Var är storstadspolitiken?
I fredags beskrev Mona Sahlin tillsammans med ledande partikamrater från storstadsregionerna på DN Debatt skelettet till en socialdemokratisk storstadspolitik. Helt korrekt konstaterar de att storstäderna är tillväxtmotorer och nav i den svenska ekonomin (läs även den rapport som Anders Nilsson skrivit på uppdrag av Socialdemokraterna i Stockholm, Göteborg och Malmö).
Man konstaterar även att socialdemokratin har ”fokuserat mer på industrins utveckling än på den tjänstesektor som dominerar i de stora städerna. Politiken har varit inriktad mot de stora företagen men försummat de småföretag och entreprenörer som är viktiga för storstädernas utveckling.” Även här har man gjort en korrekt analys. Socialdemokratin som ideologi och rörelse är starkt förknippad med industrialismens framväxt och guldålder. Det underliga är att diskussionen växt sig stark nu, trots att det är en process som pågått i fyrtio år. Jag har tidigare berört detta i min recension av boken Flyt! och i mitt bidrag till Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.
Debattartikeln innehåller flera bra reformförslag. Det är exempelvis bra att man vill begränsa möjligheten till vinstuttag och avknoppning av skattefinansierade verksamheter, och att man lyfter behovet av barnomsorg även på kvällar och nätter (man kan dock fråga sig om det behovet är begränsat till storstäderna, även i landsorten kan de som jobbar i hemtjänstens nattpatruller och skift i industrin behöva tillgång till barnomsorg). Detsamma gäller förslag om investeringsstöd för hyresrätter och skattesänkningar för flerhushållsfastigheter. Bland annat.
Men där finns också en del tokiga förslag. Återigen lyfter man det vilsna förslaget om en ny egnahemsrörelse. Ett förslag som är både socialt och ekologiskt ohållbart. En modern storstad kan inte byggas med vidsträckta villaförorter som är energislösande både i själva bebyggelsen som i dess främjande av privatbilismen. Vidstäckta villaförorter som också drar isär staden och gör dess olika stadsdelar till isolerade öar. Dessutom är det märkligt att man vill lägga byggandet av bostäder på amatörer istället för på de som har kunskap och erfarenhet på området, inte minst när det råder arbetslöshet bland byggnadsarbetare. Slutligen kan man konstatera att själva idén att subventionera sådant byggande också nedvärderar allmännyttan från att vara boende för alla till att bli det som internationellt kallas ”social housing”. Jag har tidigare berört ämnet. Läs även vad Johannes Åsberg skrivit om det.
Ett annat mindre välgenomtänkt förslag är det där man talar om startade av egna företag som ett sätt för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Det ska vara lätt att röra sig mellan anställning och företagande. Och det är absolut så att det kan finnas ungdomar som har spännande och produktiva idéer. Men det som ligger i artikelns förlängning är ett f-skatteproletariat. Nyföretagande kräver både ekonomiskt kapital och kunskapskapital. En rimligare ingång om man vill få igång företagande är att se till att trygghetssystemen i större utsträckning omfattar företagare. Jag har tidigare skrivit om det här.
I artikeln saknas helt centrala områden som kollektivtrafik, både inom och mellan storstäderna. Behovet av investeringar i spårbunden trafik nämns överhuvudtaget inte. Tunnelbanor, spårvagnar, pendeltåg och snabbtåg är intimt sammankopplade med moderna och dynamiska storstäder.
Trots att en ganska stor del av artikeln berör bostäder så saknas både en diskussion om att klimatsäkra bostäder och åtgärder för att komma till rätta med en eftersatt renovering av miljonprogrammet. Jag har skrivit om det här.
Inte heller går man närmare in på hur man ska ”förbättra villkoren för konkurrenskraftiga kunskapskluster”. Det vore intressant om man hade lyft upp idéer om hur man ska kunna omvandla forskningsresultat vid universitet och sjukhus till nya näringar, företag och produkter, hur man ökar tillgången till riskkapital. Eller hur man skapar möjligheter för ett fritt kulturliv som kan leva i både symbios och konflikt med de kreativa näringarna.
Storstadspolitiken står fortfarande och stampar. Delvis handlar det om de tidigare nämnda rötterna i industrisamhällets bruksorter. Delvis är det för att man har en idealbild av vad man tror är storstadsmänniskan som korrelerar med den ”medelklass” som man så nervöst vill apellera till. Jag har tidigare berört medelklassen här.
Om socialdemokratin på allvar vill få genomslag och sätta dagordningen i storstäderna måste man också ta storstadspolitiken på allvar. Där landar inte debattartikeln i DN.
Katrine Kielos kommenterade artikeln bra i Aftonbladets lördagsledare. Marika Lindgren Åsbrink skriver ofta bra om storstadsrelaterade frågor på sin blogg Storstad.
***
För övrigt skulle jag gärna se att Gunnar Wetterbergs artiklar på DN Debatt (27/10 och 13/12) om en nordisk union ledde till en bredare och livligare diskussion.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, storstäder, storstadspolitik, mona sahlin, mikael damberg, anneli hulthén, carin jämtin, ilmar reepalu, stockholm, göteborg, malmö, dn debatt, anders nilsson, johannes åsberg, katrine kielos, marika lindgren åsbrink, social europe journal, gunnar wetterberg, nordisk union,
Bajens värvningar i verklighet och dröm
Igår blev det klart vilka som ska leda upp Bajen ur det gruvhål som Superettan är. Man kan konstatera att det blev ett tränarval som kommer bli tvunget att leverera omedelbart, och då inte enbart på grund av den självklara önskan hos alla Bajare att åter ta platsen i ”svensk fotbolls finrum”. Michael Borgqvist och hans assisterande Jesper Blomqvist bär också med sig ett tungt bagage i form av sina bakgrunder i AIK och Djurgården. Borgqvist är dessutom inte bara en legoknekt som råkar ha spelat för gnaget. Han är råtta sedan barnsben. Man får hoppas att de är rätt personer för att leda Bajen…
Med tanke på Bajens tabelläge och ekonomi är det väl knappast troligt att det blir några storslagna värvningar inför säsongen 2010. Men man kan ju drömma och tillsammans med några kamrater spånade jag på den ideala spelartruppen för Bajen (11+5). Förutsättningarna var att spelarna måste ha spelat för Bajen och fortfarande spelar på elitnivå. Det här är mitt val:
Startelvan:
Richard Kingson
Fredrik Stoor – Patrik Gerrbrand – Max von Schlebrugge – Emil Johansson
Kennedy Bakircioglu – Sebastian Eguren – Louay Chanko – Simon Helg
Björn Runström – Paulinho
Bänken:
Rami Shaaban – Alexander Östlund – Petter Furuseth-Olsen –Erkan Zengin – Pablo Pinones-Arce
Saknade i truppen är Charlie Davies och Petter Andersson som på grund av sina skador knappast är redo att gå in i en trupp ens i Superettan. Men man kan ju konstatera att det är en klart habil startelva som Bajen skulle kunna ställa på fötterna. Bänken är ganska OK också, även om den inte känns lika given. Man kan dock konstatera att Bajen under de senaste åren har haft fantastiskt svårt att värva skickliga forwards. De som nämns är i princip de som finns.
Hur skulle er trupp se ut?
Läs även andra bloggares åsikter om bajen, hammarby, michael borgqvist, jesper blomqvist, drömtrupp,
Adeln frodas bland bidrag och särregler
Den här recensionen är även publicerad i Broderskap (46/2009).
Björn af Kleen
Jorden de ärvde
Weyler förlag
2009
Egentligen borde den vara utdöd. Den godsägande adeln är en rest från en annan tid. Innan upplysningen och demokratins genombrott. Innan industrisamhället, för att inte tala om tjänstesamhället. Den är ett eko från ett tolvhundratal då ett antal stormannasläkter gavs skattefrihet mot att de ställde bepansrat rytteri i kronans tjänst. Kort sagt, den borde inte ha en plats i ett modernt samhälle.
Ändå finns den kvar, mitt ibland oss. Den inte bara lever, den verkar av allt att döma även ha hälsan. I reportageboken Jorden de ärvde tar Björn af Kleen oss med på visit hos en jordägande adel som frodas i en mylla av EU-bidrag, skattesänkningar och arkaiska särregler som åsidosätter den normala arvslagstiftningen. Inte sällan med eldunderstöd av olika kulturvårdande myndigheter och välfinansierade lobbyorganisationer som författar remissvar om behovet av att bevara godsens ”kultur- och maktlandskap”.
Det finns något djupt obehagligt, men samtidigt kittlande, i att läsa om dessa livskraftiga kvarlevor. Inte minst när århundraden av herremannamentalitet kommer fram i ljuset. Att bocka och buga med mössan i hand när man träffar ”Baron” ligger inte långt borta när ägor och arrenden ska inspekteras. Feodalismen kliver skamlöst in i moderniteten.
Arbetarrörelsen har dock uppskattat den gamla godsägaradeln av samma skäl som man uppskattat de industrikapitalistiska familjerna. Den är långsiktig, rationell och pålitlig. Småbönder och småföretagare har alltid varit svårare att få grepp om med viljor som spretar och oförmåga att ta samhällsansvar. Godsägare och industrikapitalister å andra sidan har man som statens förvaltare och arbetsmarknadspart kunnat möta på jämställd fot. Samförstånd kräver maktbalans.
Godsherrarna har en air av både gammal stamtavla och goda framtidsutsikter. Det är kanske därför moderna makthavare som näringslivsproffset Claes Dahlbäck och statsmannen Göran Persson har valt att investera i en livsstil som historien visat inte bara levererar kortsiktiga vinster, utan även ger möjlighet att bli stamfader till en ätt som kan överleva genom generationerna.
Läs även andra bloggares åsikter om björn af kleen, jorden de ärvde, weyler förlag, adeln, broderskap, recension,
Primärval i Sumpan
Häromdagen fick jag en inbjudan av Socialdemokraterna i Sundbyberg att i egenskap av medborgare (jag är inte medlem i arbetarekommunen) delta i ”primärvalet” av partiets kommunalrådskandidat. I princip är jag för initiativ att involvera medborgarna mer i den politiska processen. Jag tror att det är en nödvändig utveckling när partierna består av ett allt snävare segment av befolkningen.
Det finns dock några problem med det Sundbybergska experimentet.
För det första kan man konstatera att det är problematiskt att dela ut röstkort genom vanlig ”trappstudsande” hushållsutdelning och att kräva att den som ska delta i valet ska lämna sina personuppgifter på den inskickade valsedeln när man dessutom får reda på att man ”för att ta hand om dig på bästa sätt lagrar … dina uppgifter.” Att man lovar att skilja själva valsedeln från personuppgifterna är inte någon tröst för den som är rädd om sin integritet.
För det andra är det ett problem att Sundbybergssossarna har valt att nominera och rangordna hela trettio kandidater, vilket är så många att de försvinner i mängden. Att man dessutom kan kryssa för en till fem kandidater gör valen godtyckliga på ett sätt att man får känslan av att man inte är ute efter att kora en vinnare. Det verkar snarare som man redan på förhand förväntar sig ett köckelmödding av femprocentare.
Ett rimligare sätt att genomföra den här typen av primärval hade varit att göra ett ordentligt utskick till alla röstberättigade i kommunen. Det hade varit mer seriöst än att godtyckligt lämna ut ett reklamflygblad. Dessutom borde det såklart finnas en tydlig åtskillnad mellan personuppgifterna och en försluten valsedel.
När man uppenbarligen har haft en intern process som föregått primärvalet (man har ju rangordnat kandidaterna) hade det kanske varit en poäng att begränsa antalet kandidater till en handfull. Sedan skulle man kunna ha en process som liknar den Labour använde när de valde deputy leader 2007.
För att bli vald var kandidaten tvungen att samla ihop stöd av hälften av de röstberättigade. Medlemmarna hade möjlighet att rangordna kandidaterna och när förstapreferensrösterna är räknade försvann den kandidat som samlat ihop minst röster och dessa valsedlars andrapreferensröster fördelades på de kvarvarande kandidaterna. Och så fortsatte det på samma vis till dess att en kandidat samlat ihop tillräckligt många röster.
Men som sagt, det är ett bra initiativ. Bättre lycka nästa gång.
[Uppdatering: Ikväll blev det officiellt att Labour kommer att besluta om en folkomröstning om det allmänna brittiska valsystemet där dagens first-past-the-post ställs mot ett system som liknar det ovanstående.]
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, sundbyberg, primärval, labour, kommunalråd, val 2010,
Vilka är socialdemokrater i ett postindustriellt samhälle?
Den nedanstående texten är en svensk version av en text – ”Who are the Social Democrats in a Post-Industrial Society?” – jag skrivit som en del i Social Europe Journals diskussion om framtidens socialdemokrati.
Socialdemokratin är i kris. Det handlar inte bara om att vissa partier i Europa har förlorat regeringsmakten. Det handlar i större utsträckning om det faktum att vi idag inte är säkra på vad socialdemokrati är och vad den ska vara i ett Europa som i allt mindre utsträckning kommer att präglas av den industrikapitalism som var central för att skapa förutsättningarna för den socialdemokrati som präglat vår del av världen under nittonhundratalet.
Vilka är dagens socialdemokrater, vilka är det som ska bära upp den sociala demokratin i framtiden?
I diskussionen görs det ofta likhetstecken mellan socialdemokrati och en partifamilj där den organisatoriska tillhörigheten är det centrala. Medlemskap i PES och SI ses som det överordnande beviset på att ett parti är socialdemokratiskt, oavsett om det är svenska SAP eller ett parti från det forna Östblocket som över en natt tog steget från att vara statsbärande stalinister till att bli nyliberalismens banerförare.
Men är det så enkelt?
Traditionellt har socialdemokratin, inte minst i dess nordeuropeiska centrum, kännetecknats av masspartier med starka band till industrifackföreningar. Kanske är det så att det är det som är socialdemokrati? I så fall är socialdemokratin bara rester från det förflutna, dinosaurier som kommer att dö ut för att livsbetingelserna har förändrats.
Den socialdemokratin präglades av den stora industriarbetsplatsen. Det var i fabriken som grunden till massorganisering och en homogen arbetarklasskultur fanns. Människor som levde likartade liv, med likartade arbeten och intressen utgjorde socialdemokratins bas. Det var i fabriken som industriproletariatet föddes och lärde sig organisering. Arbetarrörelsen är ett direkt (men oönskat) resultat av industrikapitalismens vilja och behov av att organisera produktionen.
Men när allt färre européer arbetar i den industriella sektorn slås benen undan på den traditionella socialdemokratin. Tredje vägens förespråkare försökte förstå vad som skulle komma därefter. Men problemet var att de inte förstod att kapitalismens klassrelationer är oberoende av industrisamhället. Vi lever i allt större utsträckning i ett postindustriellt samhälle, men vi lever inte i ett postkapitalistiskt samhälle.
Vår stora utmaning är att förstå hur en socialdemokrati kan vara organiserad i ett samhälle där allt fler arbetar på små arbetsplatser i tjänstesektorn, en betydande del av befolkningen mer eller mindre permanent exkluderats från arbetsmarknaden och som är mer kulturellt heterogent än någonsin tidigare.
Partier och fackföreningar kommer även i fortsättningen att spela en betydande roll i samhället. Partier eftersom den parlamentariska politiken är central om vi åter vill genomföra progressiva reformer. Fackföreningar för att de, trots en svagare förhandlingsposition, är de mest självklara representanterna för löntagarnas intressen. Men de kommer inte att organisera de massor som de en gång gjorde. Och även de som låter sig organiseras kommer inte vara så ivriga att låta sig ledas av ett upplyst ledarskap.
Hur organiserar man då socialdemokrati i ett postindustriellt samhälle?
Till att börja med måste vi våga se bortom våra traditionella organisationer. Socialdemokratin måste finnas där människorna finns, och idag finns de allt mer sällan i de institutioner som byggdes upp för andra omständigheter. Därmed inte sagt att vi ska slänga ut barnet med badvattnet. Det som fungerar ska vi givetvis behålla och renovera. Det som inte lever upp till sitt syfte måste ersättas med något nytt.
Idag är arbetarklassen kvinnligare och den har en mörkare hudfärg än förut. Den har mer otrygga arbetsförhållanden än förut. Den tjänar jämförelsevis mindre pengar än förut. Och den är i mindre utsträckning det som Karl Marx kallade en klass für sich, en klass som identifierar sig som ett kollektivt aktör för politisk förändring.
Men det innebär inte att människor har slutat att organisera sig för att förbättra samhället, göra det mer socialt och demokratiskt. Problemet är att vi inte längre känner igen dem när de gör det, eftersom de inte gör det i våra organisationer. De är där för att försvarar välfärdsinrättningar från privatiseringar och nedskärningar. De organiserar nätverk som stöder papperslösa. De skriver under ett upprop för rättvisa arbetsförhållanden som sprids över internet. De är aktiva i lokala föreningar och tränar det lokala knattelaget i fotboll. Framtidens socialdemokrati kommer att bäras upp av nätverk och kluster av aktörer som inte kommer att gå i takt (eller ens rösta på samma parti).
Vill vi vara en del av den framtiden måste vi lära oss interagera med andra aktörer utan att diktera villkoren. Annars kommer de institutioner som bar upp socialdemokratin på nittonhundratalet att ersättas av andra institutioner och aktörer som bättre förstår att verka för den sociala demokratins målsättningar i tjugohundratalets postindustriella sammanhang.
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, socialdemokrati, social europe, social europe journal, the good society, idédebatt,
Sverigedemokraterna som vallokomotiv
Det finns etablerade ”sanningar” som återkommer när man diskuterar valsociologi. En sådan sanning är att Socialdemokraterna alltid tjänar på ett ökat valdeltagande. Något som bygger på föreställningen att det är detsamma som att soffliggare i starka (s)-distrikt tar sig till vallokalen. I verkligheten handlar ett ökat valdeltagande snarare om hur stor gruppen ”förstagångsväljare” (18-22 år) är, och hur benägen den är att gå och rösta.
En annan sådan sanning är att Sverigedemokraterna är underrepresenterade i opinionsundersökningar på grund av att det är skamfyllt att ”erkänna” att man tänker rösta på dem om det var val. Det vore det lite underligt om man skulle undvika att säga att man skulle rösta på ett missnöjesparti om man är missnöjd?
Häromveckan kom en undersökning som gav Sverigedemokraterna 5,8 procent i opinionen. Det finns ingen anledning att misstro de siffrorna. Tvärtom kan man vara lite förvånad att de inte kommit tidigare. Vad ska man då tycka om dessa siffror?
Dels kan vi ta siffrorna med ett upphöjt lugn. På nationell nivå har partiet ständigt underpresterat när det gäller. Eftersom den politiska debatten i Sverige rör sig på en socioekonomisk axel har inte Sverigedemokraternas betoning på sociokulturella frågor (det vill säga främlingsfientlighet och reaktionär värdekonservatism) lyckats få genomslag när temperaturen stiger i valrörelsen.
Men opinionssiffrorna öppnar också upp för en annan möjlighet. Om Sverigedemokraterna med jämna mellanrum dyker upp kring fem procent i opinionsundersökningarna kan de fungera som ett vallokomotiv för Socialdemokraterna (och det rödgröna blocket).
Det finns två väljargrupper som i förhållande till befolkningen i stort är kraftigt överrepresenterade i stödet för det rödgröna blocket, men underrepresenterade bland de som faktiskt går och röstar. Det är dels förstagångsväljare och dels invandrare. Det är väljare som trots sina sympatier mycket väl kan stanna hemma på valdagen.
Ungdomsväljarna eftersom de i mindre utsträckning än andra väljare känner en direkt nytta av politiken då de i mindre utsträckning har lyckats kvalificera sig för a-kassa, eller har ett lika direkt behov av det som brukar kallas välfärdens kärna: skola, vård, omsorg.
I invandrargrupperna finns det med rätta en skepsis att det trots allt inte är så stor skillnad mellan höger och vänster i politiken. Det är ju trots allt inte så att tolvårsperioden 1994-2006 präglades av några verkliga aspirationer på full sysselsättning, något som inte minst drabbade de senast anlända.
Men dessa två grupper har däremot något gemensamt. De vill absolut inte se Sverigedemokraterna i Riksdagen. Därför kan just hotet att de blir invalda, och framförallt att de ska få en vågmästarroll, vara det som kan fungera mobiliserande. Det Sverigedemokratiska hotet kan vara det som avgör om Socialdemokraterna kan få iväg tillräckligt många väljare till vallokalerna. Så kanske ska vi hoppas på att Sverigedemokraternas fula tryne fortsätter att dyka upp i opinionsundersökningarna med jämna mellanrum?
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, sverigedemokraterna, opinionsundersökningar, val 2010, förstagångsväljare, invandrare, vallokomotiv, valsociologi, rödgrön,
En katekes att ta fram när andan faller på
Följande recension är även publicerad i LO-tidningen (35/2009).
Olof Palme
Vi ses igen, kamrater: Tal och texter 1964-86
Murbruk förlag
2009
Olof Palme var onekligen en grandios retoriker som bidrog med en färggrann palett till vad Ingmar Bergman en gång beskrev som ”de grå kompromissernas ideologi”.
Han var dock ingen stor teoretiker på det sätt som Nils Karleby och Ernst Wigforss var det. Han använde sin formuleringsförmåga för att fånga upp tendenser i samhällsdebatten och sätta in dessa i ett socialdemokratiskt sammanhang. Men frågan är vad kongressernas och massmötenas högtidstal fyller för funktion när de lyfts ur sitt sammanhang?
Tanken är säkert att de ska verka uppmuntrande och eldande för de kvarvarande aktivisterna. Men texterna lämnar mig tom.
Kanske är det för att jag mött och tjusats av dem förr, och att återseendet aldrig kan mäta sig med den första förälskelsen.
Men troligare är att det jag saknar inte är Palmes verbaliseringskonst, utan den praktiska reformism som den omgav. Välfärdens utbyggnad, de minskade klassklyftorna, den ökade jämställdheten mellan könen, solidariteten med jordens fördömda.
Snarare än en politisk antologi känns Vi ses igen, kamrater som en religiös textsamling. En del av den socialdemokratiska ortodoxins liturgi. En katekes att ta fram när man med ett citat vill visa på sina band till den sanna tron på ”Mäster Olofs tid”.
Läs även andra bloggares åsikter om olof palme, vi ses igen kamrater, murbruk förlag, socialdemokraterna, socialdemokrati, recension, lo-tidningen,
Senaste kommentarer