Etikettarkiv: utbildning

Fri att misslyckas: Den svenska skolans haveri

Idag har jag skrivit om den uppmärksammade undersökningen PISA 2009 som visar att svenska elever halkar efter i kunskaper i läsförståelse, matematik och naturvetenskap samtidigt som den svenska skolan blir både mer ojämlik och sämre. Och kontrasterar mot framgångsexemplet Finland.

Skriver har jag gjort på min engelskspråkiga blogg hos Social Europe Journal.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Vägen till nationens välstånd

Det är säkert fler som läst DN:s artikel om tjugoåttaåriga (28!) Marie som fått veta att hon trots toppbetyg och arbetslivserfarenhet är ”för gammal” för att läsa till psykolog. När hon mejlade för att få en förklaring till regeländringen av Regeringen fick hon svaret att:

”Regeringen har gjort bedömningen att det givits tillräckligt med tid att påbörja studier på högre nivå för de som gick gymnasiet enligt kursplaner före hösten 2000.”

Det är ett sånt sinnessjukt feltänk i Regeringens politik att man tappar hakan. Vi är ett litet land som för vårt framtida välstånd kommer att vara helt beroende av att vi har en välutbildad arbetskraft som kan stå sig i den globala konkurrensen. Då måste vi också ständigt ha beredskap för att människor gör nya val i livet. Vi måste ha ett system som verkligen ger utrymme för ett livslångt lärande där människor har nya chanser att utbilda sig och vidareutbilda sig. Inte bara för deras egen skull (även om det också är eftersträvansvärt), utan för att allas vår framtid är beroende av deras kunskap.

Men i högerns hemliga vision för Sverige finns inte utrymme för sånt. Tack och lov finns ju RUT-avdrag så hon kan börja städa hos de som hade vett att redan i tonåren veta vad de skulle bli och omgående studerade till det. För om det finns något som utmärker välmående och progressiva nationer så är det ju låg utbildningsnivå, låg social rörlighet och gott om hemhjälp för eliten?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?


Det svenska klassamhället i siffror

Statistiska centralbyrån (SCB) har skickat ut två intressanta pressmeddelanden den senaste veckan:

Förmögenhetsstatistik 2007:

”De finansiella tillgångarna är mycket ojämnt fördelade. Den tiondel av befolkningen som har störst finansiella tillgångar stod för 71 procent av dem år 2007. Den rikaste hundradelen ägde 32 procent.”

Social snedrekrytering till högskolan:

”Ungefär 45 procent av ungdomarna upp till och med 25 år har börjat studera på högskolan, vilket är fler än för tio år sedan. Men det är fortfarande stora sociala skillnader. Läsåret 2007/08 hade en tredjedel av högskolenybörjarna under 35 år högutbildade föräldrar, det vill säga föräldrar med minst en treårig eftergymnasial utbildning. Men personer med högutbildade föräldrar utgör bara ungefär en femtedel av befolkningen. Det är alltså fortfarande en högre andel barn till högutbildade föräldrar som söker sig till högskolan, än vad som är fallet för barn till föräldrar med en förgymnasial eller gymnasial utbildning.

Om föräldrarna saknar gymnasieutbildning går bara 20 procent av deras barn vidare till högskolan. Om någon av föräldrarna har en forskarutbildning väljer däremot över 85 procent av deras barn att studera. Efter en examen från högskolan är det också vanligare att dessa går vidare till en forskarutbildning än om föräldrarna har en kortare utbildning.”

Var det någon som sa att klassamhället tillhör det förgångna?


Har vi råd att arbeta, Östros?

På socialdemokraternas hemsida kan man läsa ett pressmeddelande från Thomas Östros där han betonar vikten av satsningar på utbildning för att kontra lågkonjunkturen. Och det är bra. Vi kommer att behöva ”investeringar i utbildning som ger jobb och i trygghet för förändring och framtidstro”. Framtidens arbeten kommer att kräva nya kunskaper. Men det är inte tillräckligt. Vi kan inte lösa en allt högre arbetslöshet och allt sämre tillväxt med att sätta de arbetslösa i skolbänken. Vi måste också trycka in keramiken i offentliga infrastruktursatsningar, en rödgrön omställning. Vi måste komma bort från tunnelseendet i den gemensamma sektorn som gör att den egna verksamhetens budget blir ett slutmål snarare än en del av helheten. Där det kan vara lönsamt att skicka ut folk i arbetslöshet trots att det bara innebär att en annan del av det gemensamma ska betala a-kassa, bostadsbidrag, socialbidrag, där människans möjligheter krymper, det personliga konsumtionsutrymmet snävas in, där färre arbetar… Vi måste som Ernst Wigforss sa en gång i en liknande sitution fråga oss själva, ”har vi råd att arbeta?”


%d bloggare gillar detta: