Bajens värvningar i verklighet och dröm
Igår blev det klart vilka som ska leda upp Bajen ur det gruvhål som Superettan är. Man kan konstatera att det blev ett tränarval som kommer bli tvunget att leverera omedelbart, och då inte enbart på grund av den självklara önskan hos alla Bajare att åter ta platsen i ”svensk fotbolls finrum”. Michael Borgqvist och hans assisterande Jesper Blomqvist bär också med sig ett tungt bagage i form av sina bakgrunder i AIK och Djurgården. Borgqvist är dessutom inte bara en legoknekt som råkar ha spelat för gnaget. Han är råtta sedan barnsben. Man får hoppas att de är rätt personer för att leda Bajen…
Med tanke på Bajens tabelläge och ekonomi är det väl knappast troligt att det blir några storslagna värvningar inför säsongen 2010. Men man kan ju drömma och tillsammans med några kamrater spånade jag på den ideala spelartruppen för Bajen (11+5). Förutsättningarna var att spelarna måste ha spelat för Bajen och fortfarande spelar på elitnivå. Det här är mitt val:
Startelvan:
Richard Kingson
Fredrik Stoor – Patrik Gerrbrand – Max von Schlebrugge – Emil Johansson
Kennedy Bakircioglu – Sebastian Eguren – Louay Chanko – Simon Helg
Björn Runström – Paulinho
Bänken:
Rami Shaaban – Alexander Östlund – Petter Furuseth-Olsen –Erkan Zengin – Pablo Pinones-Arce
Saknade i truppen är Charlie Davies och Petter Andersson som på grund av sina skador knappast är redo att gå in i en trupp ens i Superettan. Men man kan ju konstatera att det är en klart habil startelva som Bajen skulle kunna ställa på fötterna. Bänken är ganska OK också, även om den inte känns lika given. Man kan dock konstatera att Bajen under de senaste åren har haft fantastiskt svårt att värva skickliga forwards. De som nämns är i princip de som finns.
Hur skulle er trupp se ut?
Läs även andra bloggares åsikter om bajen, hammarby, michael borgqvist, jesper blomqvist, drömtrupp,
Adeln frodas bland bidrag och särregler
Den här recensionen är även publicerad i Broderskap (46/2009).
Björn af Kleen
Jorden de ärvde
Weyler förlag
2009
Egentligen borde den vara utdöd. Den godsägande adeln är en rest från en annan tid. Innan upplysningen och demokratins genombrott. Innan industrisamhället, för att inte tala om tjänstesamhället. Den är ett eko från ett tolvhundratal då ett antal stormannasläkter gavs skattefrihet mot att de ställde bepansrat rytteri i kronans tjänst. Kort sagt, den borde inte ha en plats i ett modernt samhälle.
Ändå finns den kvar, mitt ibland oss. Den inte bara lever, den verkar av allt att döma även ha hälsan. I reportageboken Jorden de ärvde tar Björn af Kleen oss med på visit hos en jordägande adel som frodas i en mylla av EU-bidrag, skattesänkningar och arkaiska särregler som åsidosätter den normala arvslagstiftningen. Inte sällan med eldunderstöd av olika kulturvårdande myndigheter och välfinansierade lobbyorganisationer som författar remissvar om behovet av att bevara godsens ”kultur- och maktlandskap”.
Det finns något djupt obehagligt, men samtidigt kittlande, i att läsa om dessa livskraftiga kvarlevor. Inte minst när århundraden av herremannamentalitet kommer fram i ljuset. Att bocka och buga med mössan i hand när man träffar ”Baron” ligger inte långt borta när ägor och arrenden ska inspekteras. Feodalismen kliver skamlöst in i moderniteten.
Arbetarrörelsen har dock uppskattat den gamla godsägaradeln av samma skäl som man uppskattat de industrikapitalistiska familjerna. Den är långsiktig, rationell och pålitlig. Småbönder och småföretagare har alltid varit svårare att få grepp om med viljor som spretar och oförmåga att ta samhällsansvar. Godsägare och industrikapitalister å andra sidan har man som statens förvaltare och arbetsmarknadspart kunnat möta på jämställd fot. Samförstånd kräver maktbalans.
Godsherrarna har en air av både gammal stamtavla och goda framtidsutsikter. Det är kanske därför moderna makthavare som näringslivsproffset Claes Dahlbäck och statsmannen Göran Persson har valt att investera i en livsstil som historien visat inte bara levererar kortsiktiga vinster, utan även ger möjlighet att bli stamfader till en ätt som kan överleva genom generationerna.
Läs även andra bloggares åsikter om björn af kleen, jorden de ärvde, weyler förlag, adeln, broderskap, recension,
I fredags beskrev Mona Sahlin tillsammans med ledande partikamrater från storstadsregionerna på
När man uppenbarligen har haft en intern process som föregått primärvalet (man har ju rangordnat kandidaterna) hade det kanske varit en poäng att begränsa antalet kandidater till en handfull. Sedan skulle man kunna ha en process som liknar den Labour använde när de valde deputy leader 2007.
Den nedanstående texten är en svensk version av en text –
Det finns etablerade ”sanningar” som återkommer när man diskuterar valsociologi. En sådan sanning är att Socialdemokraterna alltid tjänar på ett ökat valdeltagande. Något som bygger på föreställningen att det är detsamma som att soffliggare i starka (s)-distrikt tar sig till vallokalen. I verkligheten handlar ett ökat valdeltagande snarare om hur stor gruppen ”förstagångsväljare” (18-22 år) är, och hur benägen den är att gå och rösta.
Följande recension är även publicerad i 

Senaste kommentarer