allt från vatten till högre utbildning skulle vara varor som vilka som helst. Utanför fanns fackföreningsmedlemmar och studenter, kristna aktivister och svartblockare. Och där fanns också jag. En lite förvirrad utbytesstudent med en snusnäsduk över näsan och rinnande ögon. Det var där i tårgasdimman, i uppgivenheten och euforin som jag bestämde mig för att fråga chans på dig.

Sedan dess har det varit du och jag. Det har inte varit ett lätt förhållande. Vi har grälat och älskat med samma passion. Och det är bra, jag visste från början att vi inte alltid skulle vara sams. Förmodligen står det i alla relationshandböcker att man inte ska försöka ändra på den andra. Men jag tror att det är viktigt att tala klarspråk i ett förhållande, att säga till när man ser att den andra inte mår bra…

Intressant?


McCall Smiths konservativa utopi

I det nya numret av Tvärdrag (1/09) skriver jag nedanstående artikel. Numret i övrigt har ”Offentlig sektor” som tema och ser väldigt spännande ut. Passa på att prenumerera på Sveriges bästa politiska tidskrift, 100 kr för 6 nummer.

Miljontals läsare har charmats av Alexander McCall Smiths naiva historier om Mma Precious Ramotswe och damernas detektivbyrå. De fall som den ”traditionellt byggda damen” löser är knappast av den typ som brukar få deckarfantasterna att skjuta upp böcker på topplistorna. Där finns inga mafiosi och seriemördare. Inte heller några alkoholiserade poliser som lyssnar på opera. Istället får man en tjock medelålders kvinna i Botswana som undersöker fall som rör misstankar om oäkta makar eller försvunna personer och däremellan dricker sitt te, bekymrar sig för sin familj och pratar med grannar och släktingar om gemensamma bekanta. Och som läsare är det lätt att drömma sig till det enkla liv som framträder i berättelserna. Ett liv som är bekvämt, men inte präglas av det moderna livets jakt på materiella tillgångar. Det finns någonting svårgreppbart bekant över idyllen.

I slutet av 1800-talet var skönlitterära socialistiska utopier på modet. Edward Bellamys En återblick och William Morris Nytt från en ny värld är de mest kända exemplen. Men även den svenska arbetarledaren och tidningsmannen Axel Danielsson formulerade sin egen utopi i novellen Främlingen. Dessa berättelser byggde så gott som alltid på att huvudkaraktären på ett eller annat sätt hamnar i ett socialistiskt samhälle som är annorlunda från det samhälle han själva känner till. Hos Bellamy och Morris vaknar de bara upp en morgon och befinner sig där. I Danielssons novell är det en svensk emigrant som återvänder till Sverige och sin barndoms Malmö efter åratal i Afrika, bara för att upptäcka att det hårda klassamhället han lämnade har ersatts av ett jämlikt och socialistiskt. Utopier utspelas alltid någon annanstans, i tid eller rum. Gärna i en miljö som läsaren kan relatera till, men inte känner ingående. Morris framtida London blir greppbart därför att det helt annorlunda samhället är byggt på det gamla Londons ruiner.

Mma Ramotswe lever inte i någon socialistisk utopi. Långt därifrån. Men den konfliktfria och traditionsfyllda värld som målas upp är en utopi. En konservativ utopi. Här finns det ingen resa i centrum eftersom konservatismen per definition bygger på rötter, kontinuitet och tradition. Istället är det läsaren som får ta på sig rollen av storögd besökare när Mma Ramotswe guidar runt i ett samhälle som är förhållandevis fritt från allvarlig brottslighet, samhällskonflikter, arbetslöshet och globaliseringens hot. Det är ett samhälle som vi kan peka ut på kartan (åtminstone med lite hjälp), men framförallt är det ett samhälle vi tror oss känna igen. Det gamla samhället med sina ramar, sin sammanhållning och sin trygghet. På svenska skulle vi kalla det folkhemmet.

Konservatismens klassiska hjälte, odalbonden, har här fått en modern klädedräkt i småföretagaren. Privatdetektiven, bilmekanikern, skrivmaskinsskolinnehavaren. McCall Smiths Botswana är fullt av ivriga bävrar som bär upp samhället. Några arbetare ser man egentligen inte till. Det finns visserligen lärlingar, sekreterare och hembiträden. Men de existerar i en konfliktfri och familjär samexistens med sina arbetsgivare. Det verkliga Botswanas gruvarbetare och turistarbetare syns inte till, trots att det är i dessa sektorer som huvuddelen av landets inkomster kommer från.

En viss svärta finns i berättelserna. Aidsepidemin finns där, men bara som ”sjukdomen” i marginalen. I verkligheten är nästan 40 procent av den vuxna befolkningen smittad. Något som också lett till att landet har den kortaste förväntade livslängden i världen. Det finns dåliga flickor och elaka män, påverkade av samhällsupplösande krafter utifrån. Men de finns mest där för att kontrastera mot det traditionella Botswana, det Botswana som Mma Ramotswe gör sitt bästa för att försvara.

Men om en bok handlar om utbytet mellan författare och läsare så har inte böckerna särskilt mycket att göra med Botswana, de är skrivna av en västerlänning för andra västerlänningar. Snarare handlar de om en dröm om en enklare, tryggare och mindre komplex värld. Man kan känna doften av Mma Ramotswes röda te, se solen gå ner över Kalahari och förstå varför de enkla svaren kan locka så många.


Funktionssocialismens blinda fläck

Följande text har även publicerats som krönika på Tvärdrags hemsida. Passa på att teckna en prenumeration (6 nummer för 100 kr).

Den svenska socialdemokratin har präglats ideologiskt av en vänsterreformistisk modell som den då socialdemokratiske nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson 1967 döpte till funktionssocialism i en intressant pamflett med samma namn. Tankesättet är dock betydligt äldre, både partiideologen Nils Karleby och statsrådet Östen Undén utvecklade dessa idéer redan under mellankrigstiden. Också något så ursvenskt som allemansrätten är en del i en liknande tradition.

Med en kort sammanfattning kan man beskriva modellen som att ägande, till skillnad från gängse synsätt, inte är något absolut och enhetligt. Istället är ägandet uppdelat i funktioner som kan kontrolleras av olika aktörer.

Som exempel kan man ta just allemansrätten. Även om det finns en privat markägare så innebär det inte att denne kontrollerar ägandets alla funktioner. Denne kan avverka skog, jaga och sälja marken. Naturvännen kan vandra fritt i markerna, övernatta och plocka blommor och bär. Staten kan lagstifta om nyplantering, vilka växter och djur som är fridlysta och beskatta vinster. Den äganderätt som vid första ögonkastet verkar solid och enhetlig blir genom funktionssocialismens raster fragmenterad och mångfacetterad.

Det här synsättet har satt sin prägel på det socialdemokratiska folkhemsbygget då socialiseringen av produktionsmedlen sattes på undantag till förmån för skapandet av en modern välfärdsstat med socialistiska fördelningsprinciper, ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Med industrins hjul gående på högvarv och Saltsjöbadsandans samförstånd var det möjligt för arbetarrörelsen att skapa en alltmer omfattande välfärdssektor i gemensam ägo samtidigt som man avstod från att ta i nässlan, partiprogrammets proklamationer om att ”bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”. Man nöjde sig i praktiken med att reglera bort kapitalismens värsta avigsidor genom att socialisera delar av dess funktioner.

Den här maktbalansen i samhället var möjlig så länge staten och kapitalet lade fokus på olika saker, det som av den tidens marxister kallades reproduktion respektive produktion. Från 1970-talet har balansen rubbats. Och även om det från vänster gjordes framstötar, framförallt när LO antog Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder, så är det framförallt högern som tagit mark under de senaste decennierna. Kapitalet har expanderat in på nya samhällsarenor. När man börjar se den bortre gränsen på sina klassiska områden har man börjat sträcka sig efter det som tidigare var självklara delar av den gemensamma sektorns domäner. Skola, vård och omsorg, såväl som kollektivtrafik, pensioner och el är nu varor på marknader där privatkapitalistiska intressen har tagit för sig.

Trots att Sverige fortfarande betraktas som socialdemokratins kärnland har det varit här som privatiseringarna har rullat fram utan allt för högljudda protester. I andra länder som annars präglats av en hårdför nyliberalism har motsvarande reformer stött på betydligt kraftigare motstånd. När skribenten Naomi Klein ville chockstarta sin exposé över nyliberalismens segertåg över världen plockade hon fram den nyliberala nestorn Milton Friedmans sista framträdande, ett förslag att göra om skolväsendet i det orkandrabbade New Orleans i samma stil som det svenska friskolesystem som infördes 1992. I skrivande stund pågår en hård strid om att privatisera den brittiska posten och dess kontor, flera år efter att den svenska posten bolagiserats och många av dess funktioner har lagts ut på entreprenad eller privatiserats. Men att lämna över skattefinansierade nyttigheter till privata aktörer är av någon anledning lättare i det av socialdemokrati präglade Sverige än i de betydligt mer högerorienterade anglosaxiska länderna. Och lösningen på gåtan finns i det funktionssocialistiska tankemönstret.

Funktionssocialismen växte fram i en tid då olika maktcentra balanserade varandra och gav möjlighet att bygga en omfattande och progressiv social demokrati i symbios med ett nationellt industrikapital. Men det som var en styrka i industrisamhället har blivit en svaghet i tjänstesamhället. Funktionssocialismens mantra om att det inte spelar någon roll vem som äger en verksamhet om vi bara har makten över funktioner som lagstiftning och finansiering har gjort Sverige till ett land där gränsen mellan en reellt existerande socialdemokrati och en nyliberalism med mänskligt ansikte har blivit alltmer otydlig. Här finner vi funktionssocialismens blinda fläck, en i grunden progressiv strategi har berett väg för en samhällsutveckling där privata vinstintressen har flyttat fram sina positioner på det gemensammas bekostnad.


%d bloggare gillar detta: