Regeringen värnar bara finanskapitalet

I lördags höll Fredrik Reinfeldt sitt årliga tal i Vaxholm. Om vi bortser från det vanliga gnället på oppositionen så låg fokus på ytterligare en sänkning av inkomstskatten för de som arbetar. Enligt Reinfeldt kommer skattesänkningar på 10 miljarder kronor att ge mellan 200 och 250 kr mer i plånboken per månad för de som arbetar. Något Moderaterna menar kommer att ge 3 000 nya jobb på kort sikt, och 10 000 på längre sikt.

Även om man bortser från det huvudlösa i att låna till skattesänkningar i en ekonomisk nedgång, samtidigt som det är oklart hur vi ska finansiera den gemensamma välfärden, och att det är tämligen meningslöst att göra det mer lönsamt att jobba om det inte finns några jobb att få som alternativ till ”utanförskapet”, ska man nog se på det moderata förslaget med skepsis. 10 miljarder kronor fördelade på 3 000 nya arbetstillfällen skulle innebära en kostnad på 3,33 miljoner per arbetstillfälle. Och även om man kommer upp i alla 10 000 arbetstillfällen blir kostnaden 1 miljon kronor styck.

Regeringens antaganden bygger på att den privata konsumtionen ska öka om folk med arbete får mer pengar i plånboken. Men det antagandet bortser från att det privatekonomiskt faktiskt är mer rationellt att spara i kristider än att spendera. Inte minst när man ser hur arbetslösheten ökar och kryper allt närmare även den egna sfären, samtidigt som arbetslöshetsförsäkringen utarmats.

Det är alltså betydligt troligare att skattesänkningen kommer att leda till ett fortsatt ökat sparande och stigande aktiekurser än att den kommer att leda till minskad arbetslöshet. Och ett ökat sparade kommer att leda till minskad konsumtion som kommer leda till ännu högre arbetslöshet. Det är den finansiella sektorn snarare än något annat som gynnas av regeringens subventioner.

Om man istället för att sänka skatten använde dessa tio miljarder till att anställa personal i den gemensamma sektorn – värna välfärdens kärna – skulle det innebära att minst 20 000 personer skulle få arbete, om man tänker sig att kostnaden för en anställd är 500 000 kronor om året. Men förmodligen skulle man kunna tänka sig att kanske ytterligare 10 000 personer skulle kunna anställas om man räknar på de sociala avgifter som stannar i staten och de besparingar som kan göras i arbetslöshetsförsäkringen och andra kostnader som kommer med en hög arbetslöshet.

Något som i sin tur skulle öka den privata konsumtionen på riktigt eftersom människor konsumerar mer om de arbetar än om de är arbetslösa. Detta av den enkla anledningen att någon som är arbetslös, särskilt med den a-kassenivå som vi har nuförtiden, helt enkelt inte har resurser att konsumera samt att värdet på den första extra hundralappen är betydligt högre än värdet på den sista. Och en ökad privatkonsumtion av offentliganställda kommer att leda till att fler anställs i privat sektor.

Om regeringen verkligen hade velat värna välfärdens kärna hade de gjort det senare. Nu verkar det som om de är mer intresserade av att värna finanskapitalets intressen framför den reella ekonomin. Det är samma gamla moderater som gömmer sig bakom en rökridå av folklighet.

Andra som har skrivit bra om talet är Alliansfritt Sverige (1, 2, 3, 4) och Ann-Marie Lindgren. S-buzz har koll på några till.

Intressant?