Socialistisk skolning

Några tips som ramlat ner i mejlen som kanske kan vara av intresse?

Välkommen till en ideologisk sommarkurs!

“Hur mår arbetarrörelsen? Vad ska vi ha arbetarrörelsen till? Vilka är de viktiga framtidsfrågorna och hur får vi makt över vår gemensamma framtid?”

Deltagare från s-studenter, SSU, LO och andra delar av arbetarrörelsen möts under fyra dagar för att diskutera dessa frågor. Tillsammans kommer vi att kartlägga och analysera hur arbetarrörelsens förutsättningar ser ut för att mobilisera för ett i grunden förändrat samhälle. Kursen bygger på teoretiska kurspass som kompletteras med workshops, filmvisning, diskussioner, artikelskrivning och grupparbeten. Närmare schema över detta kommer senare.

Var? Viskadalens folkhögskola

När? Den 19-23 augusti 2009

Varför? För att diskutera de ständigt högaktuella poltiska frågor som rör arbetarrörelsens hjärta och hjärna.

Vi ser gärna att du som söker till denna kurs har fyllt 18 år. Antalet platser är begränsade! Sista anmälningsdag är 31 juli. Skicka ett mail till sommaruniversitet.2009@folkbildning.net, eller till kajsa.borgnas@s-studenter.se, med dina kontakt- och personuppgifter samt vilket distrikt/klubb/organisation du är medlem i. Deltagande, boende och resa är gratis.

För (preliminärt) schema – se nedan.

VÄLKOMMEN!

Onsdag 19 aug. Ankomst till Viskadalen

Information, in-chekning, middag.
19.00 ”Att skriva politiskt” , Olle Svenning, krönikör Aftonbladet

Torsdag 20 aug. Samhällsanalys – socialdemokrati

09.00 ”Socialdemokratins själ” Yvonne Hirdman – professor i samtidshistoria, Södertörns Högskola, författare bl.a. till boken ”Det tänkande hjärtat” om Alva Myrdal.
13.00 ”Socialdemokratins storhetstid” Kjell Östberg – föreståndare för samtidshistoriska institutet, författare till boken ”Olof Palme – i takt med tiden”. Lars Ekdahl –författare till en bok om Rudolf Meidner.
15.00 ”Socialdemokratin och 90-talet. Klass idag” Jenny Andersson – forskare institutet för framtidsstudier. Författare till en bok om socialdemokratins 90-tal.

Fredag 21 aug. Kultur, media och språk – hur formar vi varandra?

09.00 ”Makten över tanken – kultur, kunskap och bildning” Bengt Göransson – tidigare kulturminister (s), medarbetare på ABF-Stockholm.
e.m./kväll Filmvisning – gemensam tolkning

Lördag 22 aug. Moderna utmaningar – vad är problemet?

09.00 ”Är du lönsam lille vän?” Ulf Bjereld – professor i statsvetenskap Göteborgs Universitet Ett föredrag om kunskapen som klassmarkör, förändringar i föreställningar om auktoriteter och universalism efter -68. Finns kunskapssamhället?
13.00 ”Reformism – vad ska vi göra? Vem ska göra det?” Sverker Gustavsson – professor i statsvetenskap Uppsala Universitet Örjan Nyström – LO Göteborg, författare till bl.a. ”Reformismens möjligheter” Ursula Berge – Ett samtal om de politiska framtidsfrågorna. Vad ska vi göra, vem ska göra det?
15.00 ”Klimatet, resursfördelningen och hållbarheten” Lena Sommestad – ekonomisk historiker, Uppsala Universitet, tidigare miljö- och samhällsbyggnadsminister (s). David Jonstad – journalist, i augusti aktuell med klimatboken “Vår beskärda del – en lösning på klimatkrisen”. Ett samtal om klimatkrisen och vad ett hållbart samhälle egentligen innebär          

Söndag 23 aug. Demokrati på 2010-talet, inflytande, rörelse och politiskt engagemang

10.00 Filmvisning – ”Facking generation!” Moa Forstorp – producent bakom filmen ”Facking generation” Frida Risberg – Videomixanställd – huvudrollsinnehavare Ett samtal med publiken om inflytande, fackets roll, ungas makt i arbetslivet och samhället.
11.00 Partier i rörelse? Rörelser utan behov av partier?” Magnus Wennerhag – doktor i sociologi med inriktning på sociala rörelser Morgan Johansson – riksdagsledamot (s) Ett samtal om demokrati och inflytande på 2000-talet. Hur har vi inflytande? Hur fungerar parlamentarismen? Partiernas framtida roll. Var finns rörelse?

***

Socialistiskt forum 28/11

Socialistiskt forum samlade förra året över 2000 personer i ABF- huset. I år, för åttonde gången fortsätter vi att samla till Sveriges största forum för vänsterdebatt. I år äger Socialistiskt forum rum den 28 november.

Om din organisation vill arrangera ett seminarium, samtal, föreläsning eller kulturinslag så är ni välkomna att mejla in en arbetsrubrik, några korta meningar om innehållet och namn på medverkande. Vi behöver ha ditt förslag senast den 1 september. Precis som tidigare kommer vi med största sannolikhet behöva slå samman programpunkter för att gå iland med det stora programarbetet och rymmas i de salar som står till förfogande. Under september kommer vi ta kontakt med respektive organisation, bolla idéer och arbeta vidare.

Er organisation är så klart välkomna att ha bokbord under forumet. Är ni intresserade så mejlar ni in er organisations namn och kontaktperson så sätts ni upp på listan över bokbordshållare.

Slutligen, sprid gärna den här informationen vidare till andra organisationer som du tror skulle vilja medverka på Socialistiskt forum 09.

Varmt välkomna i november!

Moa Elf Karlén

Samordnare Socialistiskt forum

moa.elf.karlen@abfstockholm.se

Politikens liv efter partiet

I sin bok Socialismens liv efter döden (Atlas, 2004) beskriver Klas Gustavsson socialdemokratin kring sekelskiftet som postpolitisk. Istället för att som tidigare verka för en annan samhällsordning, handlar politiken om att hantera kriser och oförutsedda händelser. Politiken har gått från att vara reformistisk till att bli reaktiv. Politiken har rört sig bortom politiken och blivit just postpolitisk.

”Politikens postmodernisering innebär också att de avgörande politiska frågorna nu omformuleras. Det är helt enkelt inte tillåtet att ställa frågorna ’Är det sant att dagens kapitalism förtrycker människor?’ och ’Hur ser en politik för att avskaffa förtrycket ut?’. Istället blir de politiska frågorna ’Är detta en vinnarfråga i nästa val?’ eller ’Går detta att exponera i media?’. I en värld av varor blir också politiken något som ska säljas.”

Gustavssons beskrivning av den tredje vägens socialdemokrati har sina poänger. Egentligen har inte det här inlägget direkt med diskussionen om postpolitik att göra. Snarare rör sig mina tankar kring förhållandet mellan politiken och partiet. Möjligen om att rädda politiken från postpolitiken. Jag har tidigare skrivit om skillnaden mellan vänstern och högern i synen på partiet. I korthet skulle man kunna säga att partiet för vänstern har varit det självklara verktyget för förändring, arbetarklassens organiserade uttryck. För högern å andra sidan har partiet varit något nödvändigt ont.

Därför har också högern betydligt tidigare och i större utsträckning än vänstern lyckats förlägga politiken utanför partierna. När man diskuterar den nyliberala förskjutningen av samhällsdebatten under de senaste trettio åren är det samtidigt nödvändigt att diskutera vänsterns förhållande till sina partier.

Under nittonhundratalet har partiet som den centrala politiska aktören, avantgardet, för vänstern. Alla andra former av verksamhet för samhällelig förändring har underordats partierna. Det är en politisk form som håller på att vittra bort på grund av den parlamentariska politikens minskade makt, den minskade partiidentifikationen och partiernas minskande representativitet. Ändå är vänstern upptagen av partiet som politikens verktyg. Man tar i så man storknar för att återuppliva en föreställd storhet. Till ingen nytta. Istället kommer politiken att röra sig bortom partierna, in i ett postpartistiskt tillstånd.

Den postpartistiska politiken kommer att ta sig en rad olika uttryck som kopplas samman i nätverk av gemensamma intressen. Partierna kommer att finnas kvar, men bara som ett parlamentariskt uttryck för nätverkens intressen. De politiska kraven och utformningen av den kommer att komma från andra håll och aktörer. Nittonhundratalets homogena politiska former vittrar bort och ersätts med tjugohundratalets heterogena. Vill vänstern vara relevant i framtiden måste den förstå denna förändring, omfamna den och våga släppa taget.

”… industrisamhällets omvandling, nationalstaternas minskade suveränitet och krisen för dagens politiska partier. Dessa historiska förändringar har naturligtvis också förändrat förutsättningarna för det antikapitalistiska motståndet. Det vi idag ser är en inkluderande mobilisering på global nivå som tar sig andra organisatoriska uttryck än de gamla politiska partierna.”

Partiet är dött, länge leve politiken!

Lite apropå kan vi från resultatet av Stockholms arbetarekommuns kongressombudsval konstatera att de andra medlemmarna inte följde mitt råd. Jag röstade inte på någon av ombuden. Men vem vet, kanske får patienten äntligen lite sjukdomsinsikt?

Intressant?

Ett norskt föredöme?

Jag har tidigare skrivit en del om tankesmedjor och idédebatt. Det har varit kritik av Arbetarrörelsens tankesmedja, förslag om en Arbetarhögskola (och räddning av Brunnsvik) samt lite idéer om hur en idésfär till vänster kan vara organiserad.

I dagarna blev jag uppmärksammad på ett spännande norskt projekt. Manifest Senter for Samfunnsanalyse (Manifest Analyse) är en nystartad tankesmedja som startats upp av vänsterförlaget Manifest med uppbackning från organisationer i fackföreningsrörelsen.  Anställda är Ung Vänsters förre ordförande Ali Esbati (ekonomianalytiker) och journalisten Magnus Marsdal (utredare) som bland annat har skrivit den uppmärksammade boken FrP-koden (Högerpopulismen dissekerad på svenska). Esbati har även skrivit Manifest Analyses första publikation, Tankekrigen.

Var skulle man kunna tänka sig ett motsvarande projekt i Sverige? Till att börja med kan man nog konstatera att det är väldigt svårt – om inte omöjligt – att tänka sig att svenska fackföreningar skulle backa upp en svensk motsvarighet. Till viss del byggdes visserligen Arenagruppen upp på ett liknande sätt med organisationsprenumerationer. Men de har aldrig lyckats få det till det riktiga tankesmidandet i Agora/Arena Idé, och är väl idag snarare att betrakta som ett progressivt mediebolag utan den där riktiga inriktningen och stringensen som skulle behövas.

Om jag idag skulle peka ut en svensk aktör som skulle kunna utgöra grunden för en svensk motsvarighet skulle jag nog välja Ordfront. Dels har Ordfront en infrastruktur och (en del) ekonomiska muskler på egen hand, och dels har man liksom Manifest en tvärvänsterprägel som är nödvändig för att kunna bygga upp en verkligt intressant tankesmedja.

Jag vet att det finns en vilja inom Ordfront att gå mer i den här riktningen. För en månad sedan gav Föreningen Ordfront (inte förlaget) ut pamfletten Sälj hela skiten! och inför valet 2006 gav man ut Åtta år med Reinfeldt. Dessutom förekommer det diskussioner om ett vetenskapligt råd.

Tänk om Ordfront (tillsammans med ett antal fackliga organisationsprenumeranter) kunde samla ihop ett tillräckligt stort startkapital för att anställa två-tre yngre hungriga och radikala krafter för att arbeta med idéskapande och -spridning under beteckningen Ordfront Analys? Om Stiftelsen Manifest i lilla Norge med sin betydligt lägre fackliga organisationsgrad kan göra det, varför inte Ordfront och svensk fackföreningsrörelse? Det kanske till och med är så att man skulle kunna tänka sig att man skulle kunna använda sig av några små smulor av den mediefond där LO har ca 800 miljoner efter försäljningen av Aftonbladet? Fast idealet skulle nog ändå vara att liksom i fallet med Manifest Analyse förlita sig på många små (och några stora) bidrag istället för en stor finansiär med allt vad det innebär av krav på inflytande över verksamheten.

Andra som skriver om Manifest Analyse är Ali Esbati, Ingrid Wergeland (chef för Manifest Analyse), Dagens Næringsliv/e24, Frifagbevegelse.no, Fagbladet, Dagsavisen, Dagbladet, Peter Raaum (kulturredaktör, Dagbladet) och Aftenposten.

För övrigt kan jag tipsa om något helt annat. Lena Andersson skriver fantastiskt bra om den subjektiva klasstillhörigheten i Axess.

Intressant?

Intressant om Iran

Intressant artikel om Iran av Peter Beaumont i The Guardian (via Ali).

“In the case of Iran, what has been visible in the west has been two competing versions of the country, coloured by political imagination and appropriated by the two rival – and confrontational – camps that have dominated our debate on foreign affairs since 11 September and the invasion of Iraq. Parties to a new cold war of ideas, their narrow and mutually antagonistic positions have reinterpreted each emerging international crisis to suit their own agenda and in defiance of the other’s.

On one side are the remnants of the old left, bolstered by a new generation radicalised by anti-poverty, anti-globalisation and climate change activism. Informed by writers like the veteran activist Noam Chomsky and journalists such as John Pilger, their world view is characterised by an ‘anti-imperialist’ narrative that is hostile to western interventions.

Opposing them is a more diffuse group with a far greater influence on policy-making, whose members range from broadly liberal to neoconservative. The unifying conviction that has glued this group together has been an almost religious belief in the transformative power that western democratic habits possess when transplanted into societies and cultures that have experienced largely restricted freedoms. It’s a belief, it should be said, that remains strangely unshaken by the multiple failures in recent years.

The two tendencies, however, do mirror each other in one crucial aspect: the way in which they tend to describe a more homogenous Iran than exists – either more universally desperate for change or more supportive of Ahmadinejad.”

Vill man ha ett arbetarrörelseperspektiv på händelserna i Iran kan man följa LabourStart.

Intressant?

Om att riva cirkustältet

John Hilary från War on Want skriver intressant med bakgrund av Compass konferens “No Turning Back” om behovet av att skapa nya rörelseallianser.

“… a genuine desire to move beyond factionalism and build alliances across the progressive left is surely welcome. [Green Party leader Caroline] Lucas summed up the shift nicely in her image that we need to move beyond Labour’s “big tent” to a campsite with lots of different tents co-existing side by side. A new pluralism based on an acceptance of difference, not a demand for consensus.

The Put People First coalition assembled at the beginning of this year was one attempt to build such a movement from within civil society. All major trade unions, environmental groups and global justice organisations joined forces under a banner of “jobs, justice and climate” in preparation for the G20 summit in London at the beginning of April. We need to build momentum behind such alliances, and we need to broaden them by reaching out to party activists and parliamentarians who have traditionally stayed aloof from movement politics.”

Om nästa vänster

Intressant artikel av Jon Cruddas och Jonathan Rutherford hos Compass:

“This should be the moment of the left, but it too is trapped in the same interregnum. It lacks a coherent identity, is organisationally and numerically weak, and is unclear about its values. It has no story that defines what it stands for. The self-inflicted crisis of capitalism is serving only to highlight the weakness of the left.

We need to address the big questions of how we live as well as how we create wealth. What kind of society do we want to live in? What kind of economy will sustain it? None of the mainstream political parties have the language to ask these questions. . We need to re-invent a plural and ethical socialism rooted in the ordinary life of the individual. The central value of this socialism alongside liberty is equality, because in our differences we share a common humanity. The democratic search for self realisation lies deep in our culture and involves the right of everyone to achieve their own unique way of being human. This is not selfish individualism, it is mutualism: ‘your freedom is equal to my freedom’.”

Krysspionjärer?

Jag brukar försöka undvika att kommentera enskilda artiklar eller bloggar. Men Åsa Petersens krönika på ledarsidan i dagens Aftonbladet gör mig lite konfunderad. Under rubriken ”Krysspionjärerna räddade sossarna” lyfter hon fram ett antal personvalskampanjer som det som räddade socialdemokraterna i Europaparlamentsvalet.

Och visst har Åsa Westlund, Hillevi Larsson, Evin Cetin och Ardalan Shekarabi kampanjat på bra och sammanlagt fått 13,7 procent av de socialdemokratiska rösterna. Men vad det är som gör dem till ”krysspionjärer” är oklart? Förutom att det är kandidater som Petersen verkar gilla. Ingen av dem (förutom Westlund som redan var på valbar plats) lyckades av egen maskin ta sig över femprocentspärren. Och då rör det sig ändå om redan från början relativt välkända kandidater som europaparlamentarikern Westlund, riksdagsledamoten Larsson och före detta SSU-ordföranden Shekarabi. Bara Cetin startade racet som okänd, men lyckades med en skicklig kampanj trots allt göra sig mer känd under tiden fram till valet.

Jag har svårt att se hur man i det här valet ska utse några ”krysspionjärer” bland de socialdemokratiska kandidaterna, till skillnad från 2004 då både Åsa Westlund och Anna Hedh kryssade sig in i parlamentet på egna meriter och starka kampanjer. Men om man ska göra det kan man ju fråga sig varför det skulle vara just Petersens kvartett?

De EU-kritiskt profilerade kandidaterna Marita Ulvskog och Anna Hedh fick sammanlagt 25,16 procent av partiets röster. De fem kandidater med Olle Ludvigsson i spetsen som identifieras med IF Metall på valsedeln kryssades sammanlagt av 9,91 procent. Varför är inte dessa ”krysspionjärer” – vad det nu är – i dagens Aftonbladet?

Pizzapopulismen

Nu är alla personkryss räknade och som jag misstänkt sedan jag första gången såg listan så fanns det inget utrymme för någon att komma in underifrån och lyckas kryssa sig in som både Anna Hedh och Åsa Westlund gjorde för fem år sedan.  Men när valet närmade sig dök det upp flera mer eller mindre ambitiösa personvalskampanjer. Den som fått mest uppmärksamhet är tveklöst Evin Cetins kampanj som tog sats från plats 29 på listan. De frågor som drevs var väl inte särskilt utmärkande. Men genom att använda sig av nya arenor (pizzerior, syrianska kyrkor och kurdiska bröllop) för den politiska kommunikationen blev det ändå lite spännande.

Men det jag funderade mest på när jag betraktade kampanjen på avstånd var om det inte var den första verkligt populistiska kampanj som bedrivits i Sverige. Till vardags kopplar vi ju populistbegreppet till extremhögern. Att vara populist betyder i allmänhet att man är en gapig jävel som inte vill ta ansvar. Men en mer ursprunglig tolkning av begreppet finns att hämta i det sena amerikanska artonhundratalet då en folkrörelse av framförallt småjordbrukare svepte fram över landet. Motsatsen till folket, populisterna var politikerna och monopolkapitalisterna, plutokraterna. Att vara populist handlar i korthet om att vi här nere står mot dom där uppe, småfolket mot eliten. (Läs gärna Per Wirtén, Populisterna: En berättelse om folkets århundrade, Norstedts, 2000)

Evin beskriver det hon kallar Pizza-Sverige så här i en debattartikel:

”Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen. Det handlar om studenter, barnfamiljer, invandrare. De bor i höghus med paraboler. De har varken sommarresidens eller lyxbåtar. När de synliggörs i media speglas oftast bilbränder och upplopp, inte den överlevnadskonst som har präglat deras liv.”

Det är faktiskt en klockren populistisk beskrivning av samhället. Folket (”Pizza-Sverige”) beskrivs tillräckligt brett för att inte bara innesluta arbetarklassen i traditionell mening, utan också småföretagare och f-skatteproletärer, svennar och blattar. Vi som käkar pizza, till skillnad från eliten (som förmodligen äter gåslever eller sushi?).

Utan att dra några jämförelser i övrigt så kan man göra kopplingen till de norska högerpopulisterna i Framskrittspartiet (FrP). I Aron Etzlers Trondheimsmodellen (Karneval, 2007) berättar den norska vänsterjournalisten Magnus Marsdal om hur han under ett år försökte knäcka det han kallar FrP-koden och förklara varför ett högerparti blivit Norges största arbetareparti. Han gjorde det genom att leva som FrP:s väljare. Vilket bland annat innebar att han var tvungen att äta massor av ketchup.

”Journalisterna skrattade så de grät, men det var inte bara för det absurda. De skrattar åt ketchupen, för det är något de inte vill äta. Och allt det som finns i väljarkåren till Framskrittspartiets kulturella värld rankas som det lägsta. De lyssnar på svensktoppsmusik, en musik som bara spelas på nätternas tv-sändningar, och bara säljs på bensinmackar tillsammans med allt annat som betraktas som skräp. FrP-koden handlar om respekt för arbetarklassen.”

För medan FrP är som folk flest (som deras slogan lyder) är de andra partiernas företrädare (inklusive socialdemokratiska Arbeiderpartiet, Ap) representanter för samhällseliten, med begränsad respekt (eller illa dolt förakt) för arbetarklassens kultur. Marsdal fortsätter:

”[FrP:s grundare Carl I.] Hagen blev direktör vid 24 års ålder och det kan man ju anse överklassigt. Men [Ap:s partiledare Jens] Stoltenberg slår mycket högre: han är andra generationens socialdemokratisk statsadel. Killen som skall företräda arbetarklassen skulle aldrig äta ketchup.”

Som personvalskampanj får nog Pizza-Sverige betraktas som misslyckad, bara 2,82 procent av de socialdemokratiska väljarna lade sin röst på den. Men vem vet, kanske har Pizza-Sverige en framtid som bredare populistisk rörelse? Om jag skulle ge ett råd till Evin och de som ledde hennes kampanj skulle det vara att registrera en lämplig hemsidaadress och börja värva populister – kandidater och aktivister – som kan stå upp för Pizza-Sverige om ett år. Det finns ingen anledning till att det inte ska finnas pizzapopulister på mängder av socialdemokratiska listor i valet 2010. Folket bygger landet, som Ulf Lundell skulle ha sagt, de är de enda som kan det.

Intressant?

Den bortglömda socialpolitiken

Följande recension har även publicerats i Broderskap 23/2009.

Bengt Rolfer
Spaning efter socialpolitiken: Om en debatt som försvann
Akademikerförbundet SSR/Premiss förlag
2009

Ingen talar om socialpolitiken idag, konstaterar Bengt Rolfer i Spaning efter socialpolitiken, och undrar om ointresset kan ha att göra med att de ökade klyftorna har lett till att avståndet mellan folk i allmänhet och ”de sämst ställda i samhället” vidgats. Och förmodligen är det så. Solidariteten eroderar när man inte kan identifiera sig med sin nästa.

Det är en sorglig och upprörande berättelse om hur tillfälliga lösningar blivit permanenta, bristande resurser, stigmatisering och en bortglömd del av välfärdssamhället. Rolfer har intervjuat en rad personer med insyn i och åsikter om socialpolitikens förutsättningar och behov. Allt är inte lika intressant, många av de intervjuade säger ungefär samma sak utan att presentera några reella lösningar. Inte minst politikerna ägnar sig mest åt att fokusera på vad som är fel på motståndarlaget. Undantaget är Ilija Batljan, socialdemokratiskt kommunalråd i Nynäshamn vars resultatorienterade politik framstår som ett under av framgång i jämförelse med de andras floskler. Även professor Tapio Salonens förslag om en omorganiserad socialtjänst där myndighetsutövning separeras från socialvården är spännande . Där finns det något konkret att ta tag i.

Men ingenstans får de som det borde handla om komma till tals. Huvudpersonerna, ”de sämst ställda i samhället” har ingen egen plats i boken. Istället radas välmenande politiker, socialarbetare och forskare upp för att tolka verkligheten. Det är inte utan att man börjar tänka på välgörenhetsdamerna i August Strindbergs Röda rummet och önskar att snickaren med rasande röst ska ta klivet över från vår litterära kanon och ”med stort dån som ett vattenfall” komma ner från Söders höjders moderna motsvarigheter.

Början på en rödgrön arbetsuppdelning?

Jag fortsätter mina spekulationer om Stockholm och socialdemokratin. Kastar man en snabb blick på valresultatet ser man att Socialdemokraternas starkaste distrikt finns i förortens miljonprogramsområden. De svagaste distrikten finns i bostadsrätternas innerstad. Samtidigt kan vi konstatera att Miljöpartiet har sina starkaste fästen i Stockholms innerstad, men är svaga i de socialdemokratiska kärnområdena i förorten. Precis som Anders skriver verkar det som om den progressiva medelklassen valt att rösta grönt i det här valet. Och i tider av ett allt tätare rödgrönt samarbete kanske det inte spelar någon roll? Efterkrigstidens socialdemokratiska projekt bars upp av en allians av arbetarklass och medelklass. Kanske är den allians som ska bygga tjugohundratalets sociala demokrati mer partiuppdelad men samtidigt sammanlänkad i en större progressiv allians? På sätt och vis en återgång till tiden före folkhemsbygget då Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti var ett mer renodlat klassparti, samtidigt som klassalliansen upprätthålls genom det rödgröna samarbetet. Jag vet inte om en sådan utveckling är önskvärd, men det är en tanke som kan vara värd att hålla i minnet.

Stockholmsproblemet är att socialdemokratin inte lyckats mobilisera sin del av alliansen. De starkaste socialdemokratiska fästena är också de som har lägst valdeltagande. I Stockholm som helhet lades 15,1 procent av rösterna på Socialdemokraterna (7,56 procent av de röstberättigade). I det starkaste distriktet Spånga 13 Tensta Södra röstade 72,7 procent av väljarna på Socialdemokraterna (16,7 procent av de röstberättigade). Visserligen är siffrorna bättre i kommunal- och riksdagsval. 2006 röstade 24,42 procent av stockholmarna på Socialdemokraterna (19,03 procent av de röstberättigade), i Spånga 13 Tensta Södra var motsvarande siffror 63,08 procent (32,9 procent av de röstberättigade). Allt är ju relativt, men inte ens i våra starkaste områden väljer mer än en tredjedel av de röstberättigade att lägga en röst på Socialdemokraterna. I Europaparlamentsvalet bara var sjätte.

Förklaringarna till detta är givetvis flera. De socialdemokratiska kärnområdena har en större andel av befolkningen som saknar en fast förankring på arbetsmarknaden och i det svenska samhället. Allt färre är medlemmar i partiet, vilket leder till att allt färre känner en aktiv socialdemokrat. Den fackliga organisationsgraden är betydligt lägre i Stockholm än i landet som helhet. Något som i sin tur kan förstås av att fler i Stockholm är anställda i svårorganiserade små företag i servicesektorn. En oorganiserad arbetarklass kan aldrig bli en klass für sich som Karl Marx skulle ha sagt.

Men det här är bara bortförklaringar. Arbetarrörelsen har inte lyckats tänka tillräckligt innovativt för att värva, engagera och involvera de som borde vara kärnan i rörelsen. Strukturerna har varit för stela, oviljan att släppa makten har varit för stor. Ansvaret ligger på de som tror att flest grundorganisationer på pappret vinner, men inte inser att det saknas en lokal närvaro. Det ligger också på de som inte på allvar ser att fackligt skråtänkande är ett hinder om man vill organisera de som byter jobb ofta eller har olika arbetsgivare. Vi måste göra upp med en förstelnad självbild av oss som en folkrörelse och faktiskt börja bygga en folkrörelse istället.

Läs även Peters inlägg om rösters värde och Ann-Marie Lindgrens valanalys.

Intressant?