Förändring eller död

Idag presenterades en opinionsundersökning från Synovate i Dagens Nyheter som visar att väljarstödet för Socialdemokraterna i Stockholm nu är det lägsta sedan 1921, 21,6%. I sig är det inget förvånande. Under 2000-talet har vi sett en stadig minskning i väljarstödet i huvudstaden.

Det finns givetvis flera anledningar till att det ser ut så här. Stockholms län har under de senaste decennierna sett en halvering av arbetstillfällena i tillverkningsindustrin samtidigt som en allt större del av arbetstillfällena finns i tjänsteproduktion. Förflyttningen av arbetsmarknadens tyngdpunkt från stora arbetsplatser med stark klassidentitet och trygga arbetsförhållanden till små arbetsplatser med svag klassidentitet och otryggare arbetsförhållanden har försvagat arbetarrörelsens position i Stockholm. Det här är en fråga om produktivkrafternas utveckling och är inget att beklaga i sig. Färre personer kan producera mer och behovet av arbetskraft flyttar till andra områden.

Men det är uppenbart att fackföreningsrörelsen har varit dålig på att anpassa sig till den nya tiden. Man har inte lyckats hantera och organisera en arbetsmarknad som i allt större utsträckning präglas av att alltfler rör sig mellan branscher och arbetsgivare, projektanställningar, bemanningsföretag, f-skatteproletärer och en strukturell arbetslöshet. Det krävs ett mer offensivt arbete för att visa på nyttan av ett fackligt medlemskap, samtidigt som man måste hitta former där man kan ha ett tvärfackligt medlemskap trots att man till exempel jobbar både i hemtjänsten och på kafé. Där är inte LO idag.

Men det är också frågan om att andra identiteter än klasstillhörighet blir allt viktigare, inte minst i storstäder. Subkulturer, etnisk identitet eller bostadsort blir markörer som i allt större utsträckning definierar vem man är. Svaret på den här utvecklingen har möjligen blivit ett identitetspolitiskt myller där majoriteten ska byggas av disparata minoriteter.

Det är dock inte bara en fråga om demografi och sociologi. Den socialdemokratiska partiorganisationen i Stockholm ser likadan ut som den gjorde på 1980-talet. Med den skillnaden att man hade tio gånger så många medlemmar som var tjugo år yngre. Den organisation som finns idag håller på att dö sotdöden samtidigt som försök och förslag om att ändra strukturen har mötts med ointresse eller direkt motstånd.

En modern partiorganisation måste ge mycket mer inflytande till den enskilde medlemmen. Det kan innebära att man måste avskaffa onödiga representativa nivåer, har direktval av partiledare och -sekreterare liksom kommunal- och landstingsråd, och ett seriöst ifrågasättande av en partiorganisation som verkar tro att flest lokalföreningar vinner.

Nu hävdar en del företrädare med viss rätt att vi har sett den här typen av undersökningar förut. Och visst kommer valrörelsen spela roll. Men jag tror att de överskattar partiorganisationens styrka. Den har successivt rostat samman de senaste decennierna och finns inte längre i folks vardag på samma sätt som den gjort en gång. Den överdrivna respekten för det socialdemokratiska valmaskineriet hos motståndarna har också försvunnit efterhand.

Det vore förmätet att hävda att man sitter inne med sanningen och ljuset. Men ett framgångsrikt socialdemokratiskt projekt i Stockholm kan varken bygga på en disparat identitetspolitik eller en politik som är utformad efter ett snävt och lättrörligt väljarsegment. Det borde den havererade socialdemokratin ute i Europa visa med all önskvärd tydlighet.

Istället måste socialdemokratin formulera en framtidsberättelse om hur man bygger ett modernt samhälle som är socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart, som lyckas kombinera en universalistisk välfärd med individens förmåga. Det handlar inte om något väsensfrämmande för socialdemokratin, snarare handlar det om en uppdaterad version av en gammal berättelse, en berättelse som dessutom har stöd hos stora delar av befolkningen. Men för att det ska vara möjligt måste partiorganisationen till att börja med vara en spegel av det samhälle vi vill skapa.

Intressant?