Etikettarkiv: vänsterreformism

Sverige ska vara ett jämlikt land

”Sverige ska vara ett jämlikt land.”

Jag borde skriva något längre om den rödgröna regeringsplattformen som på det stora hela ser väldigt bra ut (och har ganska stora likheter med det jag tidigare kallat ”vänsterreformism” på bloggen). Men just nu fastnar jag på första meningen. ”Sverige ska vara ett jämlikt land”. Ibland är det så enkelt.

Game on!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


In Sweden we say gröna folkhemmet

Miljöpartiets (mp) partistyrelse har släppt sitt förslag till valmanifest (pdf) inför partikongressen i vår. Och det är i många delar ett riktigt bra program. Faktum är att en mer självgod person än jag 😉 skulle nästan påstå att programmakarna har läst den här bloggen de senaste åren.

Bland det jag kan nicka uppskattande och igenkännande åt förslag om utbyggnad av järnvägsnätet, både godstrafik och snabbtåg som binder samman storstadsområdena; satsningar på kollektivtrafik; småskalig elproduktion; investeringar i energieffektivisering och grön renovering av miljonprogrammet; statligt riskkapital och utveckling av nya branscher.  

Men det finns dessutom ett drag i programmet som gör det ganska tydligt att (mp) trots allt fortfarande är ett enfrågeparti. Det påminner lite om Sverigedemokraterna (inga jämförelser i övrigt) när de kan lova både mer välfärd och lägre skatter och på frågan hur det ska finansieras sällan kommer förbi att det bara gäller att strypa kostnaderna för invandringen. (mp):s ”invandrare” är miljöskatter. Man kan lova stora infrastruktursinvesteringar, och sänkt moms och arbetsgivaravgifter med hänvisning till grön skatteväxling. Det är mycket som ska bekostas av dessa miljöskatter.

En fråga som är lite komplicerad är (mp):s förslag att (som jag uppfattar det) samla alla försäkringssystem under ett tak, en försäkringskassa som tillhandahåller såväl sjuk-, föräldra- som arbetslöshetsförsäkring. Jag kan se det sympatiska i idén att ingen faller mellan stolarna och tror att vi går åt det hållet. När vi trots allt har en strukturell arbetslöshet som ligger långt över de nivåer som existerade när fackförbunden startade sina (då egenfinansierade) a-kassor och staten sedan länge har tagit över huvuddelen av finansieringen av försäkringen är det inte orimligt att tänka sig att staten också tar över själva hanteringen.

Problemet är att den svenska modellen bland annat bygger på starka parter på arbetsmarknaden. Och det är svårt att komma förbi att det fackliga handhavandet av a-kassan är den kanske viktigaste enskilda orsaken till den svenska fackföreningsrörelsens unikt höga medlemsanslutning.   

Slutligen måste jag också kommentera ett begrepp som (mp) använder i programmets inledning. Man vill se en ”Green New Deal”. Säger det begreppet någonting för folk i allmänhet? Det ursprungliga ”New Deal” var det reformprogram som den amerikanska presidenten Franklin D Roosevelt genomförde för att bekämpa den stora depressionen och dess sociala följder. ”Green New Deal” är ett begrepp som har blivit populärt för att beskriva de reformer som behövs för att komma till rätta med både den ekonomiska och ekologiska krisen. Men som sagt, förstår Svensson vad det är? En svensk översättning borde väl rimligen vara ”gröna folkhemmet”.

Men den har ju redan Göran Persson lagt beslag på.

Tidigare inlägg som har koppling till detta inlägg: Några förslag för en modern socialdemokrati, Krisen och det gröna folkhemmet, Investeringsfonder och En grön upprustning av allmännyttan.    

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,


Det är dags att bygga det goda samhället

goodsocietyheader2

För tio år sedan styrdes de flesta av EU:s medlemsstater av socialdemokratiska regeringar. I Storbritannien hade Tony Blair och Labour (nu med prefixen “New”) återkommit till regeringstaburetterna efter arton år i opposition. I Tyskland hade SPD med Gerhard Schröder i spetsen bildat regering efter mångårigt kristdemokratiskt styre. Men det var inte lätt att känna igen sig i den socialdemokrati som presenterades. Under beteckningarna ”third way” och ”neue mitte” hade valen vunnits genom att man triangulerat motståndarnas positioner, accepterat långtgående privatiseringar och nyliberala reformer, och lämnat stora traditionella väljargrupper bakom sig. I det nya Europa fanns det inte plats för politik som formerades utifrån klass, frågan var om klass ens existerade som politisk variabel överhuvudtaget? Fritt flytande atomer utgjorde en väljarkår där alla tillhörde en allomfattande medelklass, och val avgjordes med slogans som ”Cool Brittania”.

Ett decennium senare ser det inte likadant ut. De flesta av Europas socialdemokratiska partier är i opposition. Och där man fortfarande hänger kvar vid regeringsmakten tyder det mesta på att man kommer att förlora den vid kommande val. Den arbetarklass som inte fanns i Blair och Schröders manifest har vänt sig bort från de partier som traditionellt sett har representerat dem. De har visat att de fortfarande finns, och att de oavsett om de röstar eller ej kan avgöra val. När socialdemokratin övergav dem har många vänt sig till högerpopulistiska partier som kan ge en (låt vara felaktig) förklaring till den institutionaliserade arbetslösheten, den upplevda laglösheten och uppluckringen av den generella välfärden.

Det är dags för Europas socialdemokrater att ta tillbaka kommandot över den politiska dagordningen, problemformuleringsprivilegiet som det heter på politrukspråk. Därför är det så glädjande att läsa det manifest – Building the Good Society: The Project of the Democratic Left – som den brittiska parlamentsledamoten Jon Cruddas och den tyska bundesdagsledamoten Andrea Nahles la fram för några dagar sedan. Vilka svenska socialdemokrater är beredda att ta upp deras uppmaning?

The future is uncertain and full of threats; before us lie the dangers of climate change, the end of oil and growing social dislocation. But it is also a moment full of opportunities and promise: to revitalise our common purpose and fulfill the European dream of freedom and equality for all. To face these threats and realise this promise demands a new political approach.

On the tenth anniversary of the Blair–Schroeder declaration of a European Third Way, the Democratic Left offers an alternative project: the good society.

This politics of the good society is about democracy, community and pluralism. It is democratic because only the free participation of each individual can guarantee true freedom and progress. It is collective because it is grounded in the recognition of our interdependency and common interest. And it is pluralist because it knows that from a diversity of political institutions, forms of economic activity and individual cultural identities, society can derive the energy and inventiveness to create a better world.


Ett nytt politiskt projekt i skuggan av krisen

Den senaste veckan har den (s)-märkta delen av bloggsfären påbörjat en nätrotskampanj – en jobbävning – som syftar till att sätta fokus på att borgarna har misslyckats med sina vallöften om en fungerande arbetslinje. Och det är uppenbart att regeringen har misslyckats. I samband med valvinsten 2006 sa finansminister Anders Borg (m) att det skulle ta ungefär arton månader innan effekterna av den borgerliga jobbpolitiken skulle slå igenom. Man kan väl konstatera att det senaste året inte har varit helt lysande. Den öppna arbetslösheten har ökat från fyra procent februari 2008 till åtta procent februari 2009. Med Borgs argumentation bör därför de arbetstillfällen som skapades mellan september 2006 och mars 2008 hamna på den tidigare socialdemokratiska regeringens konto, i analogi med Göran Perssons och Pär Nuders hopplösa valmantra från 2006: ”Jobben kommer”.

Nu kan man givetvis inte kritisera ens den borgerliga regeringen för att den internationella finanskrisen fått den exportberoende svenska industrin att implodera. Men man kan anklaga den för att ha drivit en arbetsmarknadspolitik som i bästa fall byggde på evig högkonjunktur. En politik som raserat den svenska modellens främsta bålverk, en generös arbetslöshetsförsäkring som omfattar större delen av de svenska arbetstagarna. A-kassan har fördelen framför i princip alla andra åtgärder att den per automatik är kontracyklisk. Den ökar i omfattning när människor blir arbetslösa och minskar i omfattning när arbetslösheten minskar. Stimulansen av ekonomin kommer precis när den behövs. Den gör att de som drabbas av arbetslöshet kan upprätthålla en konsumtionsnivå som gör att de inte i onödan drar med sig andra sektorer i nedgången. Den borgerliga regeringen har också urholkat de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som skulle kunna ge de arbetslösa och svenska företag förutsättningar för att vara konkurrenskraftiga när konjunkturen vänder upp. Man kan också anklaga den borgerliga regeringen för att inte justera sin politik när verkligheten med all tydlighet har visat att den inslagna vägen inte fungerar. Men det kan också vara så att man är betydligt mer revolutionära än vad man vill ge sken av, att man hoppas på en utveckling som innebär dödsstöten för det som är kvar av 1900-talets sociala demokrati.

Men det räcker inte att peka på borgerlighetens brister. Man måste lägga fram alternativ. Det kan inte bara handla om en rad disparata förslag. Det måste handla om att rama in dessa i ett större projekt. Här är inte den rödgröna rörelsen idag. Därför ger även kloka förlag ett sken av desperat famlande. I samband med den stora depressionen lade socialdemokraterna fram folkhemsprojektet. Det är något liknande vi behöver idag. Vi behöver ett dynamiskt vänsterreformistiskt samhällsprojekt som binder ihop idéerna om social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Ett projekt som sätter människans frihet – inte kundens valfrihet – i centrum. Om man kan formulera ett sådant projekt och dessutom menar allvar kan man lägga grunden inte bara för en valvinst 2010, man kan lägga grunden för en ny progressiv guldålder. Om inte kanske borgerlighetens passiva revolution drar det längsta strået.

Jag har det senaste halvåret skrivit om en del förslag om hur man kontrar jobbkrisen, till exempel här, här, här, här, här, här, här och här.

S-buzz har koll på jobbävningen.


Vänsterreformism: En grön upprustning av allmännyttan

Jag har vid upprepade tillfällen skrivit om behovet att koppla ihop åtgärderna mot den ekonomiska krisen med klimatkrisen (se till exempel här). Men fortfarande saknar vi offensiva och konkreta förslag på detta område från politikerhåll, såväl regering som opposition. Lite märkligt kan man tycka med tanke på att detta rimligen borde vara centrala frågor i dessa tider.

Kanske borde det istället vara det civila samhället som sätter press på ett fantasilöst politikerskrå? Tänk om till exempel Byggnads, Hyresgästföreningen, och Naturskyddsföreningen gick samman och kampanjade för att staten ska ge fördelaktiga lån till kommunerna för att genomföra en storskalig grön upprustning av allmännyttan?

Allmännyttan (framförallt miljonprogrammet) är i behov av upprustning, vi måste klimatsäkra vår energianvändning, och byggsektorn har drabbats hårt av varsel och uppsägningar.

Istället för att se det här som en utgift ska man se det som en investering för framtiden. En investering i människor, miljön, boende, kunskap, framtidens industriproduktion. Om man dessutom utformar det som ett lån är det inte ens en reell kostnad för staten. Staten får tillbaka pengarna så småningom, med ränta.

Hur jävla svårt ska det vara?

***

Konstaterar förövrigt att Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja är på min linje om en rödgrön draklya i sin veckoanalys:

”Uppmärksamheten kring programarbetet skulle dessutom kunna stärkas av att partierna exempelvis bjuder in till öppna hearings om vad det nya läger kräver, med kända politiker och forskare från olika länder, för att visa både på viljan och nödvändigheten av att hitta nya och andra lösningar än dem som gårdagens erfarenheter talar för.”

Dessutom vill hon ha ett snabbt krisprogram från den rödgröna oppositionen.


Tio miljarder små steg i rätt riktning

”För att kunna komma till rätta med det akuta ekonomiska läget vill vi se ett ekonomiskt krispaket till den offentliga sektorn. Under de två närmaste åren behövs ett tillskott på minst tio miljarder extra i form av höjda statsbidrag till kommuner och landsting. Denna satsning krävs för att välfärdssektorn ska kunna stå emot de värsta effekterna av den ekonomiska krisen.”

Det rödgröna oppositionsledarskapets debattartikel i gårdagens DN var ytterligare ett tecken på att keynesianismen är tillbaka på allvar i det politiska samtalet. Om tio miljarder är tillräckligt har jag inte underlag nog att avgöra. Men förmodligen är det i snålaste laget, och när det gäller att stimulera ekonomin går jag på samma linje som nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman. Det är alltid bättre att satsa för mycket än för lite.

Det tråkiga är att det måste ta så lång tid att komma på dessa självklarheter. För det är det självklara socialdemokratiska sättet att hantera finanskrisens följder. I den här typen av situationer måste vi alltid ställa samma fråga som Ernst Wigforss gjorde när den stora depressionen nådde Sverige, ”Har vi råd att arbeta?” Utan att försöka vara en besserwisser så skrev jag så här i mitten av september (tre och en halv månad sen!):

”Genom att upprätthålla en hög sysselsättning [i den gemensamma sektorn] kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.”

Så jag gillar att se det rödgröna ledarskapet skriver under på liknande budskap. Men det är inte tillräckligt. Kommuner och landsting måste få tillgång till fördelaktiga lån för att kunna investera i nödvändiga infrastruktursatsningar. Att upprätthålla välfärdssektorn är viktigt, men genom att passa på att bygga det gröna folkhemmet kan vi använda den här krisen för att åter placera Sverige i den solidariska civilisationens framkant. Det är dags att våga tänka offensivt.


Vänsterreformism: Investeringsfonder

Att keynesianism är tillbaka på spelplanen är väl uppenbart för de flesta som följt den politiska debatten under den senaste tiden. Idag talar ”alla” från vänster till höger om behovet av att stimulera ekonomin. Det som skiljer är i vilken utsträckning och i vilken form. Om man hör hemma till vänster kommer svaret vara i väldigt stor utsträckning och genom offentliga investeringar (snarare än skattesänkningar).

En stor del av dessa investeringar måste ske på kommunal nivå. Men problemet är att den kommunala ekonomin, i ännu högre grad än den statliga ekonomin, är medkonjunkturell. Med det menar jag att den kommunala ekonomin går bra när det är högkonjunktur, och sämre när det är lågkonjunktur. Det är inget konstigt, den kommunala ekonomin är väldigt beroende av inkomstskatt och inkomsterna av den är givetvis högre när invånarna arbetar flera timmar. När ekonomin försämras är det också troligt att kommunens kostnader ökar, framförallt genom ökade behov av bostads- och socialbidrag. Det är också ett problem att kommunerna har råd med investeringar samtidigt som resten av ekonomin gör liknande investeringar. Detta leder till att priserna drivs upp i högkonjunktur och att de kommunala kostnaderna blir högre, samtidigt som efterfrågan sjunker i lågkonjunktur med resultatet att arbetslösheten ökar. Vi måste finna former som ger kommunerna möjlighet att skapa en motkonjunkturell ekonomi.

På ett eller annat sätt måste vi alltså finna sätt att öka kommunernas möjligheter att göra investeringar i lågkonjunkturer och betala av dessa i högkonjunkturer. Ett sätt för att framförallt hålla uppe den kommunala driften är att öka de statsstöd som finns redan i ”vanliga” tider. Det är livsviktigt att vi inte hamnar i en situation där kommunerna blir lika kortsiktiga som de privata företagen och börjar friställa personal. Tvärtom bör kommunerna passa på att anställa fler människor som kan arbeta i den gemensamma tjänstesektorn med arbeten som faktiskt inte kan rationaliseras genom att göra jobbet snabbare och automatiserat.

Men vi måste också hitta former som ger kommunerna möjlighet att investera i större projekt, till exempel byggande av allmännyttiga hyresrätter, omsorgs-, fritids- och utbildningsinstitutioner och moderna kollektivtrafiklösningar i lågkonjunkturer. Dessutom bör kommunerna givetvis ha möjlighet att till exempel klimatsäkra och energiomställa sina redan existerande fastigheter, infrastrukturer och fordonspark.

En del kommuner kommer förmodligen kunna låna upp dessa resurser på den privata marknaden. Men alla kommer inte att kunna göra det. För att fylla detta behov bör vi därför skapa investeringsfonder som kan ge kommunerna fördelaktiga och långsiktiga lån för att genomföra dessa satsningar. Ett rimligt sätt skulle kunna vara genom att ge de statliga pensionsfonderna direktiv att detta ska vara en del av deras verksamhet, ett annat skulle kunna vara att Riksgälden vidarebefordrar inlånade pengar till en nyuppsatt investeringsmyndighet som fördelar resurserna till kommunerna.

Ett annat, parallellt sätt att använda dessa investeringsfonder skulle vara att tillhandahålla riskkapital för företag som utvecklar nya tekniska lösningar och kan skapa framtidens industriarbeten i Sverige. Fördelen med att låta pensionsfonderna finansiera ett sådant system är att människor faktiskt har arbeten innan de går i pension. Och det kanske inte är en helt oklok idé att finansiera framtidens välfärd genom ägande av framtidens tekniska lösningar, framförallt om vi blir allt fler som ska försörjas av allt färre (men effektivare) arbetande. När inkomstskatten sinar får man ta igen det genom vinsten.


%d bloggare gillar detta: