Adeln frodas bland bidrag och särregler

Den här recensionen är även publicerad i Broderskap (46/2009).

Björn af Kleen
Jorden de ärvde
Weyler förlag
2009

Egentligen borde den vara utdöd. Den godsägande adeln är en rest från en annan tid. Innan upplysningen och demokratins genombrott. Innan industrisamhället, för att inte tala om tjänstesamhället. Den är ett eko från ett tolvhundratal då ett antal stormannasläkter gavs skattefrihet mot att de ställde bepansrat rytteri i kronans tjänst. Kort sagt, den borde inte ha en plats i ett modernt samhälle.

Ändå finns den kvar, mitt ibland oss. Den inte bara lever, den verkar av allt att döma även ha hälsan. I reportageboken Jorden de ärvde tar Björn af Kleen oss med på visit hos en jordägande adel som frodas i en mylla av EU-bidrag, skattesänkningar och arkaiska särregler som åsidosätter den normala arvslagstiftningen. Inte sällan med eldunderstöd av olika kulturvårdande myndigheter och välfinansierade lobbyorganisationer som författar remissvar om behovet av att bevara godsens ”kultur- och maktlandskap”.

Det finns något djupt obehagligt, men samtidigt kittlande, i att läsa om dessa livskraftiga kvarlevor. Inte minst när århundraden av herremannamentalitet kommer fram i ljuset. Att bocka och buga med mössan i hand när man träffar ”Baron” ligger inte långt borta när ägor och arrenden ska inspekteras. Feodalismen kliver skamlöst in i moderniteten.

Arbetarrörelsen har dock uppskattat den gamla godsägaradeln av samma skäl som man uppskattat de industrikapitalistiska familjerna. Den är långsiktig, rationell och pålitlig. Småbönder och småföretagare har alltid varit svårare att få grepp om med viljor som spretar och oförmåga att ta samhällsansvar. Godsägare och industrikapitalister å andra sidan har man som statens förvaltare och arbetsmarknadspart kunnat möta på jämställd fot. Samförstånd kräver maktbalans.

Godsherrarna har en air av både gammal stamtavla och goda framtidsutsikter. Det är kanske därför moderna makthavare som näringslivsproffset Claes Dahlbäck och statsmannen Göran Persson har valt att investera i en livsstil som historien visat inte bara levererar kortsiktiga vinster, utan även ger möjlighet att bli stamfader till en ätt som kan överleva genom generationerna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om björn af kleen, jorden de ärvde, weyler förlag, adeln, broderskap, recension,

En katekes att ta fram när andan faller på

Följande recension är även publicerad i LO-tidningen (35/2009).

Olof Palme
Vi ses igen, kamrater: Tal och texter 1964-86
Murbruk förlag
2009

Olof Palme var onekligen en grandios retoriker som bidrog med en färggrann palett till vad Ingmar Bergman en gång beskrev som ”de grå kompromissernas ideologi”.

Han var dock ingen stor teoretiker på det sätt som Nils Karleby och Ernst Wigforss var det. Han använde sin formuleringsförmåga för att fånga upp tendenser i samhällsdebatten och sätta in dessa i ett socialdemokratiskt sammanhang. Men frågan är vad kongressernas och massmötenas högtidstal fyller för funktion när de lyfts ur sitt sammanhang?

Tanken är säkert att de ska verka uppmuntrande och eldande för de kvarvarande aktivisterna. Men texterna lämnar mig tom.

Kanske är det för att jag mött och tjusats av dem förr, och att återseendet aldrig kan mäta sig med den första förälskelsen.

Men troligare är att det jag saknar inte är Palmes verbaliseringskonst, utan den praktiska reformism som den omgav. Välfärdens utbyggnad, de minskade klassklyftorna, den ökade jämställdheten mellan könen, solidariteten med jordens fördömda.

Snarare än en politisk antologi känns Vi ses igen, kamrater som en religiös textsamling. En del av den socialdemokratiska ortodoxins liturgi. En katekes att ta fram när man med ett citat vill visa på sina band till den sanna tron på ”Mäster Olofs tid”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om olof palme, vi ses igen kamrater, murbruk förlag, socialdemokraterna, socialdemokrati, recension, lo-tidningen,

Inför ett kvartssekel av segrar?

Den här recensionen är även publicerad i Broderskap (41/2009).

Alexandra Franzén & Matz Larsson (red)
Efter ett kvartssekel av nederlag: En debattantologi om arbetarrörelsen och framtiden
Murbruk förlag
2009

Antologierna om arbetarrörelsens vägval duggar onekligen tätt i år. Tidigare har vi fått oss Snart går vi utan er och Den grå vågen till livs. Senare i höst kommer S-studenters tiotalsprogram och Fronesis temanummer om socialdemokrati. Men innan dess en antologi med en tämligen dyster titel, Efter ett kvartssekel av nederlag som Byggnads och S-studenter står bakom.

Det är en heterogen samling skribenter som samlas i antologin. Socialdemokrater, vänsterpartister och partilösa socialister. Opinionsbildare, fackligt aktiva och akademiker. Och bara det är en uppmuntrande tanke. Gamla tiders organisatoriska skrankor faller samman och nya möjligheter öppnas i dess ställe.

Det storslagna, som Kajsa Borgnäs ekosocialistiska systemkritik, paras med det vardagsnära radikala, som Frances Tuuloskorpis spännande erfarenheter av facklig gräsrotsorganisering. Allt är inte bra och de olikartade bidragen blandar och ger.

Och det är knappast heller en kör som sjunger i harmoni med varandra. Det är spretigt och ojämnt. Där en del skribenter pekar på behovet av att ta in olika förtrycksperspektiv och öppna sig för nya samarbeten, är andra blinda för att sexism och rasism även kan finnas i vad som verkar vara ett statiskt arbetarkollektiv.  Men när texterna placeras sida vid sida möts de och skaver och smeker varandra.

Olle Sahlström öppnar i sin kritik av arbetarrörelsens traditionella former upp för nya perspektiv i vänsterdebatten. Mer demokrati och pluralism i kombination med färre hierarkier och organisatoriska gränsdragningar är kontentan. Det är inte en invändningsfri kritik som Sahlström presenterar, hans framgångsexempel i europeisk fackföreningsrörelse organiserar ofta bara en bråkdel av arbetarna och det är denna svaghet som tvingat dem att anta andra former för att påverka samhället. Men hursomhelst är det en frisk bris som blåser in i kammare där luften länge stått stilla.

Boken igenom finns det en vilja att återerövra och utveckla arbetarrörelsens problemformuleringsprivilegium. Att mobilisera och omgruppera sig inför framtiden. Nya tider leder till nya strider. Och kanske ett kvartssekel av segrar?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om kajsa borgnäs, lars ekdahl, aron etzler, göran greider, stig-björn ljunggren, diana mulinari, lars-olof pettersson, tiina rosenberg, fridar hl, olle sahlström, hans tilly, frances tuuloskorpi, sofie wiklund, alexandra franzén, matz larsson, efter ett kvartssekel av nederlag, byggnads, s-studenter, socialdemokratiska studentförbundet, murbruk förlag, recension, broderskap,

Utförsäljning pågår

Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson & Kent Werne
Sälj hela skiten! Eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden
Ordfront förlag
2009

Mycket av den offentliga debatten under sommaren 2009 har präglats av följderna av privatiseringen av offentlig sektor. Det har handlat om en intern socialdemokratisk diskussion om synen på vinstuttag i friskolor. Det har handlat om sjukhusmat på entreprenad som knappt varit tjänlig som människoföda. Det har handlat om kommunal verksamhet som avknoppats till vrakpriser ena året har delat ut miljonvinster nästa. Det har handlat om rektorer för friskolor som justerat upp betyg för elever. Dessutom har den borgerliga regeringen beslutat att Apoteket ska säljas ut och att fullt ut avreglera järnvägen. För att ta några exempel. Sälj hela skiten! hade knappast kunnat komma vid en lägligare tidpunkt.

Men privatiseringarna är ingen ny företeelse, utan något som har pågått och omformat både det svenska och internationella samhället under flera decennier. Boken sätter privatiseringen i ett välbehövligt större sammanhang. Det vårdvalssystem som regeringen tvingat på landstingen är ett steg i en berättelse som underligt nog sällan diskuteras i sin helhet.

Detta trots att privatiseringarna har gått hand i hand med ökade klyftor, ökad stress och ökade kostnader. På princip alla punkter har processen inneburit försämringar om man eftersträvar ett sammanhållet samhälle med likvärdig välfärd för alla. En process som dessutom saknar stöd i den allmänna opinionen. Ändå har motståndet inte hittat sin form.

Inte minst Socialdemokraterna har haft ett ambivalent förhållande till privatiseringarna och man har tveksamt backat in i processen för att i efterhand accepterat faktum. Förmodligen har detta sin grund i att den dominerande funktionssocialistiska traditionen aldrig sett det faktiska ägandet som centralt. Industrisamhällets klasskompromiss ligger som en våt filt över tjänstesamhällets realiteter.

Men Sälj hela skiten! är en viktig och trots allt ganska uppmuntrande pusselbit till hur vi ska ta tillbaka samhällsutvecklingen från de krafter som ständigt strävar efter att stycka upp, varufiera och sälja ut vår gemensamma välfärd. Det finns alternativ till nyliberalismens härjningar, även om privatiseringarna de senaste decennierna ibland framstår som en oundviklig naturkraft.

Läs även Sälj hela skiten-bloggen.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om sälj hela skiten, josefin brink, jens ergon, peter gustavsson, kent werne, ordfront, recension, privatiseringar.

Kriget om tanken

Ali Esbati
Tankekrigen: Hvordan høyresiden vinner de viktige slagene
Manifest senter for samfunnsanalyse
2009

Det är ingen ny historia för oss som deltagit i, och betraktat, det politiska samtalet i Sverige. Vi har sett hur lagstadgade fackliga metoder jämförts med maffiametoder. Hur skattekvoten blivit skattetrycket. Hur borgerlighetens politiska broilers har samtrimmats i akademier och på bjudresor till den milda graden att det inte längre är möjligt att se skillnad på en CUF:are och en MUF:are. Hur valfrihet har blivit synonymt med privata oligopol.

I en liten och lättfattlig pamflett redogör Ali Esbati för en norsk publik hur den näringslivsfinansierade ideologiska högern i Sverige har tagit för sig av problemformuleringsprivilegiet under de senaste decennierna med hjälp av ett nätverk av tankesmedjor och frontorganisationer. Men också hur en liknande utveckling har börjat göra sig gällande i Norge under de senaste åren.

Pamfletten är en introduktion till den norska fackföreningsfinansierade tankesmedjan Manifest senter for samfunnsanalyse (Manifest Analyse) som lanserades tidigare i sommar. Och något som slår en när man läser Tankekrigen är hur inbjudande den är att läsa. Pamfletten är luftig, vällayoutad och tryckt i ett behändigt format. Ljusår från de trista A4-rapporterna som den svenska vänstern och fackföreningsrörelsen brukar sprida omkring sig. Dessutom är den föredömligt kort (ett femtiotal sidor av vilka Esbatis text upptar knappt trettio), perfekt för resan till jobbet eller lunchrasten. Det kanske till och med kan leda till ett samtal vid eftermiddagsfikat? Tänk om man fick se sådant här i Sverige också…?

Jag har tidigare skrivit om Manifest Analyse här.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om manifest analyse, ali esbati, tankekrigen, tankesmedja, recension, norge.

Allt var inte bättre förr

Theodor Paues & Fabian Wallen
Flyt! Förbättringar i Sverige sedan sjuttiotalet
Timbro
2009

1974 var Sverige ett land där Televerket ägde alla telefoner, kontorslandskap fylldes av kvinnor som renskrev diktamen på skrivmaskin hela dagarna, gruvarbetarna hostade svart slem efter skiftet, kokböckerna varnade för en alltför frikostig användning av vitlök och testikelcancer innebar döden. Det är tveklöst ett annat land som Theodor Paues och Fabian Wallen kontrastar utvecklingen mot i den av Timbro utgivna boken Flyt!

Idag är vi friskare, jämställdare och rikare. Vi bor och äter bättre. Vi tar del av mer kultur, reser mer och kan kommunicera med nära nog vem som helst var som helst. Vi har en större acceptans för andras livsstilar och -val. De senaste 35 åren har rent objektivt inneburit enorma förbättringar på mängder av områden.

Men vem äger egentligen berättelsen om samhällsutvecklingen sedan mitten av 1970-talet? Under den föregående fyrtioårsperioden var det tveklöst arbetarrörelsen. Folkhemmet, den fulla sysselsättningen, en exportindustri på högvarv och en allt mer omfattande gemensam välfärd. Men någon gång i mitten av 1970-talet tar det stopp; oljekris, ökad arbetslöshet och slutligen Socialdemokraternas historiska valförlust 1976 som den sista spiken i kistan.

Det är frågan om vems berättelse det är som gör boken intressant, trots att den i mångt och mycket är en personligt hållen bagatell.

Vad beror alla förbättringar och framsteg på? Till viss del handlar det givetvis om avregleringar, globalisering, och tekniska och vetenskapliga landvinningar, produktivkrafternas utveckling som Marx skulle ha sagt.

Men mycket är sådant som föregåtts av politiska beslut, praktisk reformism. Inte sällan under starkt motstånd från den höger som nu gett ut boken. Att fler har tillgång till teater eller att det finns fler kulturtidskrifter kan man spåra till 1972 års kulturutredning. Att arbetsplatserna har blivit tryggare och säkrare beror till stor del på den arbetsmarknadslagstiftning som tillkom på 1970-talet. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden beror på avskaffande av sambeskattning och utbyggnad av barnomsorgen. Miljonprogrammet må vara bespottat, men bostadsbristen byggdes bort och boendestandarden höjdes. Många nya yrken och branscher har varit beroende av högskoleutbyggnaden. Folkhälsan har förbättrats av en utbyggd sjuk- och hälsovård och till exempel rökförbud i gemensamma utrymmen.

De senaste 35 åren är en framgångsberättelse som borde vara arbetarrörelsens. Men man har inte lyckats göra den till sin. Anledningen till detta går förmodligen att finna i att den här perioden sammanfaller med Sveriges övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle. Arbetarrörelsens identitet har varit tätt sammanflätad med industrialismens framväxt och storhetstid. Förändringen till tjänstesamhälle, trots författarnas rosenskimrande beskrivning, har inneburit en del problem som inte passat in i berättelsen. Vi har fått se en strukturell arbetslöshet bita sig fast, ökade klyftor, återkommande ekonomiska kriser, och hot om klimatförändringar och pandemier. Till stor del som en direkt följd av den här omvandlingen.

Men vill arbetarrörelsen ha en berättelse för framtiden måste den omfamna även de förbättringar som skett som en del av tjänstesamhällets framväxt. De är ju trots allt arbetarrörelsens förtjänst. Och som de senaste 35 åren visat är framtidens framsteg beroende av ett progressivt och jämlikt sinnat samhälle.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om recension, timbro, flyt, theodor paues, fabian wallen, socialdemokraterna, industrisamhälle, tjänstesamhälle, och samhällsförändringar.

En konservatism för framtiden?

Följande recension har även publicerats i Broderskap 33/2009.

Erik Sjöstedt (red)
En ny kristdemokrati: Frihet, familj, flit, företagsamhet
Ett till förlag
2009

Förnyelse är inte ett av F:n i det kristdemokratiska nätverket FFFF. Men liksom många andra på det politiska fältet är det vad de söker. Det är uppenbart att politiken befinner sig i ett brytningsskede där det är oklart för partierna vilka de ska representera och vad de ska stå för.

I En ny kristdemokrati har man gett fyra opinionsbildare utanför partiet möjlighet att ge sin syn på varsitt F. Svenska Dagbladets politiska redaktör PJ Anders Linder skriver välformulerat om frihet, men kommer inte förbi MUF-retoriken om den onda staten. Poeten Marcus Birro får skriva om familjen, men landar i en tämligen vettlös attack på feminismen. Ledarskribenten Marcus Svenssons text om flit varken berör eller upprör då den mest handlar om vilka akademiska avhandlingar han har läst.

Timbros Roland Poirier Martinsson struntar däremot att skriva om sitt tilldelade F, företagsamhet, och diskuterar istället den konservatism som Kristdemokraterna skyr som elden. Och här blir boken riktigt intressant. Poirier Martinsson är skolad i en amerikansk tradition där konservatismen inte har samma överhetskonnotation som i Europa. Han skissar upp ett projekt som lånar friskt från den amerikanska populismen och ser med misstro på elitistiska politiker som mest verkar snacka om saker ingen bryr sig om. Ett politiskt projekt för folk som mest vill att saker ska fungera och att man ska göra rätt för sig. För ett sådant folkligt konservativt parti kan det finnas utrymme i svensk politik. Frågan är om Kristdemokraterna vågar ta steget och bli det partiet?

Mest förvånande med antologin är dock det F som inte verkar existera för dessa nya kristdemokrater. Inget F är reserverat för församlingen, föreningen. Det civila samhället verkar helt enkelt inte spela någon större roll för de som vill formulera en ny kristdemokrati. Om förnyelsen begränsas till samma gamla marknadsliberalism plus kärnfamiljen har förmodligen projektet redan nått vägs ände. Vågar de däremot gräva i den populistiska konservatism som Roland Poirier Martinsson erbjuder kan det politiska fältet i Sverige stå inför en riktigt spännande utveckling.

Intressant?

Den bortglömda socialpolitiken

Följande recension har även publicerats i Broderskap 23/2009.

Bengt Rolfer
Spaning efter socialpolitiken: Om en debatt som försvann
Akademikerförbundet SSR/Premiss förlag
2009

Ingen talar om socialpolitiken idag, konstaterar Bengt Rolfer i Spaning efter socialpolitiken, och undrar om ointresset kan ha att göra med att de ökade klyftorna har lett till att avståndet mellan folk i allmänhet och ”de sämst ställda i samhället” vidgats. Och förmodligen är det så. Solidariteten eroderar när man inte kan identifiera sig med sin nästa.

Det är en sorglig och upprörande berättelse om hur tillfälliga lösningar blivit permanenta, bristande resurser, stigmatisering och en bortglömd del av välfärdssamhället. Rolfer har intervjuat en rad personer med insyn i och åsikter om socialpolitikens förutsättningar och behov. Allt är inte lika intressant, många av de intervjuade säger ungefär samma sak utan att presentera några reella lösningar. Inte minst politikerna ägnar sig mest åt att fokusera på vad som är fel på motståndarlaget. Undantaget är Ilija Batljan, socialdemokratiskt kommunalråd i Nynäshamn vars resultatorienterade politik framstår som ett under av framgång i jämförelse med de andras floskler. Även professor Tapio Salonens förslag om en omorganiserad socialtjänst där myndighetsutövning separeras från socialvården är spännande . Där finns det något konkret att ta tag i.

Men ingenstans får de som det borde handla om komma till tals. Huvudpersonerna, ”de sämst ställda i samhället” har ingen egen plats i boken. Istället radas välmenande politiker, socialarbetare och forskare upp för att tolka verkligheten. Det är inte utan att man börjar tänka på välgörenhetsdamerna i August Strindbergs Röda rummet och önskar att snickaren med rasande röst ska ta klivet över från vår litterära kanon och ”med stort dån som ett vattenfall” komma ner från Söders höjders moderna motsvarigheter.

Det förlorade paradiset

Jenny Andersson
När framtiden redan hänt: Socialdemokratin och folkhemsnostalgin
Ordfront
2009

Ekonomhistorikern Jenny Anderssons bok När framtiden redan hänt är en uppgörelse med de senaste decenniernas socialdemokrati. Jämlikheten har flutit över i valfrihet. Folkhemmet har förvandlats till nostalgisk estetik. Klyftorna har ökat. Utvecklingen har varit skit. Och det är lätt att dela hennes kritik.

Även om boken är läsvärd och tänkvärd är det svårt att släppa tanken på att även Andersson är fast i en nostalgisk folkhemssyn. Ett förlorat paradis där det finns en orm att skylla på för förvisningen. Hennes folkhem framstår som statiskt, som om det är samma folkhem som Per-Albin lanserar som överges på åttiotalet. Om det var fallet, om ”politik [bara] är att vilja”, skulle det bara fattas några korrigerande beslut för att vara tillbaka på banan.

Men politikens möjligheter är beroende av grundläggande samhällsekonomiska förändringar. Boken saknar en analys av hur de ekonomiska grundförutsättningarna förändrats under de senaste årtiondena. Istället kommer man inte förbi den konspiratoriska tanken att omsvängningen enkom beror på ett gäng politiska tjänstemän i Kjell-Olof Feldts finansdepartement på åttiotalet, och ett annat gäng akademiker som brukade hänga med Tony Blair på nittiotalet. Och så enkelt är det givetvis inte.

Vad man än tycker om de ”tredje vägarnas” vägval och analys av samhället så var det trots allt en analys och praktik, ett försök att orientera sig i en verklighet. Deras analys var helt klart felaktig. Men en kritik av detta bör erbjuda en alternativ analys. Tyvärr är det först i det avslutande kapitlet som Jenny Andersson ens börjar diskutera socialdemokratins förnyelse. Och det är ju så dags då.

Intressant?

En grå krusning på ytan

Katrine Kielos (red)
Den grå vågen: Tankar om en ny socialdemokrati
Hjalmarson & Högberg
2009

Det finns texter man inte bör skriva. Att recensera en antologi när ”man alltför många gånger över ett par öl har suttit och diskuterat socialdemokratins problem” med flera av författarna är problematiskt. Det riskerar att sluta i antingen brodermord eller panegyrik. Sanningen bör väl hamna däremellan, i gråskalan. Passande nog.

”Politik är svårt, kanske svårare idag än någonsin. Det finns inga enkla lösningar. Medan detta skrivs tycks hela världen ekonomiskt och politiskt gå tillbaks till ritbordet. Finanskrisen har slagit undan ett decennium av sanningar och alla politiska rörelser flyger just nu väl egentligen i blindo. Men flyga måste vi ju. På något sätt.”

När man läser Katrine Kielos inledning så får man känslan av att resultatet var tänkt att vara större. Mer av ett sammanhållet framtidsprogram. Där landar inte Den grå vågen. Istället är det ett antal disparata debattinlägg som fogats samman i bokform. Därmed inte sagt att det är ointressant.

Peter Gustavsson och Jonas Nygren försöker med avstamp i Howard Deans och Barack Obamas presidentvalskampanjer (så klart!) hitta ingångar till hur man öppnar upp partiet (”öppen källkod”) för att uppfylla partistadgans syftesparagraf att organisera alla som delar de socialdemokratiska grundvärderingarna. Det är lovvärt, men jag funderar på om vi inte har passerat ”the point of no return”? Den åldrande medlemskåren har gjort trösklarna orimligt höga. Av de cirka 100 000 medlemmar som finns kvar var en överväldigande majoritet medlemmar redan när kollektivanslutningen upphörde för tjugo år sedan, fast då var de tjugo år yngre. Precis som få trettioåringar skulle känna sig hemma i PRO så är det svårt att komma in i socialdemokratin. Då spelar det mindre roll om partiet satsar resurser på lovvärda projekt som Mitt S. Jag tror att vi skulle tjäna på att använda dessa resurser och projekt med ännu lösare koppling till partiet. Idag är det troligare att en ung person beskriver sig som ”vänster”, ”rödgrön” eller ”progressiv” än som socialdemokrat. Då är det kanske som sådan man ska kunna aktivera sig för samhällsförändring?

De andra inläggen fokuserar mer på specifika politikområden. Johannes Åsbergs miljöbidrag är ett uppfriskande stridsrop för den levande staden, mot bilism och villahelvete. Johan Sjölander skriver om behovet av en klasslös bildningssyn där det handlar om att våga ta kulturen på allvar, oavsett om det är opera eller serietidningar. Marika Lindgren Åsbrink tar ett grepp om den sneda arbetsmarknaden där vissa är undersysselsatta medan andra är översysselsatta. Där fattigdom, i pengar eller tid, hindrar människor från att leva sina liv fullt ut. Kristian Bragenfeldt kritiserar socialdemokratin för en bristande integrationspolitik.

Eric Sundström skriver sin vana trogen om EU och tankesmedjor. Det finns absolut intressanta förslag i texten. Men det saknas vissa grundläggande perspektiv. Dels det faktum att EU saknar en gemensam offentlighet. Om en demokratisk utveckling av unionen ska vara möjlig måste en sådan finnas på plats. Demokrati handlar inte bara om institutioner och konstitutioner. Det andra är Sundströms Brysselfokus. Ett EU som begränsas till kvarteren kring EU-byråkratin kommer aldrig att utvecklas till en levande demokrati. Istället för en elitcentrerad europeisk socialdemokrati som pendlar till konferenser i Bryssel borde fokus ligga på att bygga ett verkligt socialdemokratiskt nätverk i Europa. Det kan till exempel göras genom att man startar svenska socialdemokratiska föreningar i de europeiska städer där många svenskar bor, föreningar som givetvis ska vara dubbelorganiserade i det lokala partiet, och att socialdemokratiska lokalorganisationer i de olika medlemsstaterna startar utbyten med varandra. Om varje lokalorganisation hade utbyte med två andra lokalorganisationer skulle vi snart ha ett verkligt nätverk av socialdemokratiska gräsrötter tvärs över unionen.

Antologins mest konkreta inlägg kommer Per Sonnerby med när han försöker gå bortom vad han kallar utbildningspolitikens vänster- (att inlärning alltid ska vara roligt) och högermyter (att föräldrar alltid vet bäst när det gäller deras barns utbildning). Nödvändigt, även om jag personligen kan tycka att han även borde ha attackerat en av de grundläggande anledningarna till att utbildning och klassamhällets bevarande går hand i hand, att det av någon outgrundlig anledning anses helt normalt att barn ska göra delar av sitt arbete efter arbetstid. Få saker förstärker klasskillnader i skolan mer än förutsättningarna att tillgodogöra sig läxläsningen (det vill säga trångboddhet och föräldrars utbildningsnivå).

Den grå vågen består till största delen av väldigt bra inlägg. Men man kan fråga sig varför det är just de här områdena som förtjänar uppmärksamhet? Någon form av urvalsmetodik hade varit på sin plats.

Allt kan givetvis inte få plats i en sådan här antologi. Men bland inläggen saknas det något väsentligt. Symptomatiskt nog har antologin helt missat socialdemokratins centrala koppling till den organiserade arbetarklassen. Ingenstans finner vi fackföreningsrörelsen som en integrerad del av det socialdemokratiska projektet. I Den grå vågen reduceras den ”nya socialdemokratin” till ett antal mer eller mindre väldefinierade policyförslag. Och frågan är om en socialdemokrati som är bara idé och inget intresse är socialdemokrati överhuvudtaget?

Intressant?