Landsbygdsnostalgi eller storstadsdynamik?

I dagens Stockholm City (sida 4) (ej på nätet) presenterar Socialdemokraterna i Stockholms stad och län ett förslag om ett nytt egnahemsprogram i Storstockholmsområdet. Med hjälp av att hemkommunen bidrar med tomträtter och lånegarantier ska familjer i allmännyttan få möjlighet att skaffa sig hus i stockholmsk närförort. Det hela känns ju väldigt trevligt. Den strävsamma arbetarfamiljen som får chansen att skaffa sig en egen täppa. Trettiotalets bostadskarriär i uppdaterad 2000-talsform. Med skillnaden att lintottarna från Södermalm har ersätts av lite mörkhårigare Rinkebybor.

Men är det verkligen så man bygger en modern storstad?

Redan när frågan var uppe i en artikel på DN Debatt i somras var jag skeptisk. Jag tror verkligen inte att framtidens boende i Stockholm ligger i småhusidyller med inspiration från mellankrigstiden. Stockholms befolkning kommer förmodligen att fördubbla sin befolkning de närmsta femtio åren. Det är en enorm mängd människor som ska ha någonstans att bo.

En växande storstad som består av småhus kommer inte bara att innebära att man väljer att satsa på hus som är mindre energieffektiva. Det kommer framförallt innebära att man väljer att bygga en stad som sprider ut sig och därmed gynnar privatbilismen.

En ekologiskt hållbar och socialt sammanhållen stad borde istället satsa på att bygga mycket och hållbart. Det borde framförallt innebära att man bygger tätare och högre (gärna trähus). Det är först då det blir riktigt möjligt att fasa ut privatbilismen till förmån för effektiva kollektivtrafiklösningar. Och kollektivtrafiklösningar är nödvändiga om vi ska bygga en socialt sammanhållen stad.

Kan vi inte lämna den här landsbygdsnostalgiska längtan efter ett eget hemman och på allvar börja diskutera hur vi bygger en modern dynamisk storstad? De flesta av oss må ha rötter i jordbrukssamhällets mylla, men vi bor inte där längre.

[Uppdatering 2009-10-31]: Jag upptäckte att jag inte varit särskilt tydlig med den andra anledningen till varför ett sådant här förslag är olyckligt ur socialdemokratisk synpunkt.

Den svenska socialdemokratin har traditionellt byggt upp samhällssystemen på universell grund, en generell välfärd. Det har också gjort avtryck i bostadspolitiken. Allmännyttan har aldrig syftat till att vara ”social housing” som offentligt ägda bostäder i andra länder har varit. Idén har varit att förtroendet för välfärdsinstitutionerna blir robustare om alla inte bara bidrar till kakan, utan också får del av den.

Allmännyttan har sina problem. Underhåll har varit eftersatt, en balans mellan arbete och fritid har ofta saknats, och servicen är inte alltid den bästa. Bland annat. Men det är inte i sig ett problem för allmännyttan.

I det förslag som presenteras i Stockholm City presenteras allmännyttan som något man gör bostadskarriär bort ifrån. Med det synsättet närmar man sig också idén om ”social housing”, att allmännyttan framförallt är ett alternativ till att bo på gatan. En form av socialhjälp istället för en bostadsform för vem som helst. Här ska de strävsamma och skötsamma få en gräddfil bort från de enklaver där man lämnar samhällets fördömda bakom sig. Det bygger (liksom den ursprungliga egenhemsrörelsen) på en konservativ och i grunden ganska obehaglig samhällssyn.

[Uppdatering 2009-11-09]: Ytterligare ett argument mot förslaget är att byggnadsarbetare är en av de yrkesgrupper som drabbats hårdast av krisen i Stockholmsområdet. Dessutom ger varje nytt arbetstillfälle i byggsektorn ytterligare tre arbetstillfällen i kringeffekter. En socialdemokratisk politik borde därför vara utformad för att skapa arbetstillfällen i byggsektorn. Det gör man inte genom att subventionera byggen av egnahemstyp. Det skulle tvärtom innebära att man subventionerar att redan stressade storstadsmänniskor som försöker balansera jobb, familj och fritid (eftersom man givetvis måste ha jobb för att överhuvudtaget komma ifråga för programmet) ska stå och hamra på något man i grunden inte behärskar. TV:s fixarprogram har visserligen fått gemene man att tro att de har en hantverkare i sig. Men är det verkligen genom att vädja till folks inre Martin Timell som man fångar den mytomspunna ”medelklassen”? Det finns effektivare sätt att använda resurserna för att bekämpa klimat-, jobb- och bostadskriserna.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

11 reaktioner på ”Landsbygdsnostalgi eller storstadsdynamik?

  1. Mein Gott! Du har naturligvis helt rätt i din analys och jag kan bara hoppas att det här förslaget försvinner obemärkt. Storstad med enplansvillor finns redan – Los Angeles. Det är definitivt inte rätt väg att gå.

    Nej, nu får vi ta och styra upp det här… 🙂

  2. Sannerligen! Nu måste LO-distriktet ta i på skarpen, för vart tar annars dess allians med Gemensam Välfärd och Miljöförbundet Jordens Vänner vägen! Så här bygger man inte en ekologiskt hållbar storstad, det är säkert.

    För att inte tala om en solidarisk. Hur mycket skattesubventioner kräver inte den glesa staden med all sin uppblåsta infrastruktur av motorvägar och långdragna busslinjer. När Stockholm var tätt gick kollektivtrafiken med vinst, idag måste den subventioneras med flera miljarder om året.

  3. Förutom ekologiska och stadsbyggnadsperspektiv finns det en ganska obehaglig idé om att allmännyttan ska vara något man gör karriär ifrån, som om det var ”social housing”. Grundförutsättningen borde vara att allmännyttan ska vara så bra att man bor där av fri vilja, inte ett alternativ till att bo på gatan.

  4. En förtätning av storstaden innebär bl.a. att de parker och naturområden som finns inom den kommer få stryka på foten. Nåt som är negativt då närhet till natur är positivt för välbefinnandet (något flummig artikel på http://www.svd.se/stockholm/nyheter/artikel_2257889.svd, men den enda jag fick tag i vid en snabb sökning).
    Oavsett synen på allmännyttan så är nog även de flesta föräldrar överens om att det känns tryggare att ungarna leker i en ”småhusidyll” än i stadstrafiken.
    Att bara se till boendebehovet hos ett en- eller tvåpersonershushåll (en lägenhet nära city) är minst lika dumt som att enbart se till barnfamiljers behov (”alla ska bo i villa”).

    Hur tänkte du att man skulle bygga högre med trähus förresten?

  5. Det är ingen som motsätter sig parker och grönområden. Men om alternativet till förtätning är villaområden så ersätts grönområden och parker med privata tomter. Det är betydligt mer effektivt och socialt att dela på grönytorna (dvs parker osv) och fastigheterna (dvs flerfamiljshus).

    Om fokus hamnar på småhusbyggande kommer behovet av bil också ökat. Det är betydligt tryggare att leka på en gemensam gård än att leka på villaförortsgatan (där det kör bilar).

    Vem har talar om en- och tvåpersonershushåll? Lägenheter ska givetvis byggas i olika storlekar, oavsett om det är enrummare eller åttarummare.

    Det är sedan mitten av nittiotalet åter tillåtet att bygga högre med trähus. Det är miljövänligare, billigare och allt vanligare (även om man inte alltid ser att det är trähus då man ändå kan ha putsad fasad.

  6. Stackars lekande barn om de hänvisas till kringbyggda gårdar igen. Ta bort bilarna från vägarna istället och utrusta dem med nya säkerhetsfinesser så att de stannar av egen kraft om ett föremål eller en varelse dyker upp framför eller bakom fordonet.
    Det kan tillverkas kärror av olika slag för varutransporter från P-hus, som jag hoppas i framtiden befinner sig på promenadavstånd och inte som nu på hissavstånd från bostaden. Och vad jag mer önskar i storstaden är lokaltrafik ev. på cykelbanorna med enkla elbilar typ golfbilar.

Lämna en kommentar