Etikettarkiv: välfärd

Ett klokt folk och staten och kapitalets ömsesidiga beroende

Idag har jag varit på Arbetarrörelsens forskarnätverks konferens och skrivit ett inlägg om svenskarnas ovilja mot ökade privatiseringar av välfärdstjänster och varför det är klokt även ur perspektivet ekonomiskt tillväxt. Detta finns att läsa på min engelskspråkiga blogg på Social Europe Journal.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser

En engelskspråkig blogg med svensk socialdemokratisk utblick

Idag har jag gjort ett första inlägg på min nya engelskspråkiga bloggSocial Europe Journal. Jag skriver kort om Mona Sahlins tal, men framför allt om uppgifterna om att svenska folkets vilja att betala högre skatt för bättre kvalitet i välfärden.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


Det välfärdsindustriella komplexet och välfärdens kärna

Följande text är ett utkast till en idé. Tankarna är inte färdigtänkta och referenserna är inte på plats. Om det blir en essä eller bok eller ingenting får tiden utvisa.

Kapitalismen behöver ständigt nya arenor och marknader. Det kan röra sig om en geografisk expansion (imperialism, globalisering), men det rör sig också om att skapa kapitalistiska marknader av områden som tidigare inte varit det. I ett land som Sverige framstår välfärden som kapitalismens senaste villebråd.

Man skulle kunna dra en väldigt godtycklig gräns mellan å ena sidan det som den borgerliga regeringen kallat välfärdens kärna – skola, vård, omsorg – och å andra sidan de transfereringar, försäkringar och bidrag som framför allt finansieras gemensamt via skattsedeln. Dessa två områden är båda centrala för den kapitalistiska utvecklingen i det postindustriella samhället. Men i det här inlägget håller vi oss till det som kallas välfärdens kärna.

Under de de senaste decennierna har vi sett en utveckling som gått från en i huvudsak offentlig finansiering och offentligt utförande till en situation som präglas av en till största delen fortsatt offentlig finansiering, men i allt större utsträckning präglas av privat utförande. När det gäller detta privata utförande har vi dessutom sett en utveckling som gått från små verksamheter drivna av småföretagare och kooperativ mot större verksamheter ägda av riskkapitalbolag som strävar efter att monopolisera dessa nya marknader.

Det kan jämföras med det förhållande krigsindustrin har haft med staten. Något som redan Rosa Luxemburg uppmärksammade i sitt mästerverk om kapitalackumulationen och som under Kalla kriget gick under benämningen ”det militärindustriella komplexet”. Ett system där det huvudsakligen finns en kund (det offentliga) som företagen är beroende av eftersom den klarar av att garantera stora investeringar och säker profit.

I analogi med detta skulle man kunna tala om framväxten av ett ”välfärdsindustriellt komplex” där tidigare allmännyttiga tjänster har kommodifierats, förvandlats till varor på en kapitalistisk marknad. I nyliberalismens ideologiska svallvågor är det lätt att tro att kapitalismen är antistatlig. Det stämmer inte, kapitalet är är i högsta grad för en stark statsmakt om det tjänar kapitalets syften. Nyliberalismen handlade inte i första hand om att avreglera staten, utan om att omreglera den.

Det handlar alltså i grunden om en förändring i samhällets ekonomiska bas där produktivkrafternas utveckling har lett till en ökad automatisering och globalisering av tillverkningsindustrin som i sin tur skapat mer kapital som söker nya marknader att göra profit på.

Samtidigt som den här processen fortgått har det inom vänstern odlats dolkstötsmyter. De som gärna ser sig som mest marxistiska har ofta varit de som varit snabbast att initiera svekdebatter. Ofta är det sossarna som får stå i skottgluggen, inte minst de politiska tjänstemän som på 1980-talet döptes till kanslihushögern. Men det är givetvis väldigt utopiskt att tro att samhällets utveckling ritats på Finansdepartementets ritbord.

En del val som gjorts var säkert felaktiga. Och det finns alltid val att göra. Men jag tror att man missar något centralt om man inte ser att vi lever i en period som präglas av postindustrialismen och kapitalets jakt på nya marknader. Den italienska marxistiska teoretikern Antonio Gramsci konstaterade i en av de anteckningsböcker som han i Mussolinis fängelser fyllde med storslagna och svårtydda tankar:

”Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.”

Läs även Funktionssocialismens blinda fläck.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Ståndrätt i välfärden?

När jag läser rubriken och puffen, De begränsar hans sexliv: Kommunens beslut – Han får ha sex högst 3 ggr/vecka, på Expressens hemsida är den omedelbara reaktionen att om det är något det offentliga inte ska blanda sig i är hur ofta folk har sex.

Men när jag läser artikeln visar det sig dock att det handlar om att den aktuella danska kommunen har begränsat mannens fria doser av viagra till tre i veckan.

Det är rimligt att man har förutsättningarna för ett fungerande sexliv. Men frågan är var gränsen går för det gemensammas ansvar? Har den enskildes ståndrätt fri dragningskraft på välfärdens resurser?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,


Vi måste förstå att högern är höger

När man följer den offentliga debatten kommer man inte ifrån känslan att den allmänna uppfattningen, även från oppositionen, är att impopulära beslut från regeringen beror på dålig kommunikation eller oskicklighet. Som om det finns ett rätt sätt att besluta i olika frågor och det bara gäller att implementera det.

Jag tror delvis att det här har att göra med att bilden av Moderaterna som ett parti som rört sig mot mitten ligger kvar som en våt filt över debatten. Faktum är att Sverige inte har haft en så här högerinriktad regering sedan början av trettiotalet. Och det har inte bara handlat om Folkpartiet och Centerns högeromläggning. Det handlar i högsta grad om att Moderaterna hela tiden har fortsatt föra en tydlig högerpolitik, om än med ett nytt språkbruk och med en skattesänkarpolitik som är mer reformistisk än Bo Lundgrens revolutionära.

Men att metoderna förändrats betyder inte att målet är ett annat. Resultatet av de genomförda förändringarna av försäkringssystemen är inte olyckliga bieffekter. Försämringarna är förutsättningarna för ett totalt systemskifte. Försämringarna i kombination med jobbskatteavdragen skapar efterfrågan på privata försäkringslösningar.

En privatiserad sjukförsäkring och a-kassa kommer att bryta sönder förutsättningarna för ett solidariskt samhälle. Vi har redan sett den här utvecklingen framskrida under flera år med tilläggsförsäkringar för de som har råd. I grunden handlar det om att den generella välfärden inte tillåtits ta jämna steg med reallöneutvecklingen under det senaste decenniet.

Det är det här som är högern håller på med, en total omvandling av det svenska välfärdssamhället. Det är ingenting som efterfrågas av den svenska befolkningen som till övervägande del står upp för en generell och gemensamt finansierad välfärd.

Men om inte den här motsättningen synliggörs och ett trovärdigt alternativ presenteras kommer stora grupper att ge upp det gemensamma då det inte kommer att kunna leva upp till deras förväntningar på välfärdslösningar. Det är inte försent att ta upp kampen för det gemensamma, men man kan inte vänta hur länge som helst.

Det är kanske dags att inte bara ägna sig åt försvarsstrid, utan även gå på offensiven och på allvar ställa samma fråga som Anders Nilsson gör i rapporten (S)torstäder:

”Frågan är faktiskt berättigad om inte hela försäkringsmarknaden borde betraktas som ett naturligt monopol.”

Vi måste förstå att högern är höger, och bestämma oss för vad vi är…

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,


Regeringen värnar bara finanskapitalet

I lördags höll Fredrik Reinfeldt sitt årliga tal i Vaxholm. Om vi bortser från det vanliga gnället på oppositionen så låg fokus på ytterligare en sänkning av inkomstskatten för de som arbetar. Enligt Reinfeldt kommer skattesänkningar på 10 miljarder kronor att ge mellan 200 och 250 kr mer i plånboken per månad för de som arbetar. Något Moderaterna menar kommer att ge 3 000 nya jobb på kort sikt, och 10 000 på längre sikt.

Även om man bortser från det huvudlösa i att låna till skattesänkningar i en ekonomisk nedgång, samtidigt som det är oklart hur vi ska finansiera den gemensamma välfärden, och att det är tämligen meningslöst att göra det mer lönsamt att jobba om det inte finns några jobb att få som alternativ till ”utanförskapet”, ska man nog se på det moderata förslaget med skepsis. 10 miljarder kronor fördelade på 3 000 nya arbetstillfällen skulle innebära en kostnad på 3,33 miljoner per arbetstillfälle. Och även om man kommer upp i alla 10 000 arbetstillfällen blir kostnaden 1 miljon kronor styck.

Regeringens antaganden bygger på att den privata konsumtionen ska öka om folk med arbete får mer pengar i plånboken. Men det antagandet bortser från att det privatekonomiskt faktiskt är mer rationellt att spara i kristider än att spendera. Inte minst när man ser hur arbetslösheten ökar och kryper allt närmare även den egna sfären, samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen utarmats.

Det är alltså betydligt troligare att skattesänkningen kommer att leda till ett fortsatt ökat sparande och stigande aktiekurser än att den kommer att leda till minskad arbetslöshet. Och ett ökat sparade kommer att leda till minskad konsumtion som kommer leda till ännu högre arbetslöshet. Det är den finansiella sektorn snarare än något annat som gynnas av regeringens subventioner.

Om man istället för att sänka skatten använde dessa tio miljarder till att anställa personal i den gemensamma sektorn – värna välfärdens kärna – skulle det innebära att minst 20 000 personer skulle få arbete, om man tänker sig att kostnaden för en anställd är 500 000 kronor om året. Men förmodligen skulle man kunna tänka sig att kanske ytterligare 10 000 personer skulle kunna anställas om man räknar på de sociala avgifter som stannar i staten och de besparingar som kan göras i arbetslöshetsförsäkringen och andra kostnader som kommer med en hög arbetslöshet.

Något som i sin tur skulle öka den privata konsumtionen på riktigt eftersom människor konsumerar mer om de arbetar än om de är arbetslösa. Detta av den enkla anledningen att någon som är arbetslös, särskilt med den a-kassenivå som vi har nuförtiden, helt enkelt inte har resurser att konsumera samt att värdet på den första extra hundralappen är betydligt högre än värdet på den sista. Och en ökad privatkonsumtion av offentliganställda kommer att leda till att fler anställs i privat sektor.

Om regeringen verkligen hade velat värna välfärdens kärna hade de gjort det senare. Nu verkar det som om de är mer intresserade av att värna finanskapitalets intressen framför den reella ekonomin. Det är samma gamla moderater som gömmer sig bakom en rökridå av folklighet.

Andra som har skrivit bra om talet är Alliansfritt Sverige (1, 2, 3, 4) och Ann-Marie Lindgren. S-buzz har kollnågra till.

Intressant?


Betalningsförmåga före behov

I Statistiska centralbyråns (SCB) Tidskriften Välfärd (2/09) kan man läsa en intressant genomgång av skattereduktionen för hushållsnära tjänster under 2007. Inte helt oväntat visar det sig att det är höginkomsttagare som dragit nytta av den borgerliga kontrareformen. De som nyttjade skattereduktionen hade en medianinkomst på 430 000 kronor per år, motsvarade siffra för befolkningen i stort är 240 000 kronor per år. Endast tre promille (!) av de som tjänar under 300 000 kronor per år använde sig av möjligheten, medan fyra procent av de som tjänar över 500 000 kronor gjorde det.

En intressant detalj är att pensionerade kvinnor är överrepresenterade bland de som använde sig av möjligheten. Och det kan man ju unna dem kan man tycka. Men man kan ju samtidigt fråga sig varför vi ska ha ett system där betalningsförmåga ska ha företräde framför behov? Det vi ser som en följd av den här typen av kontrareformer är en förskjutning av hushållsnära tjänster från skattefinansierad sådan efter behov (”hemtjänst”) till en privatfinansierad lyx för de få.

Det går inte ens att säga att skattereduktionen lett till flera arbetstillfällen. Precis som vi som motsatte oss reformen påtalade redan innan det genomfördes (jag skrev om det borgerliga förslaget i april 2006).

Även Rebella har skrivit om artikeln.

Läs även något helt annat: Röda raketer skriver intressant om en alternativ läsning av Machiavelli.

Intressant?


%d bloggare gillar detta: