Vänsterreformism: Några förslag för en modern socialdemokrati

Under nyliberalismens hegemoniska åttio- och nittiotal blev benämningen på vänster och höger i socialdemokratin traditionalister respektive förnyare. I en tid där högern dominerade det idépolitiska samtalet blev det självklart att förnyelse var detsamma som att anpassa sig till den liberala diskursen. Vänster innebar att man som bäst försökte ställa sig i vägen. I en tid där en amerikansk högerregering i praktiken socialiserar bolånesektorn är det rimligen något som borde tillhöra det förgångna. Tyvärr har det inte riktigt sjunkit in hos socialdemokratin i Sverige.

En socialdemokratisk politik inför och efter valet 2010 måste givetvis innebära en rad återställare. Höjda ersättningsnivåer, möjlighet att göra avdrag för fackföreningsavgiften, och så vidare. Men den måste också innehålla en progressiv satsning på den gemensamma sektorn.

En bärande idé i den borgerliga diskursen var motsatsparet ”den närande sektorn” och ”den tärande sektorn”. Vi fick lära oss att gemensamma nyttigheter som var skattefinansierade och i offentlig ägo var ”tärande”, men att de kunde bli ”närande” om skatterna ersattes med privata försäkringar och ägandet övertogs av privata företag. Egentligen är det helt otroligt att denna fåniga berättelse fick fäste i den allmänna debatten. Och det är ännu otroligare att socialdemokraterna har så svårt att släppa den.

Den gemensamma sektorn är tvärtom tillväxtdrivande. Genom att upprätthålla en hög sysselsättning där kan vi ta oss igenom den pågående lågkonjunkturen samtidigt som vi förbättrar servicen för de som behöver den bäst, de sjuka, de gamla, de unga. Genom att hålla uppe sysselsättningsgraden i den gemensamma sektorn skapar vi även underlag för anställningar i den privata sektorn, inte minst i servicesektorn.

Men också genom en ökad satsning på forskning och högre utbildning skapar vi förutsättningar för nya företag att växa fram som kan vara marknadsledande i de nya branscher som blir resultatet av denna forskning. Men det kräver också att vi skapar bättre förutsättningar för dessa nya företag att få tillgång till riskkapital. Här kan pensionsfonderna användas för att försäkra oss om att framtidens industrier kommer att finnas i Sverige. Det är ju tveklöst så att det är bra om folk har jobb innan de går i pension.

Innan den ekonomiska krisen började dominera det politiska samtalet så var klimatet frågan på allas läppar. Tyvärr har klimatdiskussionen fått en doft av våt vadmal och kålrötter. Istället för gröna vågen-nostalgi borde den nödvändiga omställningen ha en känsla av Star Trek, ”to boldly go where no man has gone before”. Vi måste satsa på det som är framtiden. Snabbtåg ska ersätta inrikesflyg. Solpaneler, vindkraft och bergvärme ska i större utsträckning stå för den privata energikonsumtionen. Det måste vara ekonomiskt attraktivt att använda sig av kollektivtrafik istället för privatbilism. Utvecklingen och användandet av alla dessa tekniker skapar också nya jobb. Vi måste återta visionen av framtiden som något glänsande och fantastiskt, en utopi snarare än en dystopi.

Vi har en bostadsbrist i Sverige. Och samtidigt som det byggts alldeles för få bostäder har stora bestånd omvandlats till bostadsrätter. För att återställa någon slags balans på bostadsmarknaden måste vi åter börja bygga hyresrätter. Det är möjligt att detta kommer att kräva riktade statliga stöd. Men framförallt krävs det att det finns byggherrar som vill bygga hyresrätter. Här har de allmännyttiga bostadsföretagen en viktig roll att spela. Det är också nu som man ska bygga hyresrätter. I en vikande konjunktur hamnar man i en starkare förhandlingsposition gentemot byggbolagen. Det finns alltså möjlighet att bygga billigare, framförallt om man samtidigt återlär sig att upphandla tjänster så att man inte skänker hela entreprenaden åt något av de oligopolföretag som idag dominerar den svenska byggmarknaden. Även här kan det finnas en god anledning att ge kommunerna möjlighet att få fördelaktiga lån ur pensionsfonderna. En satsning på byggande under en lågkonjunktur innebär också att man dämpar arbetslösheten.

Det är några punkter som borde vara mer dominerande i en modern socialdemokratisk politik. Att vara socialdemokratisk förnyare måste på sätt och vis innebära att man är socialdemokratisk traditionalist. Ernst Wigforss bemötte arbetslösheten med jobb. Gustav Möller ansåg att endast det bästa var gott nog åt folket och lade grunden till den generella välfärden. Tage Erlander påbörjade utbyggnaden av den högre utbildningen och forskningen. Olof Palme byggde ut den gemensamma sektorn och skapade förutsättningar för ett mer jämställt samhälle. Allt detta var rationell och dynamisk vänsterreformism. Det är i den traditionen vi kan bemöta dagens och morgondagens utmaningar.

”Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.”

”I Rörelse” av Karin Boye

Läs även Tony Johanssons (s) ledare i Skånska Dagbladet.