En katekes att ta fram när andan faller på
Följande recension är även publicerad i LO-tidningen (35/2009).
Olof Palme
Vi ses igen, kamrater: Tal och texter 1964-86
Murbruk förlag
2009
Olof Palme var onekligen en grandios retoriker som bidrog med en färggrann palett till vad Ingmar Bergman en gång beskrev som ”de grå kompromissernas ideologi”.
Han var dock ingen stor teoretiker på det sätt som Nils Karleby och Ernst Wigforss var det. Han använde sin formuleringsförmåga för att fånga upp tendenser i samhällsdebatten och sätta in dessa i ett socialdemokratiskt sammanhang. Men frågan är vad kongressernas och massmötenas högtidstal fyller för funktion när de lyfts ur sitt sammanhang?
Tanken är säkert att de ska verka uppmuntrande och eldande för de kvarvarande aktivisterna. Men texterna lämnar mig tom.
Kanske är det för att jag mött och tjusats av dem förr, och att återseendet aldrig kan mäta sig med den första förälskelsen.
Men troligare är att det jag saknar inte är Palmes verbaliseringskonst, utan den praktiska reformism som den omgav. Välfärdens utbyggnad, de minskade klassklyftorna, den ökade jämställdheten mellan könen, solidariteten med jordens fördömda.
Snarare än en politisk antologi känns Vi ses igen, kamrater som en religiös textsamling. En del av den socialdemokratiska ortodoxins liturgi. En katekes att ta fram när man med ett citat vill visa på sina band till den sanna tron på ”Mäster Olofs tid”.
Läs även andra bloggares åsikter om olof palme, vi ses igen kamrater, murbruk förlag, socialdemokraterna, socialdemokrati, recension, lo-tidningen,
Always look on the bright side of life
Imorgon spelar Bajen sin sista allsvenska match på minst sjutton månader. Det blir att harva i Superettan 2010. Jag må vara stark idag, men jag har inte väntat på den dagen. Så istället byter vi Kentalåt och kör den här istället:
”Och då Bajen losar har de ingen sorg. För dom vet. Bajen é bäst i stan ja, Bajen é bäst.”
Läs även andra bloggares åsikter om bajen, hammarby, kenta gustafsson,
Den vilda jakten på medelklassen
Inget har väl upptagit så mycket tid för den politiska klassen på sistone som hur man fångar medelklassen, det politiska landskapets heliga graal som ingen vet riktigt vad den är eller vad den vill. Men på ett seminarium på den socialdemokratiska partikongressen lämnar TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik några ledtrådar till vad den vill. (Låt vara att den ganska otympliga medelklassen får representeras av det otillräckliga TCO-kollektivet.)
Mörtvik presenterar en svensk medborgare som är välutbildad, men med rötterna i arbetarklassen. TCO:aren bor i villa med make/sambo i en mellanstor kommun och har en årsinkomst på över 250 000 kr per år och på det stora hela ganska nöjd med sin inkomst.
TCO:aren läser både morgontidningar och böcker mer frekvent än befolkningen generellt, och använder också datorer och internet i större utsträckning. TCO:aren är också mer föreningsaktiv än svensken i allmänhet och känner också ett stort samhällsansvar. För att citera Mörtvik, TCO:aren är en person som inför föräldramötet lovar sig själv att inte ta på sig något uppdrag. Men ändå finner sig vara mötessekreterare eller klassförälder.
Man är nöjd med sitt jobb och vill inte byta arbete. Men känner samtidigt att arbetsbelastningen och kraven har blivit hårdare, och stressen har ökat. TCO:aren satsar på jobbet, men känner också att tiden inte räcker till. Man upplever att jobbet tär på hälsa, sömn och familjeliv.
TCO:aren tycker att det är samhällets ansvar att varje människa har en god livsstandard. Men samtidigt tycker man att begåvning, flit och skicklighet ska lönas med en bättre inkomst än genomsnittet.
Man är mer negativ till fler privata alternativ inom offentliga verksamhetsområden än befolkningen generellt, upplever att det inte satsas tillräckligt på välfärden, och föredrar bättre välfärd framför lägre skatter.
TCO:aren har större förtroende för samhället och är mer positiva till hur det sköts. Man litar på sina medmänniskor och tycker att man ska göra rätt för sig.
Man vill ha starka trygghetssystem, men gillar inte kravlösa bidrag. Man gillar inte heller EMU, NATO och svartjobb. Man är för en generös flyktingpolitik och ökad jämställdhet. Men den viktigaste politiska frågan är sysselsättningen.
TCO:aren upplever att klyftorna i samhället har ökat de senaste åren och oroar sig över det. Man tror på välfärdsinstitutionerna, men är alltmer missnöjd som medborgare.
När man som socialdemokrat läser det här känner man sig inte främmande. Den där medelklassen som tas för intäkt för behovet av diverse kursändringar verkar ju vara som folk är mest.
Hur röstar TCO:arna då? Sett över en fyrtioårsperiod har majoriteten oftast röstat borgerligt. Men om man ser på de val som bar upp den tolvåriga socialdemokratiska regeringen 1994-2006 så ser vi att en tydlig majoritet (54-58%) av TCO-kollektivet röstade rödgrönt. Förmodligen kan man tolka det som en effekt av ett missnöje/misstroende med regeringen Bildt i början av nittiotalet. Ett missnöje/misstroende som höll i sig fram till valet 2006.
2006 sjönk stödet för det rödgröna blocket från 57% till 45%. Den viktigaste frågan för TCO:aren var i det valet sysselsättningen. Samma fråga som jagat bort dem från de borgerliga partierna i krisvalet 1994.
Om man ska tro Roger Mörtviks presentation borde nyckeln till den så eftertraktade medelklassen vara en aktiv krispolitik som investerar sig ur krisen, presenterar välfärdssystem som är inkluderande och generella, men samtidigt fokuserar på skapande av arbetstillfällen och förbättrandet av möjligheterna att balansera jobb och fritid. Det borde väl inte vara någon omöjlighet för en socialdemokrati som struntar i 2006 års hopplösa mantra att jobben kommer (av sig själv) och gör det socialdemokrater gör bäst?
Här kan du läsa Roger Mörtviks PowerPoint-presentation Välkommen till TCO-landet s-kongressversion.
Läs även andra bloggares åsikter om jobb09, socialdemokraterna, tco, roger mörtvik, välkommen till tco-landet, medelklass, medelklassen, solidarisk individualist, marknadsliberal välfärdskramare,
Landsbygdsnostalgi eller storstadsdynamik?
I dagens Stockholm City (sida 4) (ej på nätet) presenterar Socialdemokraterna i Stockholms stad och län ett förslag om ett nytt egnahemsprogram i Storstockholmsområdet. Med hjälp av att hemkommunen bidrar med tomträtter och lånegarantier ska familjer i allmännyttan få möjlighet att skaffa sig hus i stockholmsk närförort. Det hela känns ju väldigt trevligt. Den strävsamma arbetarfamiljen som får chansen att skaffa sig en egen täppa. Trettiotalets bostadskarriär i uppdaterad 2000-talsform. Med skillnaden att lintottarna från Södermalm har ersätts av lite mörkhårigare Rinkebybor.
Men är det verkligen så man bygger en modern storstad?
Redan när frågan var uppe i en artikel på DN Debatt i somras var jag skeptisk. Jag tror verkligen inte att framtidens boende i Stockholm ligger i småhusidyller med inspiration från mellankrigstiden. Stockholms befolkning kommer förmodligen att fördubbla sin befolkning de närmsta femtio åren. Det är en enorm mängd människor som ska ha någonstans att bo.
En växande storstad som består av småhus kommer inte bara att innebära att man väljer att satsa på hus som är mindre energieffektiva. Det kommer framförallt innebära att man väljer att bygga en stad som sprider ut sig och därmed gynnar privatbilismen.
En ekologiskt hållbar och socialt sammanhållen stad borde istället satsa på att bygga mycket och hållbart. Det borde framförallt innebära att man bygger tätare och högre (gärna trähus). Det är först då det blir riktigt möjligt att fasa ut privatbilismen till förmån för effektiva kollektivtrafiklösningar. Och kollektivtrafiklösningar är nödvändiga om vi ska bygga en socialt sammanhållen stad.
Kan vi inte lämna den här landsbygdsnostalgiska längtan efter ett eget hemman och på allvar börja diskutera hur vi bygger en modern dynamisk storstad? De flesta av oss må ha rötter i jordbrukssamhällets mylla, men vi bor inte där längre.
[Uppdatering 2009-10-31]: Jag upptäckte att jag inte varit särskilt tydlig med den andra anledningen till varför ett sådant här förslag är olyckligt ur socialdemokratisk synpunkt.
Den svenska socialdemokratin har traditionellt byggt upp samhällssystemen på universell grund, en generell välfärd. Det har också gjort avtryck i bostadspolitiken. Allmännyttan har aldrig syftat till att vara ”social housing” som offentligt ägda bostäder i andra länder har varit. Idén har varit att förtroendet för välfärdsinstitutionerna blir robustare om alla inte bara bidrar till kakan, utan också får del av den.
Allmännyttan har sina problem. Underhåll har varit eftersatt, en balans mellan arbete och fritid har ofta saknats, och servicen är inte alltid den bästa. Bland annat. Men det är inte i sig ett problem för allmännyttan.
I det förslag som presenteras i Stockholm City presenteras allmännyttan som något man gör bostadskarriär bort ifrån. Med det synsättet närmar man sig också idén om ”social housing”, att allmännyttan framförallt är ett alternativ till att bo på gatan. En form av socialhjälp istället för en bostadsform för vem som helst. Här ska de strävsamma och skötsamma få en gräddfil bort från de enklaver där man lämnar samhällets fördömda bakom sig. Det bygger (liksom den ursprungliga egenhemsrörelsen) på en konservativ och i grunden ganska obehaglig samhällssyn.
[Uppdatering 2009-11-09]: Ytterligare ett argument mot förslaget är att byggnadsarbetare är en av de yrkesgrupper som drabbats hårdast av krisen i Stockholmsområdet. Dessutom ger varje nytt arbetstillfälle i byggsektorn ytterligare tre arbetstillfällen i kringeffekter. En socialdemokratisk politik borde därför vara utformad för att skapa arbetstillfällen i byggsektorn. Det gör man inte genom att subventionera byggen av egnahemstyp. Det skulle tvärtom innebära att man subventionerar att redan stressade storstadsmänniskor som försöker balansera jobb, familj och fritid (eftersom man givetvis måste ha jobb för att överhuvudtaget komma ifråga för programmet) ska stå och hamra på något man i grunden inte behärskar. TV:s fixarprogram har visserligen fått gemene man att tro att de har en hantverkare i sig. Men är det verkligen genom att vädja till folks inre Martin Timell som man fångar den mytomspunna ”medelklassen”? Det finns effektivare sätt att använda resurserna för att bekämpa klimat-, jobb- och bostadskriserna.
Läs även andra bloggares åsikter om storstad, stockholm, city, socialdemokraterna, jobb09, bostäder, egnahem,
Inför ett kvartssekel av segrar?
Den här recensionen är även publicerad i Broderskap (41/2009).
Alexandra Franzén & Matz Larsson (red)
Efter ett kvartssekel av nederlag: En debattantologi om arbetarrörelsen och framtiden
Murbruk förlag
2009
Antologierna om arbetarrörelsens vägval duggar onekligen tätt i år. Tidigare har vi fått oss Snart går vi utan er och Den grå vågen till livs. Senare i höst kommer S-studenters tiotalsprogram och Fronesis temanummer om socialdemokrati. Men innan dess en antologi med en tämligen dyster titel, Efter ett kvartssekel av nederlag som Byggnads och S-studenter står bakom.
Det är en heterogen samling skribenter som samlas i antologin. Socialdemokrater, vänsterpartister och partilösa socialister. Opinionsbildare, fackligt aktiva och akademiker. Och bara det är en uppmuntrande tanke. Gamla tiders organisatoriska skrankor faller samman och nya möjligheter öppnas i dess ställe.
Det storslagna, som Kajsa Borgnäs ekosocialistiska systemkritik, paras med det vardagsnära radikala, som Frances Tuuloskorpis spännande erfarenheter av facklig gräsrotsorganisering. Allt är inte bra och de olikartade bidragen blandar och ger.
Och det är knappast heller en kör som sjunger i harmoni med varandra. Det är spretigt och ojämnt. Där en del skribenter pekar på behovet av att ta in olika förtrycksperspektiv och öppna sig för nya samarbeten, är andra blinda för att sexism och rasism även kan finnas i vad som verkar vara ett statiskt arbetarkollektiv. Men när texterna placeras sida vid sida möts de och skaver och smeker varandra.
Olle Sahlström öppnar i sin kritik av arbetarrörelsens traditionella former upp för nya perspektiv i vänsterdebatten. Mer demokrati och pluralism i kombination med färre hierarkier och organisatoriska gränsdragningar är kontentan. Det är inte en invändningsfri kritik som Sahlström presenterar, hans framgångsexempel i europeisk fackföreningsrörelse organiserar ofta bara en bråkdel av arbetarna och det är denna svaghet som tvingat dem att anta andra former för att påverka samhället. Men hursomhelst är det en frisk bris som blåser in i kammare där luften länge stått stilla.
Boken igenom finns det en vilja att återerövra och utveckla arbetarrörelsens problemformuleringsprivilegium. Att mobilisera och omgruppera sig inför framtiden. Nya tider leder till nya strider. Och kanske ett kvartssekel av segrar?
Läs även andra bloggares åsikter om kajsa borgnäs, lars ekdahl, aron etzler, göran greider, stig-björn ljunggren, diana mulinari, lars-olof pettersson, tiina rosenberg, fridar hl, olle sahlström, hans tilly, frances tuuloskorpi, sofie wiklund, alexandra franzén, matz larsson, efter ett kvartssekel av nederlag, byggnads, s-studenter, socialdemokratiska studentförbundet, murbruk förlag, recension, broderskap,
Spekulationsekonomins nyttiga idioter
Kritisera den svenska ekonomijournalistiken har kloka människor gjort i många år. Den har gång efter annan sjungit med änglarna i uppgångar och ständigt missat tecknen på nedgångar i ekonomin. Man hade kunnat hoppas att den senaste ekonomiska krisen skulle ha nyktrat till rapporteringen.
Men det verkar vara för mycket att hoppas på. Istället handlar det om kursökningar på Börsen, låga räntenivåer och höjda bostadspriser som om det vore tecken på att ekonomin återhämtat sig. Det är det inte.
Istället handlar ökade aktiekurser om en effekt av regeringens jobbskatteavdrag och låga räntenivåer i kombination med ett försämrat skyddsnät. Det privata sparandet har helt enkelt ökat bland de som fortfarande har arbete. Helt rationellt för privatpersonen som har fått mer pengar i plånboken men fortfarande är orolig för vad som händer om denne förlorar jobbet. Det är det ökande sparandet – det vill säga investeringar i olika aktiefonder – som lett till att börskurserna stuckit iväg uppåt. Det innebär inte att företagen i vars aktier det spekuleras i får tillgång till mer kapital.
Jobbskatteavdrag och räntenivåer i kombination med lågt bostadsbyggande har också lett till att bostadspriserna har ökat. Inte heller det här är något som bidrar till den reella ekonomin. Det är istället början på det som riskerar att bli en spekulationsbubbla. En låg tillgång på bostäder i kombination med en hög efterfrågan är det som driver på bubblan.
Inget av det här skapar arbetstillfällen. Tvärtom är det direkt skadligt för skapandet av nya arbetstillfällen. Det styr kapital bort från de låg- och medelstora företag som hade behövt lån för att investera sig genom krisen. Bankerna har i sant samhällsautistisk anda misslyckats med att förstå var de ska styra kapital för att skapa förutsättningarna för en mer hållbar ekonomi.
Men att uppmärksamma detta gör inte ekonomijournalistiken, spekulationsekonomins nyttiga idioter.
Läs även andra bloggares åsikter om ekonomijournalistik, spekulationsekonomi, jobbskatteavdrag, krisen, ekonomikris, finanskris, banker, räntor, bostadsbrist, bostadsbubbla, arbetslöshet,
Den konservativa dimensionen
Göran Hägglunds attack på kultureliten har varit sommarens stora kulturdebatt. Kränkta kulturskribenter har rasat tillbaka mot vad man uppfattat som en reaktionär flört med Sverigedemokratiska väljare.
Hägglund skjuter bredvid målet när han fokuserar på vad ”vanligt folk” tycker om morgontidningarnas kultursidor eller enskilda examensarbeten på Konstfack. Förmodligen bryr sig en övervägande del av befolkningen överhuvudtaget inte om detta.
Och reaktionerna på Hägglunds tal och artiklar är inte oväntade med tanke på de framgångar som högerpopulistiska partier haft i våra västra grannländer. Retoriken påminner onekligen om den man kan höra från stora och debattledande partier som Danskt Folkeparti och norska Framskrittspartiet.
Men frågan är om man inte lite väl snabbt placerar Hägglund i ett fack utan att se varför det finns en konservativ resonansbotten i hans resonemang som kan finna stöd långt bortom de pingstvänner som ser sedernas förfall som politikens centrala fråga. Och det har väldigt lite att göra med vad som skapas på landets konstskolor eller diskuteras på kultursidorna.
Vänster och höger är inte ett rakt pärlband av idéer. Politiska värderingar spelar i flera dimensioner där det är fullt möjligt att vara radikal i ena frågan och konservativ i den andra.
Sociologen Stefan Svallfors har i sin forskning visat på hur dessa positioneringar dessutom är klasskiljande. I socioekonomiska frågor står arbetarklassen till vänster, medan den i sociokulturella frågor står till höger.
Mer specifikt innebär det att arbetare tenderar att förespråka små löneskillnader, ökad omfördelningspolitik och jämlikhet som central politisk idé. Men samtidigt tenderar att vara mer skeptisk till homosexualitet och invandring, för hårdare tag mot brottslingar och mer konformistiska.
Bland högre tjänstemän tenderar positionerna att vara de omvända. Skillnad i utbildning och begåvning ska synas i lönekuvertet, och efterfrågan på individuella välfärdslösningar är större. Men även acceptansen för andras livsval är större och frihet placeras i centrum.
I Sverige har den första dimensionen dominerat politiken och därför har arbetarklassen röstat vänster, trots att dessa partier ofta stått för en radikal position även i den andra dimensionen. Men under de senaste decennierna har det skett en förskjutning åt höger i den socioekonomiska dimensionen.
Erfarenheten från den amerikanska konservatismens framgångar under åttio- och nittiotalen visar att arbetarklassen är beredd att rösta på det parti som lyckas appellera till deras sociokulturella värderingar – även om det i ekonomiska frågor för en politik som står i direkt motsats till deras intressen – om det inte finns en alternativ röst som placerar de socioekonomiska frågorna i centrum.
Under många år har vi sett hur de socialdemokratiska partierna har rört sig mot en position där man sociokulturellt vänster och socioekonomiskt höger. Det vill säga en position där de högre tjänstemännen finns, men inte arbetarna.
I ljuset av den utvecklingen är det inte svårt att förstå varför stödet för den europeiska socialdemokratin har imploderat samtidigt som behovet av en socialdemokratisk politik borde vara som störst.
Vänstern kan bara återta det politiska problemformuleringsprivilegiet genom att sätta fokus på socioekonomiska frågor. Utjämningspolitik, jämlikhet, välfärdsstat och full sysselsättning har brett stöd hos allmänheten. Det är när dessa frågor inte finns i den politiska debattens centrum som Hägglunds kulturkrig kan appellera till större väljargrupper.
Läs även andra bloggares åsikter om konservatism, radikalism, göran hägglund, kristdemokraterna, sverigedemokraterna, framskrittspartiet, dansk folkeparti, stefan svallfors, klass, jämlikhet, frihet, vänster, höger, socialdemokraterna,
Senaste kommentarer