Etikettarkiv: vänster

Det hade jag ingen aaaning om

”Undersökningen visar att det finns en stark koppling mellan kommunpolitikernas partitillhörighet och deras ideologiska vänster-högerposition. Det är därför inte förvånande att fullmäktigeledamöter i kommuner med starkt röststöd för vänsterpartiet befinner sig genomsnittligt klart till vänster medan fullmäktige i kommuner med starkt röstestöd för partier till  höger befinner sig just genomsnittligt klart till höger.

UNT har upptäckt att vi har partival i Sverige och att både politiker och väljare i stor utsträckning väljer parti efter värderingar och intressen som kan placeras in på en höger-vänsterskala. Det kanske inte är självklart för journalister och statsvetare. För oss andra kom det nog inte som någon överaskning.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

Att vara vänster i Obamas tid

Kanadensiska Socialist Project har lagt upp en intressant föreläsning med den amerikanske fackförenings- och medborgarrättskämpen Bill Fletcher Jr som talar om hur man är vänster i Obamas tid. Fletcher har en lång bakgrund som aktivist och har bland annat varit rådgivare till AFL-CIO:s ordförande och var en av initiativtagarna till Progressives for Obama. Introduktionen görs av min gamla lärare Sam Gindin.

[blip.tv ?posts_id=3363075&dest=-1]

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,


Är Marx tillbaka?

”Jag tror, som jag upprepat flera gånger, att det under det senaste seklet – men i andra former långt ner i historien – verkligen har funnits och finns en särskild personlighetstyp, som man skulle kunna kalla just vänster. En sådan person kännetecknas av att hon å ena sidan hyser alla dessa starka känslor av upprördhet, men å andra sidan också alltid står litet vid sidan av och betraktar alltsammans och intensivt tänker: Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Ursinne och distans.”

Göran Greider, ”Mitt liv som vänster”, Ordfront 1/2010

Greiders ord resonerar med detta intressanta samtal med Leo Panitch, professor i politisk ekonomi vid York University i Toronto, Kanada, om vad marxism innebär idag, den moderna kapitalismens utveckling och vänsterns möjligheter (via Socialist Project).

[blip.tv ?posts_id=3265651&dest=-1]

[blip.tv ?posts_id=3265772&dest=-1]

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,


Vänsterintellektuella skyttegravar i sandlådan

Blott Sverige svenska kulturdebatter har. Sällan intressanta för andra än de som deltar fylls kultursidornas spalter av högljudda och kränkta inlägg av de som får passera för intellektuella i denna avkrok av Hermodsingenjörer. Den senaste reinkarnationen är debatten om tidskriften Arenas vänsterkredd.  Det är visserligen en vulkan som legat och puttrat ett tag (läs Johan Sjölanders inlägg). Men den senaste veckan har den fått ett ordentligt utbrott.

I tisdags gick Daniel Suhonen (redaktör för SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag) och Dan Josefsson (kulturskribent) till attack mot Arena på Aftonbladets kultursida. I korthet så gick deras kritik ut på att Arena representerar en postmodern vänster som retirerat till områden som språkanalys och sexuell frigörelse. Ämnen där motsättningen mellan arbete och kapital ställs på sin spets lämnas där hän, eller misstänkliggörs som genom att beskrivas som reaktionära, patriarkala, rasistiska eller heteronormativa. Och att Arena därmed agerar nyttig idiot åt högern.

Som ett brev på posten kom sedan motelden när Arena på fredagen genom Karolina Ramqvist (redaktör för Arena) och Håkan A Bengtsson (VD för Arenagruppen) skrev en replik på artikeln. Det intressanta och symptomatiska i denna replik är att man omedelbart anklagar Suhonen och Josefsson för att ägna sig åt det som Arena själva excellerar i, nämligen att misstänkliggöra andra delar av vänstern. Tonläget högt och fullt av invektiv som ”sekterism” och ”vänsterism”.

På ett basalt plan delar jag Suhonen och Josefssons kritik. Det är länge sedan jag tyckte att Arena var en intressant tidskrift, och följaktligen så slutade jag också att prenumerera på den. Men trots att de har rätt i att Arena grävt ner sig i en ganska snäv postmodernism, och att en diskussion om något som ens andas kött och blod lyser med sin frånvaro så hamnar de fel i sin kritik.

I deras idévärld verkar den utveckling som skett de senaste decennierna begränsas till en rent ideologisk kamp där nyliberala idéer trängt tillbaka socialistiska för att de senare har saknat tillräckligt många tidningsspalter att utvecklas i. Som om det handlade om en debatt på någon kultursida snarare än om omvälvande förändringar i samhällets ekonomiska bas: avindustrialisering och strukturell arbetslöshet, finanskapitalets tillväxt på industrikapitalets bekostnad, produktivkrafternas utveckling.

Den demokratiska centralismen som var central för 1900-talsvänsterns industriella nationalstatsprojekt (det socialdemokratiska såväl som det leninistiska) är något som hör det förgångna till. Följaktligen är Suhonen och Josefssons appell om en enad vänster knappast något mer än en from förhoppning. Den typen av enighet och enhetlighet kräver en helt annan verklighet än det heterogena som finns idag. Här har Arenas företrädare åtminstone delvis rätt.

Inte heller är Arenas redaktörer några hovideologer hos den socialdemokratiska partiledningen. Den senare är knappast intresserad av en spretig vänster av den typ som Arena ger uttryck för. Det här vet givetvis Suhonen och Josefsson, men det ger onekligen debatten lite gravitas om den istället för en smal vänsterliberal kulturtidskrifts blodfattiga innehåll handlar om hela vänsterns framtid.

En anledning till att en så pass esoterisk tidskrift som Arena kan skapa så heta känslor bygger nog snarare än något annat på att den fortfarande anses vara den samhällstidskrift den var för något decennium sedan. Personligen är jag även övertygad om att det är anledningen till varför de flesta av tidskriftens prenumeranter fortsätter att betala för den och fackföreningsrörelsen fortsätter att köpa annonsplats i den.

Att Suhonen och Josefsson nämner det senare tolkas som en uppmaning till facklig annonsbojkott av Arena. Det är möjligt att det är det de menar. Personligen utgår jag från att fackliga annonser i Arena snarare ska ses som ett stöd av Arenagruppens övriga verksamhet än av tidskriftens innehåll. Men alldeles oavsett är det givetvis upp till varje annonsör att avgöra om de får ut något av att vara med och finansiera en verksamhet. LO:s roll är knappast att vara en leverantör av ett okritiskt tidskriftsstöd.

Det märkligaste i Ramqvist och Bengtssons replik är dock att de uppenbarligen inte känner att Arena kan stå på egna ben i den här debatten, och därför åberopas just Arenagruppens övriga verksamhet som ett bevis på att man inte är det Suhonen och Josefsson anklagar tidskriften för att vara. Men dessa har inte med ett ord nämnt nätledarsidan Dagens Arena, tankesmedjeverksamheten Arena Idé eller bokförlaget Atlas i sin kritik. Och varför skulle de det? Om man kritiserar innehållet i DN skulle nog de flesta tycka att det var ett ganska ynkligt försvar att påpeka att Albert Bonniers Förlag minsann ger ut en och annan intressant bok och eftersom det är samma ägare bör dessa sättas upp på DN:s pluskonto.

Den här typen av debatter tjänar sällan några andra syften än att leverera ett och annat frilanshonorar och stärka deltagarnas aktier i den lilla ankdamm som överhuvudtaget bryr sig om de till pugilism förklädda rallarsvingarna. Skyttegravarna är grävda i sandlådan. Och som i alla ställningskrig kommer stridsviljan snart att omvandlas till utmattning och tyna bort när ammunitionen börjar tryta. Eller tidigare om mamma ropar att maten är klar och det är dags att komma in…

Läs även andra kommentarer om debatten: Göran Greider i DN Kultur, John Swedenmark på LO-Tidningens kulturblogg och Olle Svenning på Aftonbladets ledarsida.

För övrigt är Marika Lindgren Åsbrinks tredelade (1,2,3)genomgång och tolkning av den tyske socialdemokraten Sigmar Gabriels kongresstal klart läsvärd.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,


Den konservativa dimensionen

Göran Hägglunds attack på kultureliten har varit sommarens stora kulturdebatt. Kränkta kulturskribenter har rasat tillbaka mot vad man uppfattat som en reaktionär flört med Sverigedemokratiska väljare.

Hägglund skjuter bredvid målet när han fokuserar på vad ”vanligt folk” tycker om morgontidningarnas kultursidor eller enskilda examensarbeten på Konstfack. Förmodligen bryr sig en övervägande del av befolkningen överhuvudtaget inte om detta.

Och reaktionerna på Hägglunds tal och artiklar är inte oväntade med tanke på de framgångar som högerpopulistiska partier haft i våra västra grannländer. Retoriken påminner onekligen om den man kan höra från stora och debattledande partier som Danskt Folkeparti och norska Framskrittspartiet.

Men frågan är om man inte lite väl snabbt placerar Hägglund i ett fack utan att se varför det finns en konservativ resonansbotten i hans resonemang som kan finna stöd långt bortom de pingstvänner som ser sedernas förfall som politikens centrala fråga. Och det har väldigt lite att göra med vad som skapas på landets konstskolor eller diskuteras på kultursidorna.

Vänster och höger är inte ett rakt pärlband av idéer. Politiska värderingar spelar i flera dimensioner där det är fullt möjligt att vara radikal i ena frågan och konservativ i den andra.

Sociologen Stefan Svallfors har i sin forskning visat på hur dessa positioneringar dessutom är klasskiljande. I socioekonomiska frågor står arbetarklassen till vänster, medan den i sociokulturella frågor står till höger.

Mer specifikt innebär det att arbetare tenderar att förespråka små löneskillnader, ökad omfördelningspolitik och jämlikhet som central politisk idé. Men samtidigt tenderar att vara mer skeptisk till homosexualitet och invandring, för hårdare tag mot brottslingar och mer konformistiska.

Bland högre tjänstemän tenderar positionerna att vara de omvända. Skillnad i utbildning och begåvning ska synas i lönekuvertet, och efterfrågan på individuella välfärdslösningar är större. Men även acceptansen för andras livsval är större och frihet placeras i centrum.

I Sverige har den första dimensionen dominerat politiken och därför har arbetarklassen röstat vänster, trots att dessa partier ofta stått för en radikal position även i den andra dimensionen. Men under de senaste decennierna har det skett en förskjutning åt höger i den socioekonomiska dimensionen.

Erfarenheten från den amerikanska konservatismens framgångar under åttio- och nittiotalen visar att arbetarklassen är beredd att rösta på det parti som lyckas appellera till deras sociokulturella värderingar – även om det i ekonomiska frågor för en politik som står i direkt motsats till deras intressen – om det inte finns en alternativ röst som placerar de socioekonomiska frågorna i centrum.

Under många år har vi sett hur de socialdemokratiska partierna har rört sig mot en position där man sociokulturellt vänster och socioekonomiskt höger. Det vill säga en position där de högre tjänstemännen finns, men inte arbetarna.

I ljuset av den utvecklingen är det inte svårt att förstå varför stödet för den europeiska socialdemokratin har imploderat samtidigt som behovet av en socialdemokratisk politik borde vara som störst.

Vänstern kan bara återta det politiska problemformuleringsprivilegiet genom att sätta fokus på socioekonomiska frågor. Utjämningspolitik, jämlikhet, välfärdsstat och full sysselsättning har brett stöd hos allmänheten. Det är när dessa frågor inte finns i den politiska debattens centrum som Hägglunds kulturkrig kan appellera till större väljargrupper.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,


Politikens liv efter partiet

I sin bok Socialismens liv efter döden (Atlas, 2004) beskriver Klas Gustavsson socialdemokratin kring sekelskiftet som postpolitisk. Istället för att som tidigare verka för en annan samhällsordning, handlar politiken om att hantera kriser och oförutsedda händelser. Politiken har gått från att vara reformistisk till att bli reaktiv. Politiken har rört sig bortom politiken och blivit just postpolitisk.

”Politikens postmodernisering innebär också att de avgörande politiska frågorna nu omformuleras. Det är helt enkelt inte tillåtet att ställa frågorna ’Är det sant att dagens kapitalism förtrycker människor?’ och ’Hur ser en politik för att avskaffa förtrycket ut?’. Istället blir de politiska frågorna ’Är detta en vinnarfråga i nästa val?’ eller ’Går detta att exponera i media?’. I en värld av varor blir också politiken något som ska säljas.”

Gustavssons beskrivning av den tredje vägens socialdemokrati har sina poänger. Egentligen har inte det här inlägget direkt med diskussionen om postpolitik att göra. Snarare rör sig mina tankar kring förhållandet mellan politiken och partiet. Möjligen om att rädda politiken från postpolitiken. Jag har tidigare skrivit om skillnaden mellan vänstern och högern i synen på partiet. I korthet skulle man kunna säga att partiet för vänstern har varit det självklara verktyget för förändring, arbetarklassens organiserade uttryck. För högern å andra sidan har partiet varit något nödvändigt ont.

Därför har också högern betydligt tidigare och i större utsträckning än vänstern lyckats förlägga politiken utanför partierna. När man diskuterar den nyliberala förskjutningen av samhällsdebatten under de senaste trettio åren är det samtidigt nödvändigt att diskutera vänsterns förhållande till sina partier.

Under nittonhundratalet har partiet som den centrala politiska aktören, avantgardet, för vänstern. Alla andra former av verksamhet för samhällelig förändring har underordats partierna. Det är en politisk form som håller på att vittra bort på grund av den parlamentariska politikens minskade makt, den minskade partiidentifikationen och partiernas minskande representativitet. Ändå är vänstern upptagen av partiet som politikens verktyg. Man tar i så man storknar för att återuppliva en föreställd storhet. Till ingen nytta. Istället kommer politiken att röra sig bortom partierna, in i ett postpartistiskt tillstånd.

Den postpartistiska politiken kommer att ta sig en rad olika uttryck som kopplas samman i nätverk av gemensamma intressen. Partierna kommer att finnas kvar, men bara som ett parlamentariskt uttryck för nätverkens intressen. De politiska kraven och utformningen av den kommer att komma från andra håll och aktörer. Nittonhundratalets homogena politiska former vittrar bort och ersätts med tjugohundratalets heterogena. Vill vänstern vara relevant i framtiden måste den förstå denna förändring, omfamna den och våga släppa taget.

”… industrisamhällets omvandling, nationalstaternas minskade suveränitet och krisen för dagens politiska partier. Dessa historiska förändringar har naturligtvis också förändrat förutsättningarna för det antikapitalistiska motståndet. Det vi idag ser är en inkluderande mobilisering på global nivå som tar sig andra organisatoriska uttryck än de gamla politiska partierna.”

Partiet är dött, länge leve politiken!

Lite apropå kan vi från resultatet av Stockholms arbetarekommuns kongressombudsval konstatera att de andra medlemmarna inte följde mitt råd. Jag röstade inte på någon av ombuden. Men vem vet, kanske får patienten äntligen lite sjukdomsinsikt?

Intressant?


Det är ekonomin, dummer!

Svenska val har som regel handlat om ekonomi. Anledningen till att väljarna har valt och omvalt socialdemokratiska regeringar beror på att socialdemokratin har ansetts leverera välfärd och arbete. När väljarna undantagsvis har valt en borgerlig regering har det berott på att socialdemokratin inte har ansetts leverera dessa saker, framförallt jobb. Det gällde 1976, det gällde 1991 och det gällde 2006. I grunden är det bra för socialdemokratin att väljarnas fokus finns på dessa frågor. För om fokus finns där och socialdemokratin kan leverera vinner man val.

Som kontrast kan man ta USA där trenden fram till valet 2008 har varit att fokusera på vad som brukar kallas värdefrågor. När ekonomi och välfärd förvandlades till ickefrågor flyttades fokus över på frågor som om politikerna är för eller mot homoäktenskap, för eller mot abort, för eller mot invandring, för eller mot morgonbön i skolan. Det ledde också till att amerikanska väljare i stor utsträckning röstade fram politiker som förde en ekonomisk politik som stod i direkt motsats till deras intressen.

Valet 2008 var en vändpunkt. Den ekonomiska krisen gjorde att fokus flyttades över på den ekonomiska politiken. Väljarna valde att fylla både kongress och Vita huset med demokratiska politiker som stod upp för en både ekonomisk och värdemässigt mer progressiv politik än man sett på många decennier. Det innebar dock inte att väljarna hade övergivit de värdekonservativa värderingar som varit dominerande i deras val av politiska företrädare under många år. I Kalifornien valde till exempel 52,3 procent av väljarna att i en folkomröstning avskaffa lagen som tillät homoäktenskap samtidigt som 60,21 procent röstade på Barack Obama.

Stora väljargrupper valde alltså att både rösta på en president som var för homoäktenskap och mot en lag som tillät dessa. Hur kommer det sig? Den enkla förklaringen är att den demokratiska koalitionen hade växt: den hade blivit mer arbetarklass, mer ekonomiskt progressiv, men också mer värdekonservativ. Genom valet av president visade de att det var ekonomin som var det centrala, men genom att samtidigt rösta nej till homoäktenskap visade de att de inte hade gett upp sina värdekonservativa åsikter (läs även detta inlägg av Daraka).

Sociologen Stefan Svallfors har i spännande jämförande forskning (S Svallfors, Klassamhällets kollektiva medvetande, 2004) visat hur åsikter är väldigt klassbundna. I Sverige mer än i USA, men fortfarande med liknande drag. Arbetarklassen är ekonomiskt mer vänster och värderingsmässigt mer höger. Man är för små ekonomiska klyftor, generell välfärd och en aktiv arbetsmarknadspolitik, samtidigt som man är mer skeptisk till exempelvis invandring och uppluckrade könsroller, och för hårdare tag mot brottslingar. Med medelklassen är det som regel tvärtom.

Det här kan vara svårt att hantera för framförallt yngre politiker till vänster. Själv förespråkar man ju vänsterfrågor på båda axlarna. Och är kanske på grund av sin egen klassbakgrund och den intellektuella politiska debatten som dominerat under det senaste decenniet, mer intresserad av det som vi här väljer att kalla värderingsfrågor. Hur ska man kunna representera stora väljargrupper som ger uttryck för skepsis mot de frågor man själv tycker är centrala för sitt egna politiska engagemang? Det är lätt att avfärda dem, köp hela mitt paket eller stick! Men att avfärda stora väljargrupper som reaktionära och därför ointressanta är bara dumt. Och förmodligen skulle det spela högerextrema krafter som Sverigedemokraterna i händerna.

Väljer man i en kontext där ekonomiska frågor uppfattas som centrala att driva en politik som fokuserar på värdefrågor kommer man att förlora, oavsett om man driver dessa i progressiv eller reaktionär riktning. Det finns utrymmen för ensiffriga partier att driva sådana frågor. Men om man gör anspråk på att få stöd av majoriteten (eller en väldigt stor minoritet) måste fokus ligga på frågor som handlar om välfärd och jobb. Uppfattas man som trovärdig i dessa frågor vinner man val. Vinner man val kan man föra en progressiv politik även i andra frågor, oavsett om medborgarna skulle ha röstat ner den politiken i en folkomröstning eller inte. Och över tid kommer acceptansen att växa för dessa åsikter. Men för att föra en framgångsrik politik är det ekonomin som är alfa och omega. För att citera Bill Clintons kampanjguru James Carville:

”It’s the economy, stupid!”


%d bloggare gillar detta: